allkonstnarenYtterligare en vecka kan så föras till handlingarna och avrundas. Snart är dessutom september över och det känns verkligen surrealistiskt hur tiden liksom bara flyger iväg. Men kalendern förblir liksom fullspäckad både under veckorna och under helgerna och det gör att tiden går fruktansvärt fort. Tre veckor har jag förverkat på nya jobbet och det känns nästan surrealistiskt att jag om några dagar varit där en månad. Nu kan jag i alla fall se fram emot att om ett par veckor övergå till skiftgång igen, då min handledarledda del av utbildningen inleds. Det ska verkligen bli jätteskönt och jag ser fram emot att inte längre behöva gå på kontorstider. Jag ser fram emot att slippa trängas i tunnelbanan på väg till och från jobbet, jag ser fram emot att få mer tid och ork till saker och ting och att ha en mer varierad tillvaro.
Självklart har kontorstider sina fördelar, men jag föredrar ändå skift. Det schema jag kommer att gå på är otroligt luftigt och jag har nog aldrig sett ett så lyxigt schema. Jag har exceptionellt mycket ledig tid inlagd och jobbar väldigt få helger – så jag är tämligen övertygad om att jag kommer trivas med schemat. Det ger liksom bra förutsättningar för att jag ska kunna ha den fritid jag känner att jag vill ha.
Den söndagsångest man ofta känner inför en kommande arbetsvecka känner inte jag, jobbet är fortfarande för nytt för att ha blivit vardag och jag ser faktiskt fram emot att gå till jobbet. Jag hade inte mycket söndagsångest på förra jobbet heller ska väl erkännas, men ska man nu gradera saker och ting känns det nu ännu bättre att gå till jobbet.
Normalt brukar ju helgerna bestå i att man försöker vila upp sig efter den gångna veckan, men denna helg har det inte blivit mycket vila – åtminstone inte i bemärkelsen sömn. Jag jobbade till strax efter sex i fredags kväll, åkte hem och tog en snabb middag i form av pizza och kröp sedan i sängs vid halv tio – helt utpumpad efter veckans alla intryck. Sedan ringde väckarklockan vid sex på lördagsmorgonen och det var dags att stiga upp för att åka till Hudik och gå på 70-årsfest. Det blev en intensiv lördag med mycket firande, god mat och dryck – och inte helt tidigt i säng på kvällen. Även om vi inte hade några jättesena övningar igår kväll, så kändes det ändå litegrann när väckarklockan ringde vid halv nio i morse och det var dags för frukost.
Jag klagar dock inte det allra minsta, för det har varit en trevlig och rolig helg på alla sätt och vis. Men det känns att det har varit intensivt – och det tar på krafterna att köra totalt nästan 80 mil på två dagar för att gå på fest. Det kostar att ligga på topp liksom. 😜
I veckan kom i alla fall kallelsen till nästa magnetröntgenundersökning, som ska äga rum i mitten av oktober. Det är alltid med viss vånda, med viss anspänning som man går på dessa undersökningar och jag vänjer mig liksom aldrig vid att rullas in i dessa enorma röntgenapparater. Det är dels inga roliga undersökningar i sig, sedan är det alltid en viss anspänning inför vad de ska visa i slutändan. Jag hann vaggas in i ett visst lugn fram tills man ju för snart två år sedan hittade nya cellförändringar i nacken. Då hade det gått flera år efter min operation och jag hade liksom vaggats in i ett lugn att man inte skulle hitta något vid dessa återkommande undersökningar.
När cellförändringarna dök upp, brast liksom alla förhoppningar om att man kanske var på väg att bli friskförklarad och man fick liksom börja om på ny kula igen. Det blev strålbehandlingar under flera månaders tid och en lång sjukskrivning innan jag återigen var på fötter. Och det är just sådan tankar som rullar upp för ens inre när det är dags för nya röntgenundersökningar, man vill ju verkligen inte att de hittar något igen utan man håller ihärdigt tummarna att allt ska se bra ut. Men vis av erfarenhet, vet jag givetvis att man inte kan vara alltför säker – utan naturen gör lite som den själv vill.
Röntgenundersökningarna kan jag stå ut med, men jag vill ogärna hamna i en ny sits med nya cellförändringar och nya behandlingar. Det tar för mycket på krafter, energi och ekonomi.
September har varit en intensiv månad på många sätt och vis, med oerhört mycket inplanerat. Filofaxen har varit min bästa vän under de gångna veckorna och jag har haft fullt upp med att hålla koll på allt som ska göras, fixas och hinnas med. Men nu hoppas jag på några aningen lugnare veckor, med lite mer tid för återhämtning här och där. Inte minst när jag går över till mitt skiftschema, kommer jag ha helt andra möjligheter till vila och att hinna med den ack så viktiga återhämtningen.
Jag har inget emot ett hektiskt schema med många saker inplanerade, men ibland känns det också skönt att faktiskt kunna ha det lite lugnare och inte ha så hemskt mycket för sig hela tiden. Man måste trots allt inte ha något att göra exakt varje dag, även om det är så det är under vissa perioder. Ni ska se att jag säkerligen kommer hinna planera in en massa saker även under oktober, det är trots allt en vecka kvar innan vi går in i nästa höstmånad. Men än så länge har jag väldigt många dagar obokade under oktober, vilket väl får anses vara ovanligt vad gäller mig.
