Att planera är att flytta framtiden till nuet så att man kan göra något åt den

Den stora nackdelen med den tillvaro jag för tillfället har, är att den är så svår att planera. Som timvikarie kan man bli inkallad att jobba med mycket kort varsel – och det är sällan jag har råd att säga nej till jobb när det väl dyker upp. Så det är inte många gånger jag sagt nej när jobbet har ringt, utan i princip alltid blir det ett ja. Detsamma gäller när förfrågningar om filminspelningar kommer, det är ytterst sällan jag säger nej – det är i princip bara om det krockar med jobbet eller något annat viktigt som jag tackar nej. Men det är inte alltid helt lätt att veta hur mycket man vågar planera utanför arbetstid, med tanke på att man plötsligt kan får ett samtal om att jobba. Jag trivs egentligen med det oberäkneliga i tillvaron som den är just nu, men det är klart att det finns trots allt vissa nackdelar. Men jag börjar vänja mig vid hur tillvaron trots allt ser ut och att det är så här det är för ögonblicket. Och jag tycker till 99 % att det är en härlig och charmig tillvaro, det är bara det där med planeringen av fritiden som kan bli lite svårt.
Den gångna veckan har blivit praktexemplet på hur tillvaron är just nu, på hur snabbt saker och ting ändras från en stund till en annan. Jag har blivit inringd med kort varsel, fått byta pass och fått planera om tillvaron med kort varsel. Precis som tillvaron brukar vara för oss timvikarier och egenföretagare – tillvaron är oberäknelig och svår att planera. Men jag kommer få en bra lön nästa månad efter den insats jag gör/gjort under februari, så det är det jag lever på just nu. Jag behöver varje krona jag kan få in just nu, så klagar inte på att jag får jobba mycket – även om det givetvis tar på krafterna att vrida och vända på dygnet, vara upp tidigt och sedan göra natt eller kväll på det.

Helgen har jag i alla fall fått vara ledig, vilket varit väldigt skönt. Jag har tagit några välförtjänta sovmorgnar, vilket behövts efter en intensiv vecka. Jag har inte ställt klockan i helgen, utan sovit tills jag vaknat av mig själv – och det har jag inte varit bortskämd med under den gångna veckan då klockan ställts på det mest okristliga tider. Börjar man sex på morgonen, då är det uppstigning innan klockan fyra och vid fem dags att bege sig till jobbet. Så det är tidigt i säng kvällen innan och påsarna under ögonen är enorma när jag där vid fem sätter mig i bilen för att bege mig till jobbet. Men jag trivs alldeles för bra på jobbet för att klaga på något vis – jag tar helt enkelt det onda med det goda. Må så vara att jag föredrar att jobba natt framför att jobba morgonpass, men det går liksom inte att välja på det viset utan jag får glatt finna mig i att jobba även de tidiga morgonpassen.
Så helgen har spenderats i hemmets lugna vrå, med sovmorgnar familjemiddag på lördagskvällen och idag har jag för ovanlighetens skull inte haft något som helst inplanerat och därmed bara tagit det lugnt. Utan att vara det minsta religiös, så helgar jag vilodagen i den mån det går. Söndagar tar jag det lugnt så länge jag inte jobbar, det är liksom en oskriven regel. På sin höjd kan jag ta en vända på stan, men det är också allt. Idag har jag inte gjort något speciellt, utan tagit sovmorgon och sedan gått runt i mjukiskläder resten av dagen. Till middag blir det rester från gårdagens middag med familjen, så det blir enkelt och bra att ordna middag så här till kvällen. Jag kan tycka att det är så skönt med dessa slappardagar, då jag knappt lämnar lägenheten – än mindre Bagarmossen. Jag pysslar hemma och får saker gjort i form städning, plockning och administration som behöver göras. Det är sällan jag får så mycket gjort som dessa dagar trots allt, samtidigt som jag känner mig lugn och tillfreds över att bara vara hemma.

