Arbeta som om du skulle leva för evigt – älska som om du skulle dö idag

Jag tänker ofta tillbaka på de olika yrken jag haft genom åren och funderar ofta på hur jag stått ut på de olika arbetsplatser jag varit på. Med risk för att låta nedlåtande gentemot mina tidigare kolleger, så finns det trots allt anledningar till att jag faktiskt sökt mig vidare – och det är helt enkelt att jag inte stått ut i längden. Det är egentligen ingen arbetsplats jag rakt av skulle säga att jag längtar tillbaka till – visserligen av vitt skilda anledningar, men jag känner ingen som helst ånger kring att jag slutat på någon av de arbetsplatser jag varit på. Det har varit alltifrån vantrivsel till att jag ”bara” helt enkelt velat göra någonting annat som gjort att jag gått vidare. Så förstås har et hänt att jag även blivit uppsagd, som från Trafikverket för ett drygt år sedan – där hade jag ingenting att säga till om utan det var bara att gå hem. Men jag känner ingen bitterhet över det hela och längtar inte tillbaka till Trafikverket, snarare tvärtom – det känns skönt att vara ifrån just den avdelning jag var på och jag trivs många gånger bättre på min nuvarande arbetsplats.
Vissa arbetsplatser har jag trivts mindre bra på än andra, somliga har jag känt direkt att det inte varit något för mig – medan det på andra arbetsplatser tagit lite längre tid innan jag kommit till samma insikt. I och med att jag blev sjuk i cancer för ett antal år sedan, har det blivit allt viktigare vad jag lägger min tid och energi på. Vi lägger närmare en hälften av vår vakna tid på jobbet, om inte mer i vissa perioder – så det är viktigt att jobbet känns meningsfullt och ger mer energi än det tar om man ska vara kvar ett stort antal år.

Det är så mycket som väger in att man trivs på en arbetsplats – saker som lön, resväg, arbetssysslor, lokaler, kolleger, ledarskap och så vidare är viktiga för att man ska trivas. Finns det mycket av en del, då kan man tumma på andra saker. Är det mycket givande arbetssysslor, kanske man kan tumma lite på lönen – medan om lönen är extremt bra kanske man kan tumma lite på arbetssysslorna. Samtidigt finns det givetvis vissa gränser, man har fortfarande räkningar som ska betalas så man kan inte tumma alltför mycket på lönen – och jag själv skulle till exempel inte prostituera mig ens om jag blev ekonomiskt oberoende på kuppen. Men med åren har jag blivit mer mån om vad jag gör med min tid och energi, det enda livet vi har går inte i repris utan det förblir viktigt vad vi gör med vår dyrbara tid. Jag har ytterst svårt att förstå folk som blir kvar på vissa arbetsplatser år ut och år in – men det är väl tur att vi är olika, eftersom alla yrkeskategorier trots allt behövs.
Medan jag pluggade för en massa år sedan, jobbade jag extra som lokalvårdare på helgerna – och det var verkligen ett yrke jag hade svårt att förstå att folk blev kvar på på heltid år efter år. Det var ett extrajobb som passade mig perfekt; jag jobbade varannan helg, några timmar på förmiddagarna – vilket gjorde att jag hade helgerna i princip fria för att plugga etcetera i alla fall. Sedan kom lönen den 16:e varje månad, vilket var perfekt eftersom CSN då började tryta ganska rejält. Men om jag skulle kunna tänka mig att jobba som lokalvårdare på heltid år efter år? Nej, absolut inte. Tur är väl dock att det finns folk som kan tänka sig att göra det, eftersom även lokalvårdare behövs för att få samhällsmaskineriet att fungera.

