Tala i telