Som flugor i smöret på någon annans kalas

Ytterligare en vecka i arbetslöshetens tecken kan läggas till handlingarna. Det låter som en ganska tråkig vecka egentligen, eller hur?! Men jag har haft fullt upp, så fullt upp att jag fått tacka nej till saker eftersom de krockat med varandra. Jag har betat av två filminspelningar, ett möte med min chef på extrajobbet och sedan faktiskt varit bortrest torsdag till fredag. Eller bortrest och bortrest, vi har testat en natt på Grand hotell i Saltsjöbaden – så vi lämnade aldrig ens Stockholmsområdet och jag kunde med gott samvete räkna mig som tillgänglig för arbetsmarknaden medan jag fick en lyxig hotellvistelse. Lite lyx i vardagen måste man ju ha, även som arbetssökande. Enligt reglerna får jag inte resa utomlands hur som helst, men jag har inte hittat något i reglerna om säger att jag inte får röra mig inom Stockholms län. Och skulle en intervju dykt upp med kort varsel, så hade jag med lätthet kunna åtagit mig den eftersom avståndet var så litet.
Vi bokade ett paket med dubbelrum, trerättersmiddag och entré till spaavdelningen, vilket kändes oerhört lyxigt. Ibland hittar man liksom hotellpaket som är det där lilla extra – och det är just sådana vi brokar boka någon gång här och där för att lyxa till vardagen lite. Man behöver trots allt inte åka särskilt långt för att få känslan av att vara på en minisemester, man behöver inte ens lämna Stockholm. Vi brukar göra sånt ibland och har hunnit testa flera av Stockholms hotell och restauranger på det viset. Mitt på dagen i fredags checkade vi ut och åkte hem, för att på kvällen äta middag på Koh Phanang, en av våra favoritrestauranger.

Jag har i veckan testat en brittisk pub, dit jag tänkt gå väldigt länge, men det har liksom inte riktigt blivit tillfälle av någon anledning. Men i onsdags kväll – när jag var gräsänkling – hade jag tillfälle och tog mig dit. Och det var verkligen som att bli tillbakaflyttad till sent 90-tal när jag som ung bodde en period i London. Det var dyrt, men absolut värt pengarna om man gillar klockren brittisk mat. Det var på en filminspelning för ett tag sedan, som jag kom i samspråk med en brittisk kvinna. Vi kom fram till att vi hade gemensamma beröringspunkter i att båda ha bott utomlands och båda bott i London. Snart kom vi fram till vad vi båda saknade allra mest när man bor utomlands, nämligen sitt hemlands mat. Det tyckte jag var det jag saknade som mest i London – och blev superglad när jag hittade ett IKEA-varuhus, som faktiskt sålde just svensk mat. Det gick att hitta alltifrån sill, kaviar och knäckebröd till Absolut vodka och Norrlands Guld. Och till jul hade de glögg och pepparkakor. Och det var just under det samtalet som den här brittiskan rekommenderade The old brewer, som enligt henne hade Stockholms bästa fish and chips.
Och det hade de också, det kan jag säga! Jag fick piffa upp min engelskkunskaper, eftersom personalen var precis lika brittisk som inredning och mat. Det var länge sedan jag fick sådan nytta av min engelska som kvällen på The old Brewer, men det var roligt och förde som sagt minnena tillbaka till min tid i London för snart 30 år sedan.

Nu väntar en lite mindre intensiv vecka, åtminstone som det ser ut i skrivande stund. Men det kan vända snabbt, det vet jag. I filmbranschen är det snabba puckar och man kan bli inringd på inspelningar med mycket kort varsel. Sen kan även anställningsintervjuer dyka upp med tämligen kort varsel, så veckan kan börja lugnt men i slutändan bli ganska intensiv. Jag har i alla fall lovat min ett av mina syskonbarn att hitta på något roligt denna vecka. Det är ju sportlov denna vecka, så då går jag inte med på att barnen är på fritids hela veckan, utan det är klart att man måste hitta på något roligt. Exakt vad det blir återstår att se, det har vi inte bestämt än. Men poppis brukar vara att bada och bowla, så kanske blir det något av det – vem vet?
Det är i alla fall fantastiskt roligt med syskonbarn. Vissa säger att barnbarn är livets efterrätt, jag säger att det är likadant med syskonbarn. Alla kan inte få det att gå ihop att jag inte vill ha egna barn, men samtidigt är så glad i att vara barnvakt åt mina två syskonbarn. Men att jag inte vill ha egna barn, betyder ju förstås inte att jag nödvändigtvis har något emot barn – jag är istället väldigt barnkär trots att jag inte vill ha några egna. Så jag är så gärna barnvakt när tillfälle ges och jag passar på lite extra nu, när tiden faktiskt finns.

