Kaos föder ofta liv medan ordning föder vanor

Jag får nog lov att erkänna att jag skattar mig lycklig som lyckats skaffa en lägenhet inom tunnelbanenätet och inte är hänvisad till att åka pendeltåg så fort jag ska någonstans. För säga vad man vill om tunnelbanan, men den får i princip alltid som den ska och det är ytterst sällan det är något större strul när man ska någonstans. Visst, ibland är det förseningar och ibland är det strul – men jämför man med till exempel pendeltågen, så är man väldigt förskonad inom tunnelbanenätet. I synnerhet längs Nynäshamnslinjen har det på sistone varit mycket strul och jag lider med dem som bor längs den sträckan. Först var sträckan helt stängd på grund av personalbrist, sedan har man nu i veckan inte kört tåg till Nynäshamn på grund spårhalka. Så struligt tycks det verkligen ha varit och det drabbar säkerligen många pendlare, som på vis har svårt att ta sig till jobbet – eller vart man nu än ska. Även om det kan vara strul i tunnelbanan ibland, så är det ytterst sällan trafiken ligger helt nere – och därmed är det otroligt lätt att klara sig utan bil om man bor inom tunnelbanenätet.
Jag bodde några år i Upplands Väsby, de första åren jag bodde i Stockholm. Och jag minns det som en tid av ständigt tågstrul och svårigheter att ta sig fram kollektivt. Jag har aldrig ägt någon bil, men under de senare åren i Väsby började jag allvarligt överväga att faktiskt skaffa en, mycket på grund av att det var så besvärligt med pendeltågen. Men så fick jag tag i min första lägenhet i Bagarmossen, med 200 meters promenad till tunnelbanan – som i princip aldrig strular. Och vips såg jag inte längre någon anledning till att skaffa bil. Jag och mitt ex hade bil, men stod 95% av tiden – vi fick till och med böter för att haft bilen långtidsuppställd. Men vi behövde i princip aldrig bilen, utan tog tunnelbanan så fort vi skulle någonstans. Så sedan vi separerade, har jag inte sett någon anledning att skaffa en bil, utan mest sett det som en onödig utgift.

Men hade man bott efter någon av pendeltågslinjerna, då hade man i princip varit tvungen att skaffa bil med tanke på hur dåligt tågtrafiken fungerar. Jag skulle inte stå ut om jag bodde efter pendeltågslinjerna, jag hade känt mig tvingad till att köpa bil. I mitt förra jobb, var jag hänvisad till pendeltåg för att ta mig till och från jobbet – och jag upplevde att det var strul säkerligen en gång veckan. Och ofta oftare än så, det kändes som ett lotteri om man skulle ta sig till jobbet i tid eller ej. Det var alltifrån mindre förseningar till totalt tågkaos utan några tåg som gick överhuvudtaget. Plötsligt ställdes tåg in, ändrade destination – ja, ni vet; totalt kaos. Och det är faktiskt så illa, att jag i mitt jobbsökande ofta sållar bort arbetsplatser längs pendeltågslinjerna. Det skulle inte fungera att jobba så, jag har liksom inte lust att hänvisas till ett så problemfyllt färdmedel.
På så vis var jobbet på Trafikverket perfekt sett ur ett reseperspektiv. Jag jobbade på gångavstånd från T-centralen, så jag tog bara tunnelbanan dit och hade sedan några minuters promenad så var jag framme. Allt inom loppet av ungefär en halvtimme från dörr till dörr. Och fullt så bra kommer jag förmodligen inte få det på någon annan arbetsplats, utan kommer säkerligen få stå ut med lite längre resor än så. Men det är bara att gilla läget förmodligen. Trots allt går det ju inte att välja jobb efter resor, men det går inte att komma ifrån att jag gärna sållar bort jobb där det framgår att jag får jobba längs pendeltågslinjerna.

