allkonstnarenJag var bara 14 år när jag började röka, en vana som jag sedan hade under väldigt många år. Som mest rökte jag 1,5 paket Röd Prince om dagen innan jag slutligen bestämde mig för att sluta 2008. Istället övergick jag till att snusa och hade det inte varit för snuset, hade jag förmodligen börjat röka igen. Jag kan fortfarande drömma om nätterna att jag börjat röka igen – och kan emellanåt verkligen sakna en cigarett i vissa situationer. Som till morgonkaffet, tillsammans med en kall öl eller ett glas vin på en vårvarm uteservering eller liknande.
Under ganska många år feströkte jag parallellt med att snusa “till vardags” och kunde hålla mig till det väldigt bra. Men när jag för ett antal år sedan fick en tumör, valde jag att helt sluta röka. Samma dag jag fick beskedet om tumören tog jag beslutet att aldrig mer hålla i en cigarett. Och det har jag faktiskt hållit under de knappa sju år som gått sedan beskedet. Nu är jag snusare på heltid och har för tillfället inga större planer på att sluta, jag tror faktiskt att jag helt enkelt inte skulle klara av det. Att vara nikotinist under snart 30 år har blivit en inbiten vana som är extremt svår att bryta, framförallt om man inte är särskilt motiverad.
Som rökare var jag väldigt kräsen när det kom till vilka cigaretter jag rökte. Det var Röda Prince, Lucky Strike eller Camel som gällde, i princip utan undantag. Möjligen kunde jag köpa Röda Marlboro, men det var verkligen undantag. Och jag minns hur liberalt man såg på rökning fram till inte alls särskilt många år sedan egentligen. Det var rökigt på krogar och pubar, många arbetsplatser hade rökrum, det fanns rökkupéer på tåg och flyg – och min morfar rökte i bilen medan vi barnbarn satt i baksätet. Jag minns mitt första sommarjobb, som var på en förskola i Hudiksvall – där rökte personalen hejvilt inne på förskolans område, även när barnen var i närheten. En inställning som knappast varit aktuell idag. Numera är inställningen till rökning en helt annan och det är nog ganska besvärligt att vara storrökare om man jämför med hur det var på 90-talet.
Jag är faktiskt glad att jag inte röker längre och på det stora hela saknar jag egentligen inte tillvaron som rökare. Sen är det faktiskt skönt att inte längre lukta rök jämt och att ha fullt fungerande lukt- och smaksinne. För att inte tala om hur mycket mer man orkar, att inte bli andfådd av en kortare promenad. Jag har fortfarande ingen superbra kondition, men skillnaden är enorm mot hur det var när jag rökte.
Som snusare hag jag insett att jag börjat bli ungefär lika kräsen som jag var när jag rökte. Det är bara vissa snussorter jag tycker om – och jag har väldigt svårt för att byta sort. Sedan testar jag gärna nya sorter, men det är vissa som jag alltid faller tillbaka på och köper igen. Länge var det Göteborgs Rapé som gällde, men sen har jag tröttnat och har nu bytt till en snussort med smak av rökig whisky. Nu har jag även testat en annan sort av samma tillverkare, som jag också blivit väldigt förtjust i. Så jag kommer säkerligen att variera lite framöver.
Något som absolut går bort, är dock lössnus. För även om jag själv är snusare kan jag tycka att viss snussorter ger ett äckligt och ofräscht intryck – och dit hör just lössnus. Det enda jag inte tummar på är att jag bara snusar portionssnus och enbart vita portionspåsar, inte de bruna tobaksfärgade portionspåsarna.
Sen är ju den stora fördelen med snus, att det inte stör någon annan än den som använder det. Som rökare tvingar man även sin omgivning att andas in ens rök, men som snusare stör man på sin höjd den lilla skara människor man väljer att hångla med. Jag brukar försöka att undvika att spotta snus på gatan, utan använder papperskorgar eller det extra fack som numera finns i de flesta snusdosor för använt snus. Allt för att så få som möjligt i övrigt ska behöva bli lidande av mitt “missbruk”.
Själv stör jag mig väldigt lite på att folk röker dock. Jag kan till och med tycka att rök luktar lite gott, inte minst om man röker pipa eller cigarr. Förmodligen har det med att göra att jag själv rökt under så många år och helt enkelt är så van vid röklukt. De enda gånger jag stör mig på rökare, är när man bryter mot rökförbud. Det är inte bara frågan om förbudet i sig, utan att faktiskt visa hänsyn till sin omgivning. Jag var nog själv rätt hänsynsfull som rökare och försökte att röka på så behörigt avstånd från andra människor som det bara gick. Och framförallt respekterade jag när det var rökförbud.