En anställningsintervju har jag inplanerad denna vecka, vilket förstås är jättespännande. Det går lite upp och ner i arbetssökandet, inte minst när det kommer till hur ofta man kommer på intervju. Jag söker de jobb som dyker upp, där jag känner att jag har någorlunda bra chanser att gå vidare i processen – men man vet ju aldrig vad man har att konkurrera med. Ibland är konkurrensen inte särskilt hård och man har goda chanser att gå vidare, andra gånger kommer man inte ens till intervju. Det känns liksom som något av ett lotteri. Vissa gånger känns det verkligen som att man har exakt de rätt meriterna för att få jobbet, men lik förbaskat kommer man i bästa fall på intervju. Trots att man själv känner att man är som klippt och skuren för tjänsten ifråga. Det är så otroligt svårt att veta vad det är rekryterare och arbetsgivare tittar efter, vad det är som i slutändan avgör ifall man får jobbet eller ej. Ibland tycker jag att jag gjort en väldigt bra intervju men får inte jobbet, medan jag tyckt att jag gjort en usel intervju och ändå gått vidare i processen.
Den här gången känns det som att jag har rätt goda chanser att få jobbet jag ska på intervju för, sen gäller det förstås att övertyga den potentiella arbetsgivaren om detsamma. Och det kan vara en utmaning tuff som någon, det vet alla som varit arbetssökande i en eller annan bemärkelse. Jag vet inte om jag har något knep för att lyckas på en intervju, det gäller väl helt enkelt att vara sig själv, vara ärlig och inte förställa sig på något sätt.

Nu har svaren börjat komma in från de första intervjuerna jag var på, i början av min arbetslöshet. Och hittills har jag inte haft någon lycka. Dock vet jag att man börjat kontakta mina referenser i en av processerna där jag gått vidare och det är ju ett gott tecken. Det är fortfarande ingen garanti för jag blir aktuell för en anställning, men som sagt ett tecken på att man gått vidare trots allt. Ett av jobben jag var på intervju för, var på Tullverkets ledningscentral och det jobbet hade jag verkligen hoppats på. Men där blev det ingenting efter avslutad intervju tyvärr. Nåja, jag är inte den som gräver ner mig för att jag får ett nej, utan jag väljer att gå vidare och söka fler jobb. Man kan tycka att det är synd att inte gå vidare i en process, men jag är inte den som överklagar sådana beslut eller i övrigt beter mig som en rättshaverist för att jag fått ett nej. Då ska jag verkligen se att något gått fel till i en rekryteringsprocess för att jag ska bråka om det på ett eller annat sätt. Jag skulle inte vilja bråka om en plats hos en arbetsgivare som redan valt bort mig av någon för mig okänd anledning. Det skulle helt enkelt inte kännas rätt.
Jag har fortfarande inte fått fler besked från A-kassan efter de senaste konstiga meddelandena om att jag själv skulle ha vållat att jag blev uppsagd. Jag har skickat in de papper jag har i ärende och väntar nu på det slutgiltiga beslutet. Här vet jag däremot att jag kommer bråka om jag skulle få avslag på min ansökan om A-kassa. Det känns visserligen inte som att de kan neka mig ersättning helt och hållet, utan att det värsta som kan hända är att jag får de 45 dagars karens som man får om man säger upp sig själv. Men även ett sådant beslut är intentionen att överklaga, det är liksom inga tveksamheter överhuvudtaget. Så återstår att se vad de säger, med det bemötande jag hittills fått har jag inga jättestora förhoppningar om ett positivt besked – utan jag kommer nog få förlita mig på en överklagan. Men förhoppningsvis hade handläggaren en dålig dag senast han skrev till mig och kommer på bättre tankar.