Konsten att vara överambitiös

Jag pluggar i stort sett hela min vakna tid. Och den tid jag inte pluggar, kretsar tankarna nästan konstant kring studierna. Vad ska nästa text handla om? När ska jag hinna flika in att göra nästa inlämningsuppgift? Det har liksom blivit vardag att nästan all vaken tid cirklar kring studierna på skrivarlinjen.
Jag inser någonstans att det är lite ovanan att studera något så “diffust” som en författarlinje, som ibland spelar mig spratt. Jag är van vid utbildningar där det bara finns ett rätt eller fel, där det är lättare att dra en gräns för när man faktiskt pluggat klart till en tenta, när man är tillräckligt förberedd för en uppgift eller inlämning.
En text kan alltid arbetas om, finslipas, putsas på och förfinas. Och är man – som jag – perfektionist, så är det alltid svårt att lämna ifrån sig en text och anse den vara klar. Och slipar, skriver om och redigerar i det oändliga. Jag försöker nå en punkt där jag lägger lagom mycket tid på studierna och kan vara nöjd med att en uppgift kan lämnas in även om den har viss förbättringspotential. Bara för att helt enkelt orka med.
Jag har i alla fall kommit på mig själv med en liten förbättring sedan jag började utbildningen. Jag har blivit bättre på att korrekturläsa mina egna texter, inte minst här på bloggen. Det har jag varit dålig på tidigare får jag erkänna, men nu har det blivit bättre. Vi övar mycket på att ge varandra respons på våra texter i klassen, så jag har helt enkelt fått vänja mig vid att faktiskt gå igenom en text flera gånger innan jag lämnar den ifrån mig. Något som jag nu i större utsträckning också gör med mina bloggtexter.

En av inlämningsuppgifterna har jag dock lämnat ifrån mig och denna gång var det ett bilderboksmanus för barn. Vi fick i uppgift att låna lite böcker på biblioteket för att leta inspiration, sen var det bara att skrida till verket. För mig blev det en rejäl trave barnböcker från biblioteket, varav flera vara sådana som jag fått lästa för mig som liten. Det är kul att se att böcker som lästes för barn för 35-40 år sedan fortfarande verkar gå hem.