Så har A-kassan hittat nya saker att trilskas om. Denna gång har man fått för sig att jag inte alls innehar en timanställning, utan att jag sedan i somras innehaft en heltidsanställning och därmed fuskat till mig pengar från A-kassan. Vilket självklart inte stämmer, utan jag har en timanställning där jag somliga månader jobbat inte särskilt långt ifrån heltid. Och jag blir så trött på att ständigt bli ifrågasatt, på att ständigt få insinuationer om att jag skulle fuska till mig bidragspengar. Jag har meddelat exakt hur mycket jag jobbat varje månad och det är bara att titta på hur mycket det varierat från månad till månad. Hade jag jobbat heltid, hade jag haft ungefär lika många arbetade timmar varje månad – vilket givetvis inte inträffat. Det ska bli så skönt när jag äntligen får en heltidslön och faktiskt kan avsäga mig hjälpen från A-kassan – just nu är jag för beroende av de pengarna för att bara ge dem fingret och frånsäga mig bidragen därifrån.
Självklart ska man jaga efter dem som faktiskt fuskar, men det känns som att vi som inte fuskar får betala ett ganska högt pris genom den ständiga kontroll vi utsätts för. Det skulle för mig vara en total katastrof om A-kassan skulle få för sig att jag fuskat och bli återbetalningsskyldig för de pengar jag fått. Det har jag helt enkelt inte råd med i nuläget – för det rör sig om ganska mycket pengar. Är det något jag inte kommer att sakna när jag väl få en heltidstjänst, så är det all administration kring att på pappret vara arbetssökande. Det är så otroligt mycket som ska intygas åt olika håll, så extremt många papper som ska begäras ut för att sedan skickas till i synnerhet A-kassan, men även Arbetsförmedlingen. Och jag börjar nu ledsna på det här, så till den grad att jag helst vill låta bli alltihop – vilket jag dock inte har råd med, utan får glatt fortsätta att stämpla.

Imorgon är det dags för läkarbesök och äntligen få svar på vad resultatet från magnetkameraundersökningen är. Det är som sagt alltid en anspänning och det ska bli skönt att rycka av plåstret och få ett svar på vad man hittat. Eller vad man förhoppningsvis inte har hittat. Ironiskt nog har jag haft lite ont i nacken på sistone – och direkt börjar jag måla upp skräckscenarier om att jag har en ny tumör där. Jag har blivit aningen hypokondrisk sedan jag insjuknade i cancer för drygt 10 år sedan. Så fort jag har ont någonstans, så fort något inte känns som det stämmer i kroppen tror jag mig vara sjuk på nytt. Jag vet någonstans innerst inne att jag förmodligen legat konstigt någon natt eller på något vi sträckt en muskel eller liknande – det är ju trots allt det mest troliga. För jag känner ingenting annat, jag mår inte dåligt i övrigt – utan det är bara lite ömt i nacken. Men det var ju så det började sist jag blev sjuk, just att jag hade ont i nacken – sedan började de andra symtomen att komma ett efter ett. Så på något vis är jag lite extra på helspänn denna gång inför vad läkaren ska säga om resultatet. Förhoppningsvis är det ingenting, men man vet ju aldrig.
Första månaderna efter att jag kommit hem från sjukhuset, var jag riktigt hypokondrisk och sprang hos läkaren i tid och otid för olika saker. Nu har detta börjat gå över och jag börjar bli mig själv igen vad det gäller att oroa mig över saker. Men visst finns tanken någonstans att jag riskerar att bli sjuk igen, att tumören kan komma tillbaka. Det känns som att jag haft min beskärda del av denna förbannade sjukdom, men det kan hända att naturen är av en helt annan åsikt. En gång har cellförändringarna kommit tillbaka och det känns som att det får räcka, eller?!