Det är egentligen tragiskt att vi inte kan ha en fungerande kollektivtrafik, att det ska vara så mycket att man inte kan lite på om tågen går eller ej. Det påverkar så många människor i vardagen och det skulle vara intressant att veta samhällskostnaden för alla förseningar och inställda avgångar. Jag har under veckan pendlat från hemmet i Bagarmossen till en filminspelning i Södertälje. Och jag har inte vågat ta det tåg som egentligen passat bäst på morgnarna, av rädsla för tågstrul. Istället har jag klivit upp en halvtimme tidigare och åkt för att ha lite marginal. Jag har denna vecka faktiskt varit förskonad från strul, men sådant vet man ju aldrig i förväg. Så jag har snällt stigit upp tidigare än jag behövt och givit mig iväg till Södertälje.
Och det har blivit långa dagar i och med restiden, nästan en och en halv timme tar det från dörr till dörr att åka kollektivt till Södertälje och jag är glad att jag inte jobbar där på heltid. Med nio timmars arbetsdag och totalt tre timmars restid blir det långa dagar och inget att rekommendera att göra på heltid. Tur är väl att det är kul att filma och att det varit under en begränsad tid jag haft detta schema, annars hade jag nog inte orkat. Skulle jag få jobb i Södertälje, då blir det nog inköp av bil som står högt upp på listan.

I dagens läge pratas det ju mycket om att vi ska resa miljövänligt och där är ju tåg det absolut bästa alternativet. Då håller det inte med pendeltåg som inte håller tidtabellen och så ofta ställs in. Framförallt när det är så pass illa att folk väljer att ta bilen istället. Ska folk verkligen ställa bilen och åka kollektivt istället, då måste kollektivtrafiken fungera och vara tillförlitlig. När jag bodde i Väsby, hade jag egentligen inte ekonomin att ha bil, det var mycket det som avgjorde att jag fogade mig efter kollektivtrafiken och snällt höll mig till att åka tåg. Men idag är ekonomin en helt annan och jag har i dagsläget valt bort bil för att jag inte tycker att jag behöver en. Men skulle jag börja pendla lite längre bort, då blir det nog bil som blir aktuellt. För miljöns skull är det inte bra, men vad ska man göra om man inte kan lita på tågen?
Sedan är tidsaspekten en annan. Jag tittade lite på vad det skulle tagit att åka bil till adressen i Södertälje där jag varit under veckan. Jag skulle tjäna ungefär 45 minuter enkel väg, det vill säga en och en halv timme per dag på att ha bil. Så där är nästa aspekt, man vill ju ha ett liv också. Och sitta på ett pendeltåg timme ut och timme in är inte det roligaste, framförallt om det finns alternativ.

Sen är ju rusningen i Stockholm inte den roligaste, oavsett om man åker bil eller kollektivt. Jag brukar ofta skratta lite åt alla som sitter i dessa evinnerliga bilköer när jag själv svischar förbi köerna med tunnelbanan. Men åker man motströms, det vill säga ut från stan på morgnarna och in mot stan på eftermiddagen – då blir det en helt annan sak. Eller om man som jag alltid gjort, jobbar skift. Då missar man oftast rusningen och blir inte lidande av alla trafikstockningar. Alla ni som tagit sig fram i Stockholm under rusningstid vet precis vad jag pratar om. Jag gillar inte att åka kollektivt heller genom rusningen, utan avstår gärna – men ibland måste man ju helt enkelt. Och jag formligen avskyr att köra bil i rusningen, det gör jag bara i yttersta nödfall. Jag gillar inte att köra bil i stan i normala fall, lägger man då till rusningen blir det extra jobbigt.
Men skulle jag till exempel börja jobba i Södertälje, då åker jag mot strömmen så att säga och kommer inte drabbas av alla köer. Så då är verkligen bil ett alternativ, men det återstår att se var min nästa arbetsplats kommer att vara. Förhoppningsvis hittar jag ett jobb inne i stan istället och behöver inte ens tänka tanken att köpa bil. Då kan jag lägga pengarna på något annat, för det är ju vansinnigt dyrt med bil.