En viktnedgång som är mer än välkommen

Ett och ett halvt kilo på cirka tre veckor kan jag nu skryta med i viktnedgång. Och det känns faktiskt riktigt, riktigt bra. Det är ingen stor viktnedgång, men större än det varit för mig på mycket, mycket länge. Det är ingen nyhet att jag behöver gå ner i vikt, men jag har slarvat gränslöst mycket med vad jag stoppat i mig. Det har varit mycket sötsaker, fikabröd och öl – lite för mycket för mitt eget bästa. Till det har kommit ansenliga mängder hämtmat av olika slag. Visserligen är det inte särskilt ofta det blir hämtmat som pizza och hamburgare, utan oftare thaimat, sushi och kinamat. Men ändock hämtmat och ganska stora portioner.
Men de senaste veckorna har det blivit en markant förändring i mina matvanor. Jag har inte längre samma glupande aptit, utan äter avsevärt mindre portioner och tar inte lika ofta en andra portion. Till viss del hänger det ihop med att jag i samråd med min läkare lagt om mina mediciner. En bieffekt av en av medicinerna jag tagit har varit just ökad aptit med tillhörande viktuppgång. Men sedan jag ersatt just den medicinen med en annan, har jag märkt av en väsentlig skillnad i min aptit. Även min sambo har påpekat skillnaden i hur mycket jag äter, vilket ju säger en hel del. Plötsligt äter jag inte upp hela portionen hämtmat eller tar en portion till när vi lagat min favoriträtt. Något jag alltid gjort tidigare. Plötsligt blir det matlåda över när vi köpt hämtmat och vi slänger en stor del av de väl tilltagna portionerna pommes frites som hänger med hamburgarna från den lokala grillen.
Så måttlig som jag varit med maten på sistone, har jag nog inte varit på många år. I tonåren och en bra bit upp i 20-årsåldern hade jag en fenomenal ämnesomsättning och kunde vräka i mig mat utan att det märktes på vågen. Under många år vägde jag till och med för lite; jag var dryga 180 centimeter (vilket jag fortfarande är) och vägde dryga 60 kilo.

Men nu börjar vikten ställa till problem. Jag har ont i höfter och knän – och känner av ryggen, som snabbt blir trött av att kånka omkring på all vikt. Och jag har svårt att hitta kläder som passar både på längden och bredden. Det är ett ständigt pusslande med storlekar när jag ska köpa kläder. Jag råkar dessutom vara svag för märkeskläder, som ofta är små i storlekarna – vilket ställer till det ännu mer.
Jag har länge försökt gå ner i vikt utan att egentligen lyckas. Jag har tränat regelbundet och försökt hålla nere på onyttigheter, men vågen har vägrat att visa lägre siffror när jag vägt mig. Det är först på sistone som det faktiskt givit resultat – säkerligen mycket på grund av att jag minskat på portionsstorlekarna.
Jag har läst någonstans att det idealiska är att gå ner långsamt i vikt; snabba viktnedgångar är ofta svåra att behålla i längden. Så kanske jag inte bara kan gå ner i vikt, utan även behålla min vikt i slutändan. Jag har blivit rekommenderad att nå en vikt på 80-85 kilo, att det ska vara min idealvikt. Det är fortfarande en bra bit kvar dit, men målsättningen är att jag faktiskt ska nå dit med tiden. Kanske kan jag då slippa ömmande leder och rygg och problem med att hitta kläder i rätt storlek.

Ett stort problem jag alltid haft, är att jag tyckt frukt och grönsaker varit väldigt tråkigt. Det är inte fullt så illa att jag ogillar frukt och grönt, men det är inte långt ifrån. Jag tänker ofta att det kanske varit min räddning om jag kunnat vara lite svagare för just frukt och grönsaker. Då hade jag kunnat ersätta mat, godis och fikabröd med sådant som varit aningen bättre för midjemåttet. Men jag kan liksom inte se tjusningen i just frukt och grönt, utan ser det mer som ett ont måste – något man helt enkelt måste peta i sig eftersom det är nyttigt.
Det enda jag kan tycka är riktigt gott är grönsaksstavar med dippsås till – och då är det dippsåsen som gör hela grejen. Visserligen är det bättre än till exempel chips med dipp – och man kan göra det smalare alternativet att göra dipp på filmjölk istället för gräddfil. Men det är fortfarande inte lika hälsosamt som en vanlig sallad till maten eller att ta en frukt.

Men nu gläds jag i alla fall åt min viktnedgång och hoppas på att det fortsätter i den här takten. Ett och ett halvt kilo kanske inte är jättemycket, men för mig är det ett stort framsteg. Det är mer än jag gått ner i vikt på väldigt, väldigt länge. Och min målsättning är att det ska fortsätta i den här takten.