allkonstnarenI helgen gjorde jag en blixtvisit i min forna hemstad Hudiksvall. Det känns alltid lika nostalgiskt att vara tillbaka i den stad man växte upp i, en märklig känsla på något vis. Det är många minnen som väcks till liv när man är där eftersom jag trots allt vuxit upp i lilla Hudik. Sen var det under rätt kaotiska omständigheter jag flyttade därifrån för ganska exakt 23 år sedan och tyvärr förknippar jag sedan dess Hudik med väldigt många negativa känslor. Samtidigt är det den stad jag vuxit upp i och som också har en massa positiva saker förknippade med. Så det är oerhört kluvet att vara tillbaka, även om det går lättare och lättare för varje år som går. På senare år har man märkt en oerhörd positiv förändring i Hudik. När jag flyttade därifrån, var det hög arbetslöshet och många företag lade ner sina verksamheter. Utflyttningen var stor och man märkte av en enorm bitterhet bland många som av olika anledningar blev kvar. Lägenheter blev inte uthyrda, utan kunde stå tomma i åratal. Det kommunala bostadsbolaget lockade med hyresfria månader och gratis prenumerationer på morgontidningar för att få hyresgäster till de tomma lägenheterna. Med tiden började man riva fastigheter ur beståndet för att inte ha så många lägenheter stående tomma.
Under min tid i Hudiksvall fanns det tre uteställen att gå på man vill gå ut en kväll, restaurangerna var ungefär lika många. Det var med andra ord inget sprudlande uteliv man hade till sitt förfogande om man vill roa sig. Två av tre ställen stängde klockan ett på natten, medan stadshotellets nöjesdel hade öppet till klockan två. Så dit gick alla när resten av stan nöjesliv stängde ner vid ettiden.
Idag tycks man ha vänt trenden litegrann och utflyttningen tycks inte vara lika stor. Jag kunde inte låta bli att googla på in- och utflyttningar till och från Hudiksvall och kan konstatera att förra året var det fler som flyttade in än som flyttade ut. Man hade en blygsam folkökning på 213 personer. Numera byggs det nya bostäder i Hudiksvall, vilket hade varit uteslutet för 25 år sedan. Det har ploppat upp nya restauranger och uteställen och man har ett uteliv om inte existerade överhuvudtaget för 25 år sedan.
Jag kan samtidigt ibland känna mig väldigt beklämd över att vissa saker inte förändrats i Hudik trots att det gått nästan 25 år sedan jag flyttade därifrån. Det är samma damer som sitter i kassan på H&M och Hemköp som när jag bodde där, man ser en tydlig överrepresentation av unga ensamstående mammor som bor i de lite tristare områdena i stan. Jag tänker på ofta på hur mycket svårare det är med jobb på en mindre ort och hur många det är som stretar på på olika “lågstatusjobb” – som i butik, som brevbärare, städare eller i bästa fall undersköterska. Jag inbillar mig att det är aningen lättare att göra karriär om man bor i en storstad. Sen är karriär absolut inte allt förstås, det är inte viktigt för alla att just göra karriär. Men jag minns väldigt väl att man kunde märka av en enorm bitterhet hos många när man bodde i Hudik, en bitterhet över att livet inte blivit vad man en gång hoppats på. En bitterhet över att man ofta blivit förälder väldigt tidigt, inte passat på at utbilda sig medan det var enkelt och smidigt för att sedan kunna få ett jobb med en okej lön. Och en bitterhet över att vara en av dem som blev kvar på orten och faktiskt inte tog chansen att flytta till någon större stad.
Men för en tekniknörd som jag själv, så tror jag att vi till stor del har dagens teknik att till stor del tacka för att folk väljer att flytta till mindre orter igen. Det är idag möjligt att jobba hemifrån på ett sätt som inte gick för bara några år sedan. Man kan bo på en mindre ort, vara anställd i Stockholm och bara vara på kontoret lite här då och då. Resten av tiden jobbar man hemifrån. Något som till exempel en stad en stad som Hudik förmodligen tjänar på. Man har vara dryga två timmar bort från Stockholm med tåg, vilket är helt överkomligt om man ska åka dit för att jobba några gånger i månaden.
När jag växte upp, var det en enorm skillnad när det kom till mode och heminredning om man jämförde Hudik med exempelvis Stockholm. Men tack vare att saker och ting idag är så mycket mer lättillgängligt via till datorer och mobiltelefoner, har man börjat hänga med även modemässigt på många mindre orter. Man är inte längre lika isolerad från omvärlden på samma vis som för 20 år sedan, utan flugor och mode sprids som en löpeld över landet. Förr kunde man nästan se på en persons klädval om hen kom från en mindre ort eller en storstadsregion. Till viss del kan det vara så fortfarande, men inte alls på samma sätt som innan internets intåg.
Egentligen har jag förr tillbaka inte längtat efter att bo i storstan. Jag trivdes bra i lilla Hudik medan jag bodde där. Jag tror jag hade ganska många fördomar om storstan, hur farligt det var där, hur många problem man hade med olika saker och hur stressigt det var. Jag hade svårt att se hur man kunde ha en kvalitativ tillvaro i en storstad helt enkelt. Men jag har med tiden insett att många av min förutfattade meningar var felaktiga – Stockholm är numera den andra storstaden jag bor i och jag har kommit att trivas väldigt bra i här genom åren och har inga större planer på att flytta härifrån. Jag bor hyfsat nära stan, har ett jobb och en fritid jag trivs med och merparten av min familj har flyttat till Stockholm så vi är liksom samlade här istället. Jag längtar inte längre efter småstadsliv, utan trivs oerhört bra i storstan med närheten till allt. Saker som affärer som har öppet sent, konserter, biografer och kultur i övrigt. Saker som inte allt finns på en mindre ort, åtminstone inte i samma utsträckning som i en större stad.
Jag tänker inte på något vis klandra dem som “blivit kvar” i Hudik och inte sett så mycket annat. Vi gör alla våra livsval och för somliga passar småstadslivet perfekt. Men mig passar det helt enkelt inte, så enkelt är det.
Men kort och gott är det väldigt nostalgiskt trots allt att vara tillbaka i Hudik ibland. Även om jag inte längtar efter att bo där igen, så är det trots allt kul att ibland komma dit på besök. Jag bilade upp och på vägen tog jag paus på en vägkrog på ungefär halva vägen. Och det höll på att bli en av de dyraste pauser jag gjort. Jag gjorde nämligen ett toalettbesök och precis när jag skulle sätta mig, gled telefonen ur bakfickan på byxorna och rakt ned i toaletten. Utan att egentligen tänka mig för, fiskade jag snabbt upp den ur vattnet och torkade av den. Telefonen ska egentligen vara vattentät, men den tycks inte riktigt gilla att ha varit ner i en toalett och vänt. De viktigaste funktionerna, som sms och att ringa klarade sig – men det går inte att gå ut på internet. Det gör också att till exempel mitt bank-ID inte fungerar. Däremot funkar allt hur bra som helst om jag kopplar upp mig mot ett wifi, då är det inga som helst problem. Så det är bara att köpa en ny telefon, men jag har inget annat val. I en sådan här situation inser man verkligen hur beroende man är av telefonen idag. man gör så mycket mer än bara ringer och sms:ar; man lyssnar på musik, gör bankärenden legitimerar sig, tittar på film och så vidare, och så vidare. Man har ju halva sitt liv i telefonen numera.
