Min cancerrädsla förändrade mitt liv – jag är tacksam för varje ny frisk dag

Jag minns så väl hur det var när jag började bli sjuk för nu ganska exakt tio år sedan. Det började med att jag vaknade en natt och hade oerhört ont i nacken efter ett träningspass. Jag gick upp och tog en värktablett – och tog förgivet att jag gjort någon rörelse under träningen som inte nacken tyckt om. Det onda ville inte ge med sig riktigt och efter ett tag började jag få svårt att röra armarna och jag fick problem med balans och finmotorik. Jag gick till en sjukgymnast eftersom jag fortfarande trodde att det hela härrörde från det där fördömda träningspasset, men hon skakade på huvudet och kunde inget göra. Så jag remitterades till vårdcentralen, som även de skakade på huvudet och inte kunde förstå vad som var fel. Under några månaders tid valsade jag runt i vårdkarusellen och diagnostiserades med alltifrån vitaminbrist och diskbrock till jag slutligen kom till neurologen på Karolinska sjukhuset. Under tiden hade jag blivit alltmer orkeslös och sedan länge förstått att något var allvarligt fel i kroppen.
På Karolinska tog man beslutet att genomföra en magnetröntgen av min nacke. Man var då övertygad om att det var ett diskbrock jag hade där och man ville se position och storlek på det innan man tog beslut om vidare åtgärder. Men man hittade inget diskbrock, däremot en tumör inne ryggmärgskanalen, en tumör som var flera centimeter stor. Tumören tryckte mot kanterna i ryggmärgskanalen och klämde åt nerverna, därav mina svårigheter att röra mig och problem med balansen. Planen blev att operera mer eller mindre akut, om tumören fick sitta kvar och växa skulle den snart börja slå ut viktiga kroppsfunktioner som andning och hjärtrytm. Jag skulle med andra ord kunna kvävas till döds om tumören satt kvar.

Jag minns så väl dagen då jag fick det bekräftat att det var en tumör man hittat, när man svart på vitt lade fram att det som från början varit ett diskbrock inte var något sådant, utan en stor knöl som riskerade ta livet av mig. Jag satt där i läkarens mottagningsrum och kände hur hela rummet började snurra, golvet gungade under mig. Jag tänkte direkt att är det nu jag ska dö? Jag har inte hunnit fylla 40, men ska nu gå bort i cancer. Det hade gått flera veckor sedan jag börjat ana att något var på tok, jag hade gjort tabben att googla mina symptom och någonstans misstänkt att det kunnat vara just cancer – men skjutit det hela åt sidan i väntan på diagnos från läkarna. På något vis ville jag ändå inte ta ut något i förskott, utan låta läkarna göra sitt jobb. Men när jag satt i det gungande läkarkontoret på Karolinska, fanns det inga tvivel – läkarna var säkra på sin sak och det var bara att underkasta sig den kommande behandlingen.
Och en sak är i alla fall säker! Den svenska sjukvården får mycket kritik, men när det verkligen gäller – då funkar den hur bra som helst. Jag har inget som helst negativt att säga om den exceptionellt fantastiska vård jag fick under hösten 2014. Tre veckor fick jag vänta på operation, detta då man ville invänta ett speciellt instrument som skulle användas under operationen. Och det var tre påfrestande veckor. Den väntande operationen var komplicerad och kunde i värsta fall ge nervskador om allt inte gick som planerat. Även om man alltså fick bort tumören, fanns alltså en viss risk för att i värsta fall bli rullstolsbunden om operationen inte gick som planerat.