Det är dock inte bara allvar som väntar till veckan. Jag ska visserligen till läkaren imorgon och jag har arbetspass inplanerade, men det kommer bli en del nöjen också. Sambon fyller år och jag har lite saker inplanerade under dagen för att fira så mycket som möjligt. Jag kommer inte säga något här riktigt än om vad det blir, eftersom det ska bli en överraskning för henne – men kanske kommer det en liten redogörelse i efterhand om vad vi hittat på. Vi har ju fått lite oväntade utgifter med tanke på att tvättmaskinen gått sönder och vi tvingats beställa en ny. Så jag har planerat om födelsedagsfirandet litegrann för att budgeten helt enkelt ska hålla. Men det kommer bli ett härligt firande i alla fall, det är jag rätt övertygad om. I normala fall har vi ekonomin att om vi behöver något, så köper vi det. Något som gör att vi sällan önskar oss något speciellt när det är dags för jular eller födelsedagar. Så det är sällan vi faktiskt köper saker till varandra i födelsedagspresent, istället blir det oftast att vi ordnar med olika upplevelser i samband med dessa högtider.
I julas bokade jag in oss på Grand hotell i Saltsjöbaden över nyårshelgen som julklapp till sambon. Det har varit hotellvistelser, massage, kryssningar, middagar och spa som vi bokat till varandra i samband med jul och födelsedagar. Sedan har det varit ekonomin som satt gränser för vad vi faktiskt har gjort vissa gånger. Ibland har man haft råd med dyrare övningar, ibland lite billigare sådana. Denna födelsedagar kommer det bli lite fancy saker och min sambo har fått ledtråden att det är klädkod ”smart casual” på ett av ställena vi ska till. Det är allt hon vet och allt jag velat säga – utifall hon känner att hon vill köpa något nytt i klädväg för att passa in i klädkoden. Och jag får erkänna att jag satt griller i huvudet på henne genom att avslöja klädkoden – hon har gissat på alltifrån vinprovning till matlagningskurs inför födelsedagen, men än så länge har hon inte gissat rätt.

Sverige har senaste tiden varit ett land i sorg med tanke på vad som skedde i Örebro för knappt två veckor sedan. Det obegripliga har inträffat, det som liksom inte får inträffa – och jag tror få är lämnade oberörda efter detta vansinnesdåd. Jag satt på jobbet när de första rapporterna kring dådet började komma i media. Först rapporterades ”bara” om en skolskjutning och jag vet att jag tänkte att nej, inte nu igen. Men så kom rapporter om hur många döda det var – och vips förstod jag att detta kommer bli något stort, detta är inte en skjutning vilken som helst. Och sedan har det rapporterats dagligen kring denna groteskt sorgliga, hemska och vansinniga händelse. På sätt och vis är det ”synd” att gärningsmannen är död – det hade blivit någon form av tröst om man varit vid liv, om han faktiskt gripits och fått ta sitt straff. Nu känns det som att han kommit tämligen lindrigt undan, som att han faktiskt flyr undan ett straff genom att ta sitt eget liv.
Jag har ju ofta radion på när jag är hemma och man har pratat om massakern i Örebro från morgon till kväll. Någon förklarade chocken när det hände som något som liknade den efter Palmemordet eller terrordådet på Drottninggatan. Och jag förstår dem som bor i Örebro, en tämligen liten stad där förmodligen de flesta känner någon inblandad eller känner någon som känner någon – där kommer allt så nära när något liknande händer. Jag minns själv hur det var när Estonia förliste eller tsunamin i Asien för många år sedan. Då var det så många dödsoffer att nästan alla kände någon drabbad. Jag själv hade kolleger som var i Thailand vid tsunamin och jag hade blivande kolleger som överlevde Estonias förlisning. Och så hade det säkert varit om man vore boende i Örebro, då hade man säkert känt någon drabbad eller känt någon som känt någon.

I tisdags klockan 12, nästan på minuten en vecka efter dådet i Örebro hölls en tyst minut för att hedra offren i massakern i Örebro – första larmet till polisen kom in klockan 12:33. Jag var hemma och jobbade med min firma den dagen, så jag deltog inte i någon ”offentlig” tyst minut. Dock kunde jag inte låta bli att ha en egen liten tyst minut. Jag hade radion på, där man direktsände en minnesstund som hölls i Örebro och prick klockan 12 tände jag ett ljus för de döda, stod tyst intill radion tills klockan blev 12:01. Det var mitt sätt att hedra de döda, att på något vis delta i det som sker i samhället. Att det sedan inte gör någon skillnad med en tyst minut är jag fullt medveten om, men visst ska vi hedra dem som fallit offer för detta vansinnesdåd på ett eller annat sätt. Och då är en tyst minut ett bra sätt att ta ställning, att ta ställning mot våld och ondska och för det goda, för kärleken och för att vi ska hålla ihop i svåra tider.
Det värsta är att detta är typen av dåd som inspirerar andra till att göra liknande dumheter, så just nu är jag nog inte ensam om att oroa mig för fler dåd inom en snar framtid. Jag hoppas innerligt att inte fler tokstollar inspireras till liknande saker, att det nu stannar vid detta enda dåd och att vi inte behöver genomgå fler tragedier. Men vad vet man?