Försäkringskassan

Två gånger i livet har jag behövt ha med Försäkringskassan att göra. Första gången för lite drygt fem år sedan, när man hittat en tumör och jag var borta från arbetslivet i nästan ett halvår. Andra gången är nu under höstens och vinterns sjukskrivning. Sedan november har jag varit sjukskriven helt eller delvis – och förstås sökt sjukpenning.
Båda gångerna har det varit med viss vånda jag kontaktat vad som måste vara en av Sveriges mest utskällda och hatade myndigheter. Så många gånger har man ju hört och läst i media om det ena skräckexemplet efter det andra, där Försäkringskassan tagit de mest horribla beslut och nekat svårt sjuka människor sjukpenning på väldigt lösa boliner. Man har hört om hur Försäkringskassan jagat statistik och hur handläggare till och med uppmanats att neka så många som möjligt de pengar de borde ha rätt till.
Men båda gångerna jag själv varit i kontakt med myndigheten, har det aldrig varit några problem. Jag har fått ett värdigt bemötande, man har inte en enda gång ifrågasatt de läkarintyg jag skickat in. Istället har jag utan några som helst krusiduller fått min sjukpenning. Ska jag säga något negativt, kan man väl ha åsikter om handläggningstiden just vid denna sjukskrivning. Trots att jag sjukanmälde mig redan i mitten på november, har jag ännu inte fått min första utbetalning. Det har gått då jag i övrigt har en okej lön och därmed en buffert att plocka av när det behövs. Kanske hade jag varit av en helt annan åsikt om jag haft mycket mindre ekonomiska marginaler. Eller så är jag helt enkelt luttrad efter att själv ha jobbat många år inom två av Sveriges största myndigheter – och helt enkelt är van vid att det tar tid när myndigheters kugghjul ska komma i ordning och börja mala fram ett resultat.

Det kan givetvis hända att jag har haft tur och ”fått rätt handläggare” de gånger jag behövt ansöka om sjukpenning. Men det kan ju också – rent hypotetiskt – vara så att detta är en myndighet med oförtjänt dåligt rykte. Jag försvarar inte på något vis de märkliga beslut man ibland hör om, självklart har det blivit mer än lovligt tokigt vissa gånger. Men jag vill nog ändå tro att det är fler ärenden där man gör en korrekt bedömning och som därmed aldrig omnämns i media än antalet ärenden där besluten är helt uppåt väggarna.