Försäkringskassan

Det är inte särskilt många gånger jag genom åren behövt ha med Försäkringskassan att göra, men några gånger har det blivit. Första gången var när jag fick min första cancerdiagnos för snart åtta år sedan och var borta från jobbet cirka fem månader. Andra gången var när jag gick in i väggen för ett par år sedan och var sjukskriven på heltid en tid och sedan gick tillbaka på deltid under en period innan det var dags att jobba heltid igen. Nu har jag för tredje gången med Försäkringskassan att göra – och hade hoppats på att det skulle ha funkat lika bra som vid tidigare tillfällen.
Det har vid de två tidigare tillfällena nämligen gått hur bra som helst. Jag har fått ett vänligt och korrekt bemötande, pengarna har kommit i tid utan att jag behövt vänta på dem och det har varit otroligt friktionsfritt. Det har gått så otroligt bra, att jag funderat på om det varit samma myndighet som med jämna mellanrum fått utstå hård kritik för alltifrån långa handläggningstider och felaktiga beslut till märkligt bemötande. Jag har inte haft några som helst problem i min kontakt med Försäkringskassan, snarare tvärtom – det har nämligen fungerat hur bra som helst.

Men den här gången har jag inte haft lika mycket tur. Intyg och sjukskrivning har lämnats in i god tid, precis som min ansökan om sjukpenning. Först en månad efter inkommen ansökan, ringer man mig för några kompletterande frågor. Vid det tillfället passade jag på att fråga hur lång tid det kan tänkas ta innan ett beslut fattats. Jag fick ett väldigt undvikande svar om att det inte gick att säga, utan man fick snällt vänta på beslutet. Det gick inte ens att säga om det var dagar, veckor eller månade vi pratade om.
Plötsligt föll liksom min illusion om att det var en välfungerande myndighet vi pratade om. Det har redan gått en bit över en månad sedan jag lämnade in min ansökan – och man kan fortfarande inte säga hur lång tid till det tar innan jag har ett beslut. Detta gör att jag denna månad knappt har någon inkomst alls – medan räkningarna fortfarande ska betalas och mat handlas.
Jag har pengar att ta av, så det funkar ändå någon månad för min del. Men jag tänker att alla inte har den möjligheten – det finns säkerligen många som inte ens klarar en månad utan inkomst. Jag klarar mig denna månad, men tar det längre tid innan jag får ett beslut kan det bli problem.

Det kan säkerligen finnas många anledningar till de långa handläggningstiderna, men något är väldigt fel när det tar sådan tid. Jag tänker att man hos Försäkringskassan oftast har med personer att göra som redan har det tufft ekonomiskt och där det kan vara total katastrof att vänta länge på sin ersättning. Krasst sett, vet jag givetvis inte heller om man ens kommer att godkänna min ansökan. Vad gör jag om jag om någon månad får beskedet att min ansökan avslås? Även om jag inte har något annat väl än att börja jobba igen, så tar det ju ett tag innan jag får min första lön. Så det blir liksom ett långt glapp innan pengarna börjar rulla in igen – oavsett om de kommer från Försäkringskassan eller min arbetsgivare.
Så denna gång är jag inte fullt lika nöjd med hur man sköter sig på Försäkringskassan. Det är som sagt något fel någonstans när det tar sådan tid att få ett beslut om sjukpenning. Om sedan felet ligger hos Försäkringskassan eller att man helt enkelt har för låga anslag så att vi sökande i slutändan blir lidande ska jag låta vara osagt. Men någonstans är det fel om handläggningstiden är flera månader på att få ett beslut om något så viktigt som sjukpenning.
Jag har svårt att tro att jag skulle bli nekad sjukpenning med tanke på vilken diagnos jag trots allt sjukskrivits för. Att neka någon med potentiell cancer sjukpenning skulle i min värld vara rent rättsvidrigt. Men man vet ju aldrig, tar det månader att få fram ett beslut, kanske man också kan neka någon med cellförändringar sjukpenning också.