Jag började min yrkeskarriär på dåvarande Posten – nuvarande PostNord – som brevbärare och chaufför i mitten av 90-talet. Jag trivdes i grunden bra, men tror inte att jag stått ut ett helt yrkesliv där. Några gästspel har det blivit på Posten/PostNord genom åren, då jag varit tillbaka som exempelvis sommarvikarie – jag var det under de år jag pluggade i Kalmar – men har med åren insett att jag är glad att jag faktiskt lämnat Posten bakom mig. Det är ett perfekt första jobb för att komma in på arbetsmarknaden och det är ett perfekt sommarjobb, men ingenting jag själv kan tänka mig att pyssla med år efter år efter år. Men återigen är det förstås tur att vi är olika, för postdistributionen är en viktig del för att samhället trots allt ska fungera. Som med mycket annat, jag tänker på alla som sliter på nätterna med att dela ut tidningar och paket. Det gjorde jag under gymnasietiden, men slutade sedan jag kom ut i yrkeslivet efter skoltiden. Jobbet om tidningsbud var ett slitgöra, men en viktig del för att samhället skulle fungera – inte minst då, under 90-talet då inte internet fanns.
Men jag har haft många jobb utöver dessa jag nämnt hittills. Många år jobbade jag inom Polisen, men inte heller dit kan jag tänka mig att gå tillbaka. Mycket på grund av lönerna, eftersom man tjänar oförskämt dåligt inom den myndigheten – oavsett om man är utbildad polis eller är civilanställd, som jag var. Jag tjänar numera drygt 10.000 mer i månaden än jag gjorde efter 15 år inom Polismyndigheten – och då är jag helt nyanställd hos min nuvarande arbetsgivare. Vi pratar alltså kanske 150.000 mer om året i lön, vilket är en förbaskat stor skillnad i inkomst. Så skulle jag gå tillbaka till Polisen, skulle jag var benhård i löneförhandlingarna och inte acceptera att gå ner i lön. Men det tror jag inte man skulle gå med på, så det kommer inte vara aktuellt att gå tillbaka dit.

Många av de jobb jag haft har jag trivts på till en början, men med tiden insett att det inte varit något för mig – eller så har andra omständigheter gjort att jag sökt mig vidare. Att jag från början lämnade Posten hade mest med avstånd mellan hemmet och jobbet att göra till exempel. Jag hade 75 minuters resväg enkel väg till jobbet i Danderyd när jag jobbade på Posten – vilket är lite väl långt. Då kände jag inte att jag hade någon fritid överhuvudtaget, utan all tid gick åt till jobb och jobbresor. Och den lilla fritid jag trots allt hade gick åt till att sköta hemmet med tvätt, städning och allt annat som ska ordnas hemma. Så slutligen gav jag upp och sökte mig vidare. Sen var jag ett par turer hos Trafikverket och Stockholms stad, men kände även där att det inte var något för mig. Båda arbetsgivarna hade bra anställningsvillkor och löner, men erbjöd inte de övriga villkor jag känner att jag vill ha hos en arbetsgivare. Framförallt var det det där med meningsfulla arbetsuppgifter som det brast på. Det var säkerligen meningsfullt för många, men inte för mig.
Så som den sökare jag förmodligen är född till, har jag ständigt sökt mig vidare – och har nu slutligen hamnat hos Sjöfartsverket, där jag känner att jag trivs alldeles förträffligt istället. På något vis har jag hittat ”hem”, hittat vad det är jag vill pyssla med fram tills det slutligen är dags att sluta jobba helt och hållet. Som de flesta av er vet vid det här laget, är jag utbildad sjökapten – men jag har inte längre en längtan efter at jobba till sjöss. Det är trots allt en livsstil som inte riktigt passar mig, med tanke på att man är borta hemifrån under tämligen långa perioder. Något jag insåg lite försent. Men sjönäringen ligger mig trots allt nära om hjärtat har jag insett – och det passar mig ypperligt att jobba nära sjön men ändå få vara kvar på landbacken. Vilket jag får göra nu. Så jag har hittat vad det är jag vill hålla på med och kommer förmodligen inte söka mig vidare annat än möjligen till snarlika jobb. Och det finns garanterat folk som inte skulle vilja göra det jag gör, utan som hellre gör något helt annat. Vilket ju är tur, eftersom alla behövs på just sin plats i samhällsmaskineriet.