Att inte ens tänka tanken…

Man hamnar liksom lite vid sidan av verkligheten när man går hemma och är sjukskriven, man hänger liksom inte med i vad som händer ute i den stora världen utanför Bagarmossen. Det går ibland dagar utan att jag ens lämnar lägenheten eller Bagarmossen och jag kan ibland sakna att faktiskt ha lite mer struktur på tillvaron. Som till exempel strukturen man får när man har ett jobb att gå till. Ett jobb har jag ju, men just nu går jag som bekant inte dit eftersom jag är sjukskriven – och när man varit det ett tag känns det som att man avskärmas från verkligheten.
Jag har ingen aning vad som sker på jobbet, om det sker några förändringar, om det kommit några nya kolleger eller blivit några nya rutiner. Det känns lite konstigt att inte hänga med i vad som sker, liksom att missa det sociala som ändå ett arbete ger. Jag kan förstå att man blir smått tokig av att gå arbetslös under någon längre tid, jag skulle förmodligen inte klara av det utan säkerligen bli tokig efter några månader.
Jag vet att det varit en omorganisation på jobbet, men vet inte mer än i stora drag hur det påverkar mig och mitt arbete. Det är liksom sådant man missar när man inte är på jobbet på regelbunden basis och har en möjlighet att hänga med i allt som sker. Och jag saknar emellanåt att vara en del av sammanhanget på en arbetsplats, att faktiskt känna det meningsfulla i att gå till arbete. För att inte tala om det ekonomiska förstås, att gå på sjukpenning blir man inte direkt fet på.

Häromdagen blev jag i alla fall uppringd av min nya chef och vi hade ett mycket givande samtal om min återgång i arbete, som förmodligen kommer ske nu i början av juni. Jag fick den otvivelaktiga känslan av att jag har min arbetsgivare bakom mig och att jag kommer att stöttas i min väg tillbaka till att arbeta heltid. Allt hänger givetvis på vad magnetröntgen har visat och vad läkaren har att säga på onsdag, det återstår givetvis att se om jag alls ska börja jobba igen på ett tag.
Men jag fick känslan av att man från arbetsgivarens håll har all förståelse för situationen och att det inte alls är säkert att jag kommer kunna börja jobba igen på ett tag. Bland annat lyfte min chef frågan om det alls var lämpligt att jag började jobba heltid på en gång efter en sex månader lång sjukskrivning. Själv har jag inte ens tänkt den tanken, utan någonstans tagit för givet att jag ska börja på heltid direkt. Men det är trots allt sant att det kanske inte är helt lämpligt, utan att jag kanske borde börja på deltid till en början. Vi gör tolvtimmarspass på jobbet och själv jobbar jag bara natt, vilket ju faktiskt kan vara tufft att göra efter att ha varit borta från jobbet i ett halvår.
Men det återstår att se vad läkaren säger, det vill ju i så fall till att jag blir sjukskriven på deltid i så fall. Att till exempel jobba halvtid och inte samtidigt vara sjukskriven på halvtid skulle helt enkelt inte funka rent ekonomiskt. Så får jag ingen fortsatt sjukskrivning på hel- eller deltid, har jag helt enkelt inget annat val än att återgå i tjänst på heltid. Men jag är rätt övertygad om att läkaren har detta i åtanke till onsdag, jag har vid närmare eftertanke svårt att tro att jag kommer börja jobba heltid i början av juni. Jag har varit heltidssjukskriven under längre perioder tidigare och inte heller då har jag faktiskt börjat jobba heltid direkt.
Men det känns i alla fall att bra att komma tillbaka till jobbet med tanke på vilken inställning min chef har till min återgång i arbete. Det är viktigt att ha sin arbetsgivares stöd i sådana här lägen – och det känner jag att jag har. Man har lovat att göra vad man kan för att det ska bli en smidig återgång och det känns bra.

I normala fall har jag brukat ta de återkommande magnetröntgenundersökningarna med en klackspark och inte tänkt så mycket på resultatet. Men den här gången känns det lita marigare och inte alls lika självklart att läkaren har positiva besked att komma med på onsdag. Jag håller givetvis tummarna för positiva besked, men är inte alls säker på utgången denna gång. Cellförändringar är mariga och man vet ju inte ifall strålbehandlingen haft önskad effekt.
Det är lätt att tänka mycket fram och tillbaka och fundera på om allt inte är som det ska efter undersökningen. Framförallt när man går hemma hela dagarna och inte har så mycket som uppehåller ens tankar med annat. Men jag försöker att tänka att allt ska bli bra med tiden. Även om strålbehandlingen bitit denna gång, kommer det förhoppningsvis funka med ytterligare behandlingar. Läkarna har trots allt låtit positiva, det är en sak om är säker. Det är inga stora cellförändringar vi pratar om och förhoppningsvis är de borta i och med strålningen.
Och bieffekterna efter strålningen går åt rätt håll. Jag är inte längre lika vinglig på benen och fumlig i händerna som jag var ett tag. Och huvudvärken är som bortblåst – ett tag hade jag mycket huvudvärk och vaknade till och med om nätterna för att ta värktabletter. Men så är det inte längre på långa vägar. Visst, jag tappar fortfarande saker ibland och är smått vinglig – men inte alls på samma vis som det var ett tag. Och jag har ju haft problem med balansen sedan operationen, så det är svårt att veta vad som beror på strålbehandlingen och vad som beror på operationen.
Nåja, är det dags att börja jobba i juni så börjar jag känna mig redo för det. Förhoppningsvis blir det deltid till att börja med, men det återstår att se.