Vad är sommarens värme till nytta utan vinterns kyla som ger den sötma?

Nyhetsrapporteringen under helgen har fyllts av rapportering kring de senaste dagarnas gedigna snöoväder som dragit in över delar av landet. Ett snöoväder som ställt till det rejält i trafiken med många olyckor, lastbilar som fastnat och en lång rad bandvagnar som fått rycka ut för att undsätta folk som fastnat i trafiken. Det är ju knappast ett nytt fenomen att det kommer snö i november i Sverige, det har det gjort i tusentals år. Så jag undrar ibland vad det är som förändrats de senaste decennierna i Sverige? Antingen har vi blivit urusla på att ploga och hålla undan snön från gator och torg – eller så har vädret förändrats radikalt. För år efter år är det samma sak med tågkaos och igensnöade vägar där bilister sitter fast i timtal. Jag har inget som helst minne av att det var så på 80- och 90-talen, trots att det kom snö och var rejäla vintrar även på den tiden. Men ändå gick tågen skapligt i tid, biltrafiken flöt någorlunda och samhällsviktiga funktioner som elförsörjning och liknande tycktes allt som oftast fungera vädret till trots. Självklart påverkades samhället även då av vädret, men det tycks som att påverkan bara blivit värre och värre med åren.
Minns ni snöovädret som drog in över Gävle i december 1998? Det kom flera decimeter snö på bara några få dygn och stan blev totalt lamslagen. Men då var det ett extremt snöoväder som drog in, även med dåtidens mått mätt. Ambulanser, bussar, hemtjänst och postbilar tog sig inte fram utan samhällsviktiga transporter ersattes med bandvagnar – själv jobbade jag på Posten vid den här tiden och minns hur postutdelningen stod stilla i Gävle under flera dagar. Kollegerna i Gävle hade tonvis med post att dela ut när det väl gick att ta sig fram igen. Och nio månader efter snöovdret slogs det rekord i barnafödande på Gävles BB – för vad skuile folk göra för att hålla värmen och hålla sig sysselsatta när de var insnöade under flera dagar?

Numera kommer jag ofta att tänka på ovädret i Gävle när det snöar – och det blir kaos efter ett snöfall på bara några centimeter. Hur skulle vi idag tackla en snökanon likt den i Gävle för snart 30 år sedan? Skulle vi ens ha resurser till att ta reda på all snö? Skulle samhället ens fungera överhuvudtaget efter ett sådant snöfall? Då drevs mycket av underhållet direkt av stat och kommuner – och säga vad man vill om det, men saker och ting tycktes i alla fall fungera. Numera är snöröjning liksom underhåll av vägar och järnvägar utlagt på entreprenad – och vips är det ingenting som fungerar längre. Det är antingen det som är orsaken, eller ett extremare väder. För att snöröjningen inte hinner med när det kommer flera decimeter snö på något dygn, det är tämligen lätt att förstå – det kan den femåring räkna ut. Men kommer det några centimeter snö, då bör ändå även de inhandlade entreprenaderna hinna med. Eller?? Man kan inte gardera sig emot allt, men ändå ganska mycket – och om vi ska vänja oss vid ett extremare väder, då måste förstås även snöröjningen inkluderas i detta.
Ja, jag är helt klart inne på att systemet med upphandlad entreprenad av samhällsviktiga funktioner inte alltid fungerar bättre än att driva verksamheten i egen regi. Kommuner och stat ska inte alltid bara vara rena beställarverksamheter, utan ska givetvis kunna driva vissa saker i egen regi. Märker man att vissa saker inte fungerar på entreprenad, då får man helt enkelt lov att bedriva verksamheten i egen regi. Punkt slut. Men så långt tänker inte politikerna, utan man ser bara utgifter här och nu för att upprätthålla en viss miniminivå av service. Man tänker inte på vad samhällskostnaderna blir för rejälare snöoväder kommer och samhället plötsligt står stilla för att tåg och biltrafik inte tar sig fram. Ibland måste man låta saker och ting kosta för att man i långa loppet ska kunna göra besparingar när det exempelvis kommer till samhällskostnader.

Jag tillhör dem som tycker om snö, jag vill ha rejäla vintrar – och ändå har jag valt att bosätta mig i Stockholm, där man sällan har just rejäla vintrar. Inte mycket går upp emot ett rejält snöfall som täcker mark och träd med ett vackert, fint täcke och ger ljus i vintermörkret. Det enda som stör mig är att man i ett välfärdsland som Sveige inte klarar av att sköta snöröjningen. Jag menar, vi kan flyga till månen men inte köra tåg när det fallit några centimeter nysnö eller träden fäller löv om hösten. Är inte det lite märkligt? Borde inte tekniken kommit längre än så? Vi har haft detta klimat i tusentals år, men lik förbaskat klarar vi inte av att ha en fungerande kollektivtrafik under merparten av året. Det vill säga under hösten när löven faller och sedan november till mars när det kommer snö – åtminstone i omgångar. Det skulle göra livet så oerhört mycket enklare för oss alla i slutändan, inte sant?
Sen är det ytterst sällan man hör talas om snökaos i Norrbotten eller andra delar av nordligaste Sverige. Det är alltid södra Norrland och längre söderut i Sverige som det blir kaos efter några centimeter snö. Det går inte att dra några slutsatser av detta? Man ser möjligen inte ett samband på något sätt? Kan det vara så att man har en helt annan beredskap uppe i norr, en beredskap som man saknar i den södra delen av landet? Kanske ska man i söder ta efter det system som finns i norr, bara för att minska samhällspåverkan när det kommer snökanoner några gånger per säsong? Man kanske inte behöver samma beredskap i Malmö som i Kiruna, men ändå något slags mellanting. Någonstans måste något ändå göras när det i ett land med snö sedan tusentals år inte kan ta köra bil eller tåg efter ett snöfall på några centimeter.