Men operationen gick bra och jag fick inga större men efter den. Jag har lite problem med balans och finmotorik – men någon rullstol behöver jag inte. Första tiden efter operationen hade jag stora problem med att gå liksom med känseln. Jag fick lära mig massor med saker från början – som att gå, klä mig, knyta skorna och en lång rad andra i övrigt helt naturliga saker. De första tio dagarna klarade jag varken egen hygien eller toalettbesök på egen hand, utan behövde konstant hjälp med allt praktiskt. Jag blev kvar en dryg vecka på sjukhus innan jag flyttades över till en rehabklinik i Solna. Och vilka skiftande livsöden man kom i kontakt med där! Vissa minns jag väldigt väl och kan fortfarande fundera på hur de mår idag. Jag tänker på den unga tjejen som i ett självmordsförsök kastat sig framför ett tåg – men överlevde och istället fick amputera ett ben och en arm. Eller diplomaten som hade en sommarstuga ute i Stockholms skärgård. En dag skulle han ta trappen från övervåningen ner till markplan – men faller i trappen och bryter ryggraden. Och vips var han beroende av rullstol resten av livet. Så hade vi mannen som genomfört en liknande operation som jag, men längre ner i ryggen. Men hans operation gick inte som den skulle; tumören fick man bort, men han fick en nervskada som gjorde att han skulle bli rullstolsbunden resten av livet.
Alla dessa livsöden gjorde att jag omvärderade mycket i livet, att jag insåg hur lyckligt lottad jag trots allt var i livet. Visserligen skulle jag få leva med nedsatt finmotorik i händerna och sämre balans, men jag kunde gå och hade inte blivit invalidiserad för resten av livet. Det är inte många gånger jag känt mig så tacksam över hur lyckligt lottad jag varit i livet, som under de veckor jag var på den här rehabkliniken. Jag hade fått förstklassig vård och klarat mig i princip så bra som jag bara kunnat efter operationen – ingenting hade gått fel och jag skulle kunna fortsätta leva mer eller mindre som vanligt igen. Det är en känsla som inte går att beskriva, som man måste uppleva själv för att förstå.

Och det där med att omvärdera saker och ting i livet, det sitter fortfarande kvar trots att det gått tio år sedan jag blev sjuk. Man uppskattar saker och ting på ett helt annat sätt, livet har plötsligt blivit så otroligt mycket värdefullare än tidigare och man uppskattar varje liten detalj i tillvaron på ett helt annat sätt än tidigare. Det har blivit viktigare att ta tillvara på allt än tidigare, man förstår plötsligt hur skört livet trots allt är – vi lever alla bara en tumör ifrån döden, det går liksom inte att komma ifrån. Jag har lärt mig läxan hur snabbt, enkelt och oväntat livet kan vända och att det snabbt kan ta slut om man inte passar sig. Det behöver inte vara en svår sjukdom, det kan vara olyckor eller andra dramatiska händelser – livet kan vända på bara några sekunder.
Jag går fortfarande på mina återkontroller och sköter alla kontakter med vården för att inte riskera ett nytt återfall. Ett bakslag kom för ett par år sedan, när man hittade nya cellförändringar i nacken, jag sjukskrevs i flera månader och gick på strålbehandling. Återigen ställdes tillvaron på ända, jag hade invaggats i ett lugn när man år efter år inte hittat något vid alla de återkontroller jag gjort. Men även denna gång fick man bort de celler som inte var välkomna i kroppen – och jag kunde återigen återgå till en normal tillvaro med jobb, fritidssysselsättningar, familj och företagande. Varje återbesök innebär numera alltid en anspänning, plötsligt vet jag inte om man kommer att hitta något eller ej utan det finns trots allt en anledning till att dessa återkontroller görs – nämligen att sjukdomen kan komma tillbaka igen.

Men det har också blivit viktigare att ta hand om sig efter att jag tillfrisknat efter min cancerdiagnos. Den största lärdomen har trots allt ändå varit att man inte är odödlig, utan att det faktiskt spelar roll hur man sköter om sin kropp. Mitt första löfte till mig själv när jag blev sjuk, det var att aldrig mer hålla i en cigarett, att aldrig mer röka. Hur mycket jag än tyckt om att röka, hur mycket jag än saknat denna vana så är det inte värt den påtagligt ökade risken att bli sjuk igen. Många tankar har rusat genom huvudet sedan jag blev sjuk, eftersom jag är fullt medveten om att jag inte tagit hand om mig på ett optimalt sätt genom åren. Jag har varit dålig på att träna, jag har rökt och festat mer än vad som kanske är helt optimalt.
Nu har allt tagit en helt annan vändning och jag har mycket större utsträckning börjat tänka på hur jag tar hand om kroppen och hälsan. Jag röker inte, är mer restriktiv med alkohol och tränar regelbundet. Allt för att så mycket det går minimera riskerna för att bli sjuk igen. Och jag tänker mer på vad jag äter, hur mycket jag äter och kämpar nu som mest med att faktiskt gå ner ordentligt i vikt. Så inget ont som inte har något gott med sig – nu tar jag hand mer om kroppen än vad jag någonsin gjort. Samtidigt som jag försöker kombinera detta med att njuta så mycket som möjligt av livet eftersom man aldrig vet när det vänder igen.