allkonstnarenUnder de gångna veckorna har vi kunnat läsa om treårige “Tim”, som ska utvisas ensam till Nigeria. Detta trots att han knappt har någon anknytning till landet och aldrig varit där. Tims mamma ansökte om asyl i Sverige medan hon var gravid med Tim. Men blott elva dagar gammal omhändertogs Tim av sociala myndigheter och hans mamma har bedömts inte kunna tas hand om honom – och hon har själv inte visat något intresse av sin mammaroll. Mamman är sedan en tid utvisad till Nigeria och Tim bor kvar hos den fosterfamilj i Sverige som han bott hos under merparten av sitt liv. Detta till trots har myndigheterna tagit beslutet att han ska utvisas och att han inte är välkommen i Sverige.
Idag kan man läsa om familjen Berisha, som ska utvisas till Kosovo efter 15 år i Sverige. Kosovo är ett land där de yngsta barnen inte ens varit, utan det enda land de känner till är Sverige. Föräldrarna jobbar, barnen går i skolan och man har lärt sig svenska. En familj som enligt tidningsartikeln i Aftonbladet tycks ha gjort precis allting rätt för att integreras i sitt nya hemland.
Jag kan bli så trött på hur stelbent lagstiftning och myndigheter kan vara. Personer som missköter sig tycks inte alltid utvisas, medan barn och/eller personer som gör allt rätt och blir en del av det svenska samhället tvingas härifrån. Barnkonventionen är sedan 2020 lag i Sverige och just dessa två fall känns som att de verkligen borde falla in under den lagstiftningen.
Enligt Aftonbladet har familjen Berishas fall malts runt i den svenska byråkratin under alla de 15 år man vistats i Sverige. Senaste avslaget på deras asylansökan kom 2008, men har överklagats om och om igen. Frågar ni mig, borde det inte ens vara möjligt att en asylprocess ska dra ut så många år på tiden att en familj rotar sig i Sverige såsom fallet tycks vara här. Det blir en inhuman hantering av ett ärende att man först efter 15 år får ett slutgiltigt besked om att man inte är “välkommen”. Det borde av flera skäl vara en process som tar avsevärt mycket kortare tid än så här. Efter 15 år är det bara inhumant att man ska förvänta sig att barn ska ryckas upp med rötterna och skickas iväg till ett land där de aldrig varit. När det – som i det här fallet – tycks röra sig om skötsamma personer som gjort allt för att bli en del av samhället kan jag inte se problemet i att låta dem stanna kvar. Skyddsskäl eller ej. Det känns som att felet ligger hos svenska myndigheter i det här fallet, det ska liksom inte gå att processa i 15 år med en asylansökan. Då får man stå sitt kast och faktiskt bevilja asylansökan med hänvisning till de minsta barnens anknytning till Sverige.
