När jag var i tonåren, var det inte särskilt socialt accepterat med manlig fåfänga. Man fick snarare ”passa sig” lite med hur fåfäng man var i omklädningsrummet efter skolidrotten. Att kamma till håret var en sak, men det var också ungefär så långt som acceptansen sträckte sig när det kom till att bry sig om sitt utseende. Uppfattades man som ”för” fåfäng, fick man snabbt stämpeln som ”fjolla” eller ”bög” – oftast i en nedvärderande bemärkelse. Det var liksom inte särskilt accepterat att man som kille brydde sig som sitt utseende, mer än möjligen att fixa till håret eller bygga muskler.
