Det var inte bättre förr, men det är sämre nu

Det är verkligen skönt att vi sakta men säkert går mot ljusare tider igen. Jag som jobbar på nätterna märker en enorm skillnad i ljus under dygnet, inte minst när jag åker hem från jobbet på morgnarna. För inte alltför länge sedan var det fortfarande mörkt när jag kröp till sängs framåt morgonkvisten efter att ha jobbat hela natten. Och när jag vaknade igen på eftermiddagen, hade solen hunnit gå ner. Man såg verkligen inget dagsljus överhuvudtaget, utan sov bort de få timmar mitt på dagen som det var någon form av dagsljus. Numera ser man solen gå upp när man går till pendeltåget på morgonen och det är fullt dagsljus när man väl kommer hem. Även om man sover en stor del av dagen, så hinner man trots allt se lite dagsljus – vilket känns oerhört skönt.
De senaste dagarnas vårväder har verkligen varit välbehövligt. Det har måhända kanske inte varit särskilt varmt, men solen har skinit och den snö vi haft har smält undan i hög fart. Man har verkligen börjat få vårkänslor under de gångna dagarna och sakteliga börjat känna sig piggare igen. Varje år inser man hur mycket man trånar efter dagsljus när den mörka delen av året går emot sitt slut och det börjar bli ljusare igen.
Jag har sett årets första snödroppar så sent som igår och det börjar anas vår i luften. Vi är fortfarande i början av april och det kommer fortfarande komma bakslag, så enkelt är det. Det kan fortfarande komma snö i april och man lovar fortfarande rejält med minusgrader nattetid. Men visst jagar man vårtecken nu när det sakta men säkert vänder mot vår. Jag har anat nästa vårtecken, nämligen att de första måsarna anlänt till Bagarmossen. Trots att det är långt till vattnet här i Bagis, brukar måsarna av någon anledning tycka om att häcka i här på vårarna. Det brukar vara gott om måsar, så det är ett säkert vårtecken när de första måsarna anländer söderifrån.

Nu börjar man sakta våga planera lite inför sommaren och sommarsemestern. När nu vädret sakta vänder och vi går mot ljusare och varmare tider, börjar man se ljuset i tunneln och vilja planera den kommande sommarsemestern. Jag har två hittills schemalagda långledigheter i sommar. En kring midsommar och sedan min sommarsemester i slutet av juli. Sedan har jag ju de schemaenliga ledigheterna på fyra till fem dagar som regelbundet kommer knappt varannan vecka.
Så nu börjar sommaren planeras och hyrbilar bokas för de längre ledigheterna. Det ska bli härligt med lite värme, sol och ljusa kvällar. Midsommar har jag fått ledigt i år och kommer att fira traditionsenligt i sommarstugan ute i Söderhamns skärgård. Det är en riktig sommaridyll med fiskebodar, måsar och öppet hav. Jag är långledig över midsommar och det återstår att se om jag är i stugan hela tiden eller hittar på något annat. Varje sommar brukar vi göra lite dagsutflykter åt olika håll eftersom vi kostar på oss att ha hyrbil över semestern. Det har blivit några turer genom åren och det är alltid lika roligt att se sig omkring.
Nu återstår bara att se om vi får en fin sommar med härligt sommarväder. Det är alltid lika vanskligt, man vet ju aldrig hur en sommar faktiskt blir. Visserligen var det något annat när man var liten, då var det en större katastrof att sommaren blev dålig med taskigt väder. Nu som vuxen går det att roa sig ändå, även om man är i sommarstugan. Man behöver kanske inte vara utomhus hela tiden, utan kan roa sig inomhus också. Man kan titta på film, spela spel och så vidare.

Men våren till trots, gör även vardagen sig påmind med måsten och krav. Själv jobbar jag nu hela påskhelgen och kommer därmed att sova dagtid. Jaja, det är sådant om hör till när man jobbar obekväma tider – och jag klagar inte direkt heller. Påsken gör mig inte så värst mycket att jobba, det finns storhelger jag mycket hellre vill vara ledig. Självklart är det så att jag hellre skulle vara ledig om jag fick välja, men det går trots allt inte när man jobbar som jag gör. Och jag är långt ifrån ensam om att jobba storhelger, det är det många som gör. Så det är egentligen inte lönt att klaga, hade jag velat vara ledig alla storhelger, då skulle jag valt ett jobb med kontorstider.
Jag har jobbat någon form av skift under nästan hela mitt vuxna liv och måste erkänna att jag trivs oerhört bra med det. Priset man får betala är att jobba somliga storhelger och så är det ju bara. Istället är jag generellt mycket mer ledig än de allra flesta, vilket gör det värt att jobba somliga storhelger. Det gör mig helt enkelt ingenting.

Nästa helg är det dags för nästa magnetröntgen, nästa måste i tillvaron. Jag har fått trixa lite i schemat för att kunna på undersökningen, men nu verkar det hela lösa sig. Jag har fått något udda tid, på en lördag och jag trodde inte man hade planlagd vård på helgerna – det är faktiskt första gången det händer mig att jag får tid på en helg. För de allra flesta är det nog lättare att komma ifrån på just en helg, men för spelar detta ingen roll eftersom jag jobba vissa helger. Och eftersom jag enligt schemat jobbar natten mot lördag, har jag nu fått ändra lite i schemat för att få till att kunna komma till sjukhuset.
Som alltid, är det en viss anspänning inför undersökningen – det går liksom inte riktigt att komma ifrån. Även om jag vet att risken är liten att man hittar något, så vet jag att risken ändå finns. Man har ju vid ett tillfälle tidigare hittat cellförändringar just vid en magnetröntgen, förutom det tillfälle då man hittade själva tumören som sedermera opererades bort.
Så visst vet man med sig att någonting kan dyka upp vid dessa undersökningar, något som inte alls är välkommet överhuvudtaget. Det är ju trots allt anledningen till jag ska röntgas med jämna mellanrum – att hålla koll på att tumören inte kommer tillbaka. Jag är långt ifrån friskförklarad ännu, det kan ta flera år innan jag är det. Det är snart nio år sedan man hittade tumören efter att jag mått dåligt under en längre tid. Jag var orkeslös och hade problem med balans och finmotorik. Till en början misstänkte man vitaminbrist, sedan var det diskbråck – men efter en noggrann magnetröntgenundersökning av ryggraden förvandlades plötsligt diskbråcket en stor tumör.
Nu ska jag alltså gå på nästa undersökning och jag håller innerligt tummarna att man inte hittar något denna gång heller. Trots allt är det bara en enda gång av alla undersökningar som man faktiskt hittat cellförändringar. Majoriteten av gångerna har man inte hittat något.