Religionen är den betryckta skapelsens suckan, en hjärtlös världs hjärta, och det andelösa tillstånds ande – den är folkets opium

I helgen samlades cirka 30.000 personer från Jehovas vittnen från hela världen på 3 Arena i ett enormt event. Medlemmar berättar för media att de kommit från sina länder för att hitta lyckan och träffa andra medlemmar. De har varit här hela veckan och umgåtts och utövat sin tro tillsammans med andra medlemmar. Under helgen pågår sammankomsten i 3 Arena med aktiviteter som föreläsningar, böner och dop. Syftet med eventet är att stärka den tro och övertygelse som Jehovas vittnen har enligt talespersoner för kyrkan. Jag har personligen aldrig varit troende för fem öre, men vissa trossamfund har jag svårare att förstå mig på än andra – och dit hör faktiskt Jehovas vittnen, som enligt många har sektliknande drag. Mellan 2020 och 2025 fick Jehovas vittnen statsbidrag – det drogs dock in på grund av att Myndigheten för stöd till trossamfund¹ anser att samfundet diskriminerar homosexuella. Men i maj 2026 slog Förvaltningsrätten fast att det beslutet bröt mot religionsfriheten – och Jehovas vittnen får återigen statsbidrag. Själv kan jag inte se hur indraget statsbidrag för att man diskriminerar homosexuella bryter mot religionsfriheten. Du får tro på vad du vill, men det är inte säkert att tron berättigar till statsbidrag – där har du religionsfrihet i min (kanske lite trångsynta) värld. Det om gör att jag har svårt att förstå mig på Jehovas vittnen är många faktorer. Det är i min värld en sekt som har en vrickad syn på kvinnor (som till exempel inte får ha ledande positioner inom Jehovas vittnen) och homosexuella. Det är svårt att lämna Jehovas vittnen, det orsakas en viss isolering då medlemmarna inte ska umgås med människor utanför kyrkan. Bryter du med Jehovas vittnen, bryter du med familj och vänner som fortfarande är kvar i sekten. Och jag kan för mitt liv inte förstå att en tro kan vara så stark att du hellre tar avstånd från dina egna barn – såsom många föräldrar i Jehovas vittnen gör när deras barn inte vill vara en del av sekten. Jag tänker att man kan ha olika livsåskådningar inom en familj, men att man i stor utsträckning måste respektera varandra olikheter. För mig som icketroende skulle det inte vara en katastrof om mina barn blev religiösa, så länge de inte blev några fanatiker – men då skulle jag förmodligen inte bryta kontakten utan istället försöka få barnet/barnen på rätt köl igen.
Men inom Jehovas vittnen resonerar man uppenbarligen annorlunda och tolererar inte att folk lämnar sekten, utan då bryter man alltså kontakten med vänner och familj. Problemet är inte de som bryter med en sekt som Jehovas vittnen, utan problemet är de som blir kvar. Jag skulle personligen inte vilja vara kvar i en homofobisk och kvinnofientlig organisation, även om jag föddes in i den och även om det innebar att jag skulle vara tvungen att bryta med min familj. För det är inte jag som lämnar sekten som bryter med min familj, utan det är min familj som bryter med mig för att jag inte vill vara kvar. Personligen vill jag inte se mina skattepengar gå till sekt som Jehovas vittnen – religionsfrihet eller ej. För mig är religionsfrihet att man får starta en kyrka med valfri ideologi utan för den sakens skull bli förföljd eller trakasserad av staten – det är religionsfrihet. Men ska kyrkan få statsbidrag, då ska man skriva under på våra gemensamma, demokratiska värderingar – såsom alla människors lika värde. Av samma anledning ska statsbidrag inte gå till islamister, Livets ord eller andra kyrkor/trossamfund som inte respekterar demokrati och ett öppet, välfungerande samhälle. Man behöver inte hålla med alla om allt, men det fina i ett demokratiskt och öppet samhälle som präglas av yttrandefrihet är just att vi ska kunna ha våra åsikter och uppfattningar utan för den sakens skull förföljas eller trakasseras av myndigheterna. Jehovas vittnen förföljs knappast på grund av sin religiösa uppfattning, men det behöver inte betyda att de får del av våra skattemedel i form av statsbidrag. De får tycka vad de vill om homosexuella och kvinnor, men måste kunna samverka i ett samhälle med organisationer och individer som tycker annorlunda än vad de själva gör.

