Facebook är ett sätt att hålla kontakt med människor man inte orkar träffa

Jag har varit med på Facebook sedan 2009, det vill säga ganska exakt 15 år, och har med tiden skrapat ihop drygt 530 vänner på min vännerlista. Det är framförallt släktingar, kolleger, gamla klasskompisar – och givetvis vänner både sedan barndomen och vuxen ålder. Eftersom jag bytt jobb X antal gånger, pluggat i omgångar och så vidare, har det blivit ett antal personer jag lagt till som vänner på Facebook. Sen vet jag inte om jag har ovanligt många eller få vänner, men det är i alla fall vad jag med skrapat ihop och det blir ofta roliga diskussioner och diverse likes och hjärtan när jag lägger ut saker. Däremot har jag i perioder märkt något märkligt som inte tycks ha någon som helst förklaring – nämligen att vänner ibland faller bort för att sedan dyka upp som vänförslag när man söker nya vänner. Och det är inte enstaka gånger det händer, utan faktiskt lite då och då. Det är ytterst sällan jag själv plockar bort vänner på Facebook, även om det händer någon enstaka gång här och där.
Men här har det varit personer som inte medvetet eller aktivt tagit bort mig som vän, utan helt plötsligt faller vi bort från varandras vännerlistor – och sedan dyker vederbörande upp som förslag på nya vänner. Jättekonstigt är det, för jag tänker att om man väl lagt till någon som vän, då borde vederbörande få finnas kvar på listan över vänner och inte falla bort. Det känns ju som själva grejen med Facebook på något vis, eller hur?! Under de gångna månaderna har det hänt ett tiotal gånger att vänner fallit bort och sedan ploppat upp igen som vänförslag. Jag vet inte om det är någon bugg någonstans eller en medvetet inlagd funktion, att vänner i vissa sammanhang helt enkelt plockas bort. Men det sistnämnda känns ju oerhört konstigt, för att inte säga kontraproduktivt i sammanhanget – det strider ju helt emot hela idén med Facebook på något vis.

Det tog några år efter Facebooks ”genombrott” innan jag själv valde att gå med, men nu har jag svårt att tänka mig en tillvaro utan Facebook. Det är ett fantastiskt verktyg för att hålla kontakt med folk och ett bra sätt att se vad som händer i livet för nya och gamla bekantskaper. Många av de personer som finns på min vännerlista har jag inte träffat fysiskt på 30-40 år, när vi var barn och gick i småskolan. Men genom Facebook kan jag se vad som sker i deras liv idag – om de har barn, var de bor, vad de jobbar med och så vidare. Man har en koll på folk som man inte hade för 20 år sedan, vilket jag själv tycker är väldigt roligt på många sätt. Det är väldigt roligt att kunna se hur det går för folk i deras liv och vad många har för sig – minst lika roligt som att själv kunna dela med sig av vad som händer i den egna tillvaron. Jag är fullt medveten att folk inte lägger ut allt på Facebook och att man inte lär känna en person till fullo genom detta medium, men visst är det kul att få en uppfattning om folks tillvaro.
Jag själv var oerhört ärlig i sociala medier till en början, under de första åren lade jag ut varje liten detalj i tillvaron i sociala medier. Idag är jag mer restriktiv och tror att ungefär samma sak gäller de flesta andra; man lägger inte ut varje liten detalj i tillvaron till allmän beskådan. Men det är roligt att kunna dela med sig de gånger något större i tillvaron händer, liksom kunna lägga upp olika dilemman i tillvaron för att få andras input inför ett viktigt beslut.

