allkonstnarenSå har jag en gång för alla lämnat Hemvärnet och lämnat ifrån mig all utrustning. Det har inte varit det lättaste att gå ur, det måste jag faktiskt erkänna. I slutändan har det tagit nästan ett år från det att jag tog beslutet att gå ur, tills jag fått tag i alla instanser och kunnat lämna ifrån mig min utrustning. Till Hemvärnets försvar ska väl sägas att en av de personer jag behövt komma i kontakt med varit långtidssjukskriven, vilket inte gjort processen särskilt mycket enklare.
Men jag började tämligen tidigt inse att det militära inte är särskilt mycket för mig. Jag har svårt för disciplinen, för ordergivningen – och inte minst för att hålla ett skjutvapen i handen. Just det där med skjutvapen var ett kapitel för sig och jag kunde känna är innerligt motstånd och hat gentemot att hålla ett potentiellt mordredskap i handen. Det var verkligen inte min grej. Jag ställer gärna upp för mitt land i en eventuell krigssituation, men det får bli utan vapen i handen – så enkelt är det bara!
Sedan är det en taskig tajming att gå ur Hemvärnet i tider av höjd beredskap och förhöjt terrorhot, det är jag fullt medveten om! Men jag kommer ha en krigsplacering genom min arbetsgivare istället och kommer dra mitt strå till stacken om något händer.
Jag gick med i Hemvärnet medan mina papper som sjökapten fortfarande var aktuella och tanken var att jag skulle bibehålla mina behörigheter genom att vara fartygschef genom Hemvärnet. Jag har gått en del internutbildningar och sedan var tanken att jag skulle gå vidare till fartygschef. Men när jag inte godkändes i vissa moment för att bli fartygschef, tog jag beslutet att istället dra mig ur det hela. Jag blev erbjuden att gå andra utbildningar för att få andra positioner inom Hemvärnet, men kände helt enkelt inte att jag var intresserad.
Sen har jag inte riktigt fysiken för att släpa runt på full stridsutrustning och skog och mark. Det är XX antal kilo man hänger på sig när man är fullt stridsutrustad och det har jag helt enkelt inte fysiken för, det måste jag acceptera. Så det är inte enkom en fråga om ointresse som göra att jag går ur, utan även en fråga om att jag inte känner att jag har förutsättningarna för att göra en bra insats i det militära. Så det finns flera anledningar till att inte vara kvar, inte bara att det inte är min grej.
I torsdags hyrde jag bil och begav mig till mitt kompani för att lämna ifrån mig de sista persedlarna som jag haft kvar. Och det var trots allt en konstig känsla när jag åkte därifrån och visste att det var sista gången jag förmodligen var på det militära området. Det är alltid en konstig känsla när ett kapitel i livet avslutas och man gör ett avstamp för att gå vidare. Jag har verkligen slitit för att nå mitt mål inom det militära, det har varit veckor av tung utbildning och mycket kämpande. Men nu när det hela är över, känner jag att jag tagit rätt beslut och att jag inte har något i det militära att göra.
Att bara vara med för att bibehålla en kompetens känns inte heller rätt, man ska trots allt ha ett intresse för det man gör och ställa upp på idén bakom det militära. Jag tillhör dem som aldrig gjorde lumpen när det var min tur, utan jag har varit inskriven i utbildningsreserven – där jag avskrevs som medlem vid 30 års ålder. Och när jag idag provat på det militära, känner jag att jag tagit helt rätt beslut att inte göra lumpen – det är är en miljö och ett upplägg som är så långt ifrån mina värderingar och vad jag står för. Jag är emot våld i alla dess former och jag skulle helt enkelt vara en totalt urusel soldat i en krigssituation, så enkelt är det bara.
Sen säger jag inget om dem som faktiskt är med i Hemvärnet och lägger mycket tid på det, eller för den delen är yrkessoldater. Tyvärr ser världen ut som så att vi behöver ett militärt försvar och försvaret är inte bara vapen, utan behöver även människor som kan hantera vapnen. Så enkelt är det, även om krig är en fruktansvärd sak. Men jag håller mig till vapenfri tjänst och gör sådant som jag är duktig på, så får de som är mer lämpade för militärtjänstgöring sköta den biten.
Det funkar inte att ha soldater som avskyr att hantera vapen ens i fredstid, det är liksom inte riktigt förenligt med ett gott försvar. Och jag kände mig extremt obekväm i hanteringen av vapen, det gick inte att komma ifrån. Jag visste med mig vilket ansvar det medförde att hålla ett automatvapen i handen och vad ett misstag faktiskt kunde leda till. Så det är ingen lek att hantera ett vapen, så enkelt är det ju bara.