Många skulle hävda att religion ligger bakom mycket av den ondska som råder i världen, men fullt så långt vill jag själv inte dra det hela. Däremot känner jag att få är så intoleranta, trångsynta och odemokratiska som just folk som är djupt religiösa – om jag nu ska generalisera litegrann. När vi kommer till just djupt troende personer (återigen, nu generaliserar jag), så är det en osedvanligt hög andel som har en vrickad syn nä det kommer till jämställdhet, homosexualitet och en lång rad andra saker. Självklart är inte alla troende så, men jag vågar hävda att många är så. Ja, jag känner många personer som är djupt troende – i form av präster och andra anställda inom bland annat Svenska kyrkan. Men just inom Svenska kyrkan tycks man generellt sett ha en lite bättre syn på homosexualitet och jämställdhet än inom andra trossamfund. Jag blir lite oroad ibland när man hör hur somliga frikyrkor ställer sig i frågor kring just homosexualitet, jämställdhet och annat som är viktigt i ett demokratiskt samhälle. I religionsfrihetens och yttrandefrihetens namn får man tro på vad man vill och ventilera dessa åsikter öppet – men det ger inte nödvändigtvis alltid rätt till exempelvis statsbidrag. Man behöver inte tycka som jag i alla frågor för att få statsbidrag, men man måste skriva under på de demokratiska grundprinciperna. Något som islamister, Jehovas vittnen, Livets ordare och annat löst folk inte gör. Jag minns när jag gick på gymnasiet och skulle göra ett skolarbete om Livets ord – och fick till att få intervjua en medlem från den lokala församlingen i Hudiksvall. Vederbörande förespråkade barnaga, hävdade att Jesus vara ”botemedlet” mot homosexualitet och att kvinnans plats var i hemmet – inte i arbetslivet. Och jag minns hur jag redan som 16-åring förfasades över den här personens ställningstaganden – en person som dessutom var gymnasielärare i religionskunskap. Någonstans där formades mina egna uppfattningar om frikyrkliga personer, att de inte alltid står bakom ett demokratiskt samhälles värderingar. Och där kommer vi återigen på frågan – du får i religionsfrihetens och yttrandefrihetens namn ha dessa åsikter, men det kanske inte berättigar till statsbidrag.
Så jag hävdar definitivt inte att allt elände och all ondska kommer från religionen. Jag känner alltför många människor med sunda åsikter och sund inställning till livet kombinerat med en religiös övertygelse för att hävda något sådant. Så jag drar absolut inte alla över en och samma kam. Men faktum kvarstår, och det är att det finns en överrepresentation av intolerans inom olika trossamfund, inte minst när man kommer till olika frikyrkor. Tänk vilka absurda diskussioner jag haft med representanter från olika kyrkor när det kommer till saker som borde vara självklarheter. Saker som alla människors lika värde, att man inte slår barn och att även kvinnor ska kunna jobba och göra karriär. Har ni läst bloggen Apg29? Jag gör det ibland bara för att låta mig provoceras och bara för grotta ner mig i folks okunskap om saker och ting – inte minst när det verkar som att där tron går in, där går kunskap, respekt och sunda värderingar ut. Vilken frikyrka personen bakom bloggen är med i minns jag tyvärr inte, men han är riktigt rabiat när det kommer till sitt motstånd mot jämställdhet och homosexualitet. Och hans blogginlägg har lett till många skratt men också till en hel del förfäran över hur människor fortfarande kan resonera i ett modernt samhälle år 2026. Jag tycker det är så märkligt och rentav skrämmande att allmänbildningen hos folk inte kommit längre än så här hos somliga individer.

Så kommer förstås den oundvikliga frågan, om vilket förhållande jag själv har till Svenska kyrkan. Och ja, jag är av slentrian fortfarande medlem i Svenska kyrkan, vilket jag varit sedan jag konfirmerades i början på 90-talet. Visst låter det konstigt med någon som är obotlig ateist som både låtit konfirmera och döpa sig? Men då ska ni få höra något från någon av den gamla skolan, jag som snart fyller 50 år! På min tid var det så att man konfirmerade sig oavsett vad man trodde eller inte trodde på. Jag skulle säga att 95 % av min klasskompisar konfirmerades – och jag tror inte att särskilt många av oss var nämnvärt troende. Det var liksom så fortfarande på 90-talet, att man förväntades göra vissa saker – som att konfirmera sig och ta körkort. Förutom att gå till skolan och sköta sig någorlunda. Så jag gjorde som de flesta andra, jag konfirmationsläste i den lilla bykyrkan som fanns intill där jag växte upp. Sedan har jag hållit mig kvar i kyrkan trots att jag bara går dit på bröllop, dop och begravningar. Jag har sagt att jag vill ha kyrkligt bröllop om jag en dag ska gifta mig – och jag vill ha kyrklig begravning den dag det är dags. Vad gäller begravningen har jag börjat vackla lite, men kyrkligt bröllop vill jag fortfarande ha. Det har inget med någon gudstro att göra, utan mer att jag tycker det är en fin ceremoni. Min begravning kommer nog bli borgerlig trots allt – om jag får något att säga till om på den punkten. Sen gör Svenska kyrkan väldigt mycket annat vad gäller välgörenhet och liknande, så det känns bra att bistå i det arbetet genom att betala kyrkoskatt – man predikar inte bara en gudstro som jag visserligen inte tror på, utan gör en hel del annat också.
Och Svensk kyrkan är en tämligen modern kyrka om man jämför med många andra trossamfund. Det var länge som jag allvar övervägde att gå ur, inte minst när debatten om kvinnliga präster rasade som värst. Jodå, den debatten har funnits och det var många inom Svenska kyrkan som var emot grejen med kvinnliga präster. Själv ser jag naturligtvis inte problemet i att kvinnor ska kunna bli präster, jag är övertygad om att kvinnor kan bli minst lika bra präster som män – om inte, i vissa fall, bättre. Nu är det trots allt 2026 och då är det självklart att även kvinnor ska beredas väg till samma yrken som män. På samma vis kan jag inte se problemet i att viga samkönade par, något som borde vara en självklarhet i ett modernt samhälle. Kan man inte stå upp för sådant, då kanske man ska tänka över sitt yrkesval som präst. Detsamma gällde när man genomförde möjligheten för homosexuella att få gifta sig. Och det är för mig så otroligt främmande, att man inte kan ställa sig bakom så självklara saker som att vem som helst ska kunna gifta sig och att vem som helst ska kunna välja vilket yrke man vill.

Relaterade artiklar och källor

DN 1
SvD 1

1. Har numera avvecklats. ↩︎