Men jag har ibland på fullaste allvar tänkt tanken att gå ur Facebook – eftersom jag ibland tycker att tonen är lite väl hög och otrevlig när diskussionerna väl kommer igång. Dock har jag valt en annan strategi i slutändan för att helt enkelt vilja vara kvar i detta forum – och det är att kan du inte bete dig när du diskuterar de ämnen jag lägger upp, då har du inte på min vännerlista att göra. Det är inte många gånger, men det har hänt ett antal gånger att jag sonika plockat bort och till och med blockerat folk som inte kunnat bete sig i olika sammanhang. Det är alltifrån sverigedemokrater som spridit rasistisk dynga omkring sig till folk som varit rent otrevliga i olika diskussioner. Att du är sverigedemokrat betyder inte nödvändigtvis i sig att jag plockar bort dig, men sprider du en massa rasistiskt dynga och hat omkring dig – då har inte i varken min virtuella eller fysiska bekantskapskrets att göra. Detsamma gäller om du inte kan bete dig i en diskussion, utan går till personangrepp, ägnar dig åt påhopp eller är allmänt otrevlig. Jag vill få positiv energi när jag är på Facebook, inte behöva utstå en massa skit.
Det här betyder inte att du inte ska våga ventilera dina åsikter, för att vi tycker olika i en sakfråga kan jag ta – jag är vuxen och klarar av en sådan diskussion. Men även om man har olika åsikter i en sakfråga, ska man kunna hålla en diskussion i normal ton utan angrepp, påhopp och andra otrevligheter. Och tro mig, jag har sett sidor hos folk som jag inte trott om dem när diskussioner i olika ämnen blossat upp. Jag har blivit kallad fascist på grund av mitt yrkesval (jobbade då inom polisen) av en gammal barndomsvän, islamist på grund av mitt skägg (är inte troende överhuvudtaget) och en lång rad andra saker.

Men det där med att plockas bort folk från någons Facebook, ses inte alltid med helt blida ögon av den som drabbas, det är en sak som är säker. Jag har fått höra att jag till exempel kränker en persons yttrandefrihet genom att denne plockas bort som vän på min Facebook. Hur man nu kan få ett sådant påstående att gå ihop, det undgår faktiskt mitt förstånd. Yttrandefrihet innebär att du får uttrycka dina åsikter – hur korkade de än är – utan repressalier från staten eller myndigheter exempelvis. Men yttrandefriheten innebär inte att allt och alla ska ge dig en plattform för detta. Det här tycks vara den absolut vanligaste missuppfattningen – att man blir utsatt för censur om någon väljer att inte ge dig en plattform för att uttrycka dina åsikter. Det kan vara tidningen som inte publicerar debattartikeln du skrivit eller det där Facebookinlägget som tas bort av den person som har sidan. Detta är alltså inte censur! Censur är förhandsgranskning från statens sida och/eller när en specifik åsikt uttryckligen är förbjuden. Om du vill ägna ditt liv åt att tycka att muslimerna ska kastas ut eller att feminismen gått för långt, så kommer du inte att kastas i fängelse för det, men du får sprida de åsikterna själv. Du kan aldrig kräva att andra ska göra det åt dig genom till exempel kommentarer på en blogg eller Facebooksida eller insändare i en specifik tidning.
Det ironiska är att en av de personer om kommit med just en sådan kommentar var polis – och alltså borde ha koll på det juridiska kring exempelvis yttrandefrihet och censur. Men detta var en person som plockades bort efter en mycket hätsk diskussion på min Facebooksida och som faktiskt hade väldigt svårt att acceptera att inte längre få vara min vän på Facebook. Jag vet inte om man ska bli rörd i ett sådant läge? Att det är så viktigt för somliga att få vara min vän på internet att man tar till rent felaktiga uttalanden, det känns mer som desperation än något annat – eller har jag fel?!

