Tiden är en obarmhärtig glömska

En sommar i början av milleniet skulle jag åka hem till Stockholm från sommarstugan i Söderhamn, där jag varit på semester. Eftersom jag visste att jag inte skulle komma ut mer för säsongen, var jag extra noggrann när jag packade för att få med mig allt och inte glömma kvar något i stugan. Jag gick verkligen runt i stugan och kollade att inget blev kvar – till det skulle jag fixa med saker som att slå av strömmen, gasolen och en massa andra saker. Så satte jag mig slutligen i båten för att åka mot fastlandet, men hade trots min noggrannhet innan jag åkte en gnagande känsla av att jag glömt något. Hela båtresan in mot stan satt jag och funderade på vad det var som jag kunde ha glömt, men kom inte på det. Först när jag lagt till vid kajen i stan och ska hoppa iland kommer jag på det – jag hade åkt ifrån mina skor. Jag går ofta barfota i stugan, vilket är en så inpräntad vana att jag denna gång helt sonika glömt skorna när jag skulle åka in till stan. Eftersom jag skulle med ett tåg mot Stockholm, fanns heller inte tiden att åka tillbaka för att hämta de kvarglömda skorna. Så där stod jag rådvill en stund och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig för, innan jag kom på att jag faktiskt hade ett annat par skor i packningen som jag kunde ta på mig. Så så fick det bli – och de kvarglömda skorna fick stå kvar till sommaren efter.
En annan gång, några år senare, hade jag gått med på en internet dejting-sajt och hade börjat dejta efter många år som singel. Jag kom i kontakt med en tjej ifrån Sundsvall och vi chattade med varandra under en period innan vi bestämde oss för att det var dags att ses. Vi hittade en helg då vi var lediga båda två och bestämde att hon skulle komma till Stockholm för att hälsa på – hon skulle komma på fredagen och eftersom jag började jobba först måndag natt skulle hon åka hem på måndagen. Vi hade en trevlig helg tillsammans och på söndagskvällen bestämde vi lite hipp som happ att vi skulle gå på krogen. Och vi gick ut med besked – först framåt femtiden på morgonen kom vi hem för att krypa i säng. Men vi hann inte sova många timmar innan min telefon ringde framåt åtta på morgonen. Man undrade var jag var någonstans och jag sa förstås som det var – att jag låg och sov eftersom jag skulle jobba natt. Jag blev då påmind om att jag ju bytt pass och skulle jobba idag istället för natt, vilket jag totalt glömt bort att skriva upp i kalendern. Snabbt övervägde jag om det var ett alternativ att åka och jobba, men insåg att att så inte var fallet. Jag kunde dels inte lämna min dejt ensam eftersom hon skulle åka hem samma dag och inte hittade i Stockholm. Dessutom hade vi ju kommit hem från krogen bara några timmar tisdigare, så jag var långt ifrån nykter. Det hela slutade med att jag beviljades en dag semester och fick komma in och jobba dagen efter istället.

Mycket har man glömt genom åren, men vissa situationer som uppstått på grund av glömska har liksom etsat sig fast i minnet. Som situationen med skorna och det bortglömda passbytet på jobbet. Skorna var snopet att glömma, medan det bortglömda passbytet var riktigt pinsamt. Jag brukar vara väldigt noggrann med att skriva upp saker och ting, inte minst när jag byter pass eller får övertidspass – just eftersom jag vet att det annars är så väldigt lätt att glömma. Att man ska sätta på sig skorna känns förstås överflödigt att skriva upp, men ibland undrar man om det inte skulle behövas. Inte minst när jag åker ifrån stugan utan skor på fötterna. 😅 Men jag är noga med att skriva upp saker och ting, inte minst i min filofax – som jag släpar med mig nästan vart jag än går. Och de få gånger det händer att jag glömmer filofaxen, är det som att ha glömt mobilen eller plånboken hemma. Jag har glömt några få gånger och känner mig då nästan naken utan den. Många brukar vara på mig att jag ska använda telefonens kalenderfunktion istället, eftersom risken är mindre att man glömmer telefonen hemma – dessutom är den mindre än min filofax. Men jag tycker om min filofax och har inga som helst planer på att digitalisera min kalender och lägga in den i telefonen istället. Kalla mig gärna gammalmodig, men det är så jag vill ha det helt enkelt.
Mitt minne har helt enkelt blivit sämre med åren och jag måste på ett helt annat vis skriva upp saker och ting för att komma ihåg dem. Numera är det ytterst sällan jag missar saker, kanske just på grund av att jag är noga med att skriva upp saker och ting – och stämma av i filofaxen innan jag tackar ja till något nytt. Det är mestadels småsaker jag glömmer och det är ju oftast inte hela världen, även om det kan kännas förargligt. Oftast handlar det om att jag går ifrån saker, att saker blir kvar hemma när ska jag ska till jobbet exempelvis. Men det är väl ett ålderstecken att minnet börjar svikta lite och att det börjar bli viktigare att skriva upp saker och ting – konstigt vore det väl annars. Viktiga och större grejer kommer jag ihåg, det är mer detaljer i vardagen som jag måste skriva upp – liksom att jag inte hunnit lära mig mitt schema utantill än. Så därav vikten av en kalender för att hålla ordning på allting.

Senast jag jobbade gick jag ifrån min filofax, som blev kvar hemma på skrivbordet istället för att ligga i min jobbväska, där den hör hemma när jag jobbar. Och jäklar vad naken jag kände mig när jag inte kunde ha koll på saker och ting när jag var på jobbet. Det var nästan jämförbart med att ha glömt mobiltelefonen hemma, men bara nästan. Jag som i bästa fall håller i huvudet hur min vardag ser ut de närmsta 2-3 dagarna behöver verkligen en kalender eller filofax för att hålla koll på allt. Det första jag gjorde när jag kom hem, var att börja bläddra i filofaxen för att fastslå att jag inte missat något under de dagar jag varit borta på jobb. Det hade jag inte som tur var, utan jag hade kommit ihåg allt som varit av vikt att komma ihåg. Men jag kör med mina minneslistor, filofax och allt annat som behövs för att jag ska komma ihåg saker och ting när minnet sakta men säkert börjar svikta. Det är inte på långa vägar så illa att jag misstänker demens eller liknande, men jag märker ändå av en försämring – precis som att man märker av att man orkar mindre, ser sämre, hör sämre och så vidare med åren.
Sen har jag generellt väldigt många bollar i luften i min vardag, med många tider att komma ihåg, inte bara arbetstider utan filminspelningar och annat som har med firman att göra. Så det är en hel del att hålla reda på hela tiden med tider och åt höger och vänster – vilket jag tror de flesta skulle ha svårt att hålla reda på med eller utan taskigt minne. För min del skulle vardagen inte fungera utan någon form av kalender där jag skriver upp allt. Sedan har jag själv valt att hålla mig till en analog pappersvariant och inte telefonen, men det är ju upp till var och en vad man väljer – eller hur?!