Jag tänker att Facebook ska föra samman människor, att det ska knyta samman och förena – inte slå in kilar i vänskapen och leda till bråk, gräl och andra oegentligheter. Men jag har varit med om flertalet tillfällen då jag hamnat i regelrätta gräl med folk på grund av vad jag lagt ut eller inte lagt ut på Facebook. Jag minns till exempel den tiden då jag fortfarande ägnade mig åt det där med internetdejting och kom i kontakt med en tjej via den annons jag lagt ut på Mötesplatsen. Vi chattade under ett par dagar, men hade inte träffats ännu. Då frågade hon plötsligt om hon fick lägga till mig på Facebook, men jag sa nej eftersom vi inte ens träffats ännu. Då blev hon fly förbannad och undrade om jag hade något att dölja eftersom jag inte lade till henne som vän. Jag menade att jag inte alls hade något att dölja, men att jag inte lägger till ”vem som helst” som vän – jag vill att vi ska ha någon form av relation till varandra först.
Vi ska sedan inte tala om det ex till mig som ställde till en väldig scen kring att jag inte har min relationsstatus på Facebook. Här ska först och främst tilläggas att det inte felaktigt står på min sida att jag är singel – utan det stod ingenting alls. Varken då eller nu är min relationsstatus ifylld, utan det fältet förblir tomt. Jag har medvetet valt att inte lägga ut vissa saker på Facebook – såsom exempelvis min relationsstatus eller min födelsedag. Det har bara blivit så och jag är av den bestämda uppfattningen att det är mitt beslut vad jag lägger ut eller ej på Facebook eller i andra sociala medier. Det viktiga är trots allt att jag är ärlig – och dyker till exempel ämnet med min relationsstatus upp i kommentarerna till ett inlägg, då säger jag förstås som det är. Jag kan inte se det viktiga i att relationsstatusen framgår på min sida, som sagt så länge jag är ärlig. Jag ljuger inte för någon, jag döljer inget utan det är bara det att vissa saker inte är ifyllda.

Grejen var nämligen så här. Mitt ex gick hårt ut direkt, hotade med att göra slut och påtalade att jag kanske skulle fundera över hur seriöst jag såg på vårat förhållande om jag inte kunde lägga ut det på Facebook. Och då reagerade jag med att bli obstinat, jag hade inte alls någon lust att vara tillmötesgående. Mitt svar blev istället att hon kanske skulle tänka över sin relation till Facebook. Fanns det inga seriösa relationer innan Facebook fanns? Vad använde hon själv Facebook till? Använde hon det till att ragga på killar? Hade hon istället lagt fram det hela lite snyggt och sagt att ”Du… det här är viktigt för mig…” eller liknande, då hade jag kanske kunnat vara tillmötesgående. Men jag kan faktiskt inte förstå varför det är så viktigt att ens relationsstatus framgår av ens Facebooksida. Vad var hon så orolig för skulle hända om jag inte hade min relationsstatus där??
Jag är av den bestämda uppfattningen att jag själv bestämmer vad som ska ligga på min Facebooksida – likväl som vad jag skriver om på min blogg, vad jag twittrar om och så vidare. Det viktiga är att jag är ärlig, håller mig inom lagens ramar och liknande. Hur kan det vara så viktigt att ens partner har sin relationsstatus utlagd på Facebook att man hellre gör slut? Jag kan faktiskt inte förstå det hela – är det någon som kan förklara detta för mig? För jag aldrig varit tillsammans med någon eller ens dejtat någon som haft samma inställning till Facebook och att just detta skulle vara så viktigt. Just detta ex är också den enda person som fått mig att ta en paus från sociala medier under en period. För jag har nog aldrig haft så många diskussioner med någon om vad jag lagt eller inte lagt ut i sociala medier. Hon blev till och med svartsjuk när jag lade till en kvinnlig kollega som vän på Facebook. Till sist tröttnade jag, plockade bort alla sociala medier och tänkte att äntligen blir det kanske lite lugnt. Men då blev hon sur för det med…

För så här ser jag på det hela. Facebook tillhör trots allt min privata sfär, där jag umgås med mina vänner, kolleger och familj – om än i en virtuell värld. Vad jag lägger ut eller ej, det är upp till mig och inte något som någon annan ska lägga sig i. Ingen skulle på samma vis lägga sig i vad man pratar om på en tjejmiddag, hur man umgås under en utekväll eller vem man pratar med på en afterwork. Så länge man naturligtvis inte ägnar sig åt sådant som kan falla under otrohet, är elak emot någon eller ägnar sig åt andra dumheter. Det är mina regler som gäller, naturligtvis i samråd med dem som finns tillagda på min Facebook. Så länge jag är ärlig, inte kränker någon och håller mig inom lagens ramar, är det min ensak vad jag gör på mina sociala medier. Jag bestämmer själv vad jag lägger ut eller ej, vilken information jag är bekväm att dela med mig av och vem som är välkommen i denna privata sfär av människor.
För detsamma gäller vem jag lägger till eller ej på Facebook – det är upp till mig. Och jag är bestämd vad gäller vem jag lägger till på Facebook, det är faktiskt inte vem som helst som jag lägger till där. Utan vi ska ha någon form av relation till varandra – jag lägger inte till en potentiell dejt som jag chattat med ett par dagar, någon som följt min blogg en period utan att ens kommentera den eller någon jag pratat lite löst med på en fest. Nej, vi ska vara eller varit kolleger, vänner, klasskamrater och så vidare. Jag har några av mina ex som vänner på Facebook, jag har gamla dejter och kolleger – men det är bara människor som jag har eller har haft haft en relation till. Har du bara följt min blogg ett tag, räcker det inte för att bli min vän på Facebook. Så enkelt är det faktiskt. För jag känner inte dig, vi ska ha en ömsesidig relation och det är det som är poängen i det hela.

Jag är inte bara noga med vem jag lägger till på Facebook – det finns dessutom många saker jag är noga med att inte lägga ut eller diskutera i sociala medier, såsom Facebook eller på bloggen. Dit hör att jag aldrig diskuterar jobbet i sociala medier. På Facebook framgår det oftast vad jag jobbar med, men längre än så går jag inte med att diskutera mitt arbete i öppna forum på internet – det vore i min värld oerhört oansvarigt. Har jag exempelvis kritik gentemot min arbetsgivare, då framför jag det direkt till min chef – alternativt går jag via facket. Men det är inget jag lägger ut på Facebook. Beröm och positiva saker kan man givetvis lägga ut, det är helt okej – men jag avstår även sådant. Jag vill inte hamna i någon gråzon för vad som är okej att lägga ut om sitt arbete, så jag avstår att diskutera det helt och hållet. För det är inte bara kritik man ska ta ställning till om man ska lägga ut eller ej – man måste ta hänsyn till saker som sekretess och säkerhet också. Även om intentionen med att lägga ut något är god, så kan du i värsta fall bryta emot sekretess eller säkerhetsrutiner. Så det är ett strikt ställningstagande som jag tagit sedan många år, att jag aldrig diskuterar jobbet på internet. Det kan jag istället göra med kollegerna i fikarummet eller matkön.
För några månader sedan blev jag som bekant av med en provanställning delvis på grund av att jag har en blogg. Detta trots att jag har samma policy på bloggen som på Facebook; jag diskuterar inte mitt jobb i några sociala medier överhuvudtaget. Jag har aldrig skrivit något på min blogg som kan vara obekvämt för min arbetsgivare och kan inte se skillnaden mellan en blogg och att vara väldigt aktiv på Facebook. Så jag är givetvis väldigt frågande till att bloggen används som skäl för uppsägningen. I så fall borde man som Trafikverksanställd inte få ha några sociala medier överhuvudtaget.

Varför jag då diskuterar min före detta anställning på Trafikverket om jag inte diskuterar mitt jobb alls på internet? Jo, för att är just en före detta anställning, en arbetsplats där jag inte längre är anställd – och där man dessutom i mina ögon har misskött sig. Då anser jag att det finns ett intresse i att ta upp det i sociala medier så att andra får veta. Och där har ni skillnaden, jag kan diskutera en tidigare anställning om jag anser att det finns ett intresse i det – som när/om en arbetsgivare har misskött sig exempelvis. Så det är inte så att jag börjar diskutera alla tidigare arbetsgivare på Facebook eller bloggen så fort jag har slutat, jag gör det bara om det finns ett intresse i att skriva om det hela. Och det är en viktig skillnad – man behöver generellt inte vara rädd som arbetsgivare att figurera i mina sociala medier så länge man sköter allt snyggt.
Sen ska man alltid vara försiktig med att diskutera även gamla arbetsplatser i sociala medier, detta då exempelvis sekretess gäller även sedan man har slutat. De flesta av oss har någon form av sekretess att ta hänsyn till i våra arbeten och bara för att man slutat upphör inte tystnadsplikten att gälla. Så det är något av en balansgång att skriva även om en tidigare arbetsplats. När jag skrivit om hur det gick till på Trafikverket, har jag varit väldigt noga med att inte nämna sådant som kan vara känsligt. Det riskerar bara att bli fler tråkigheter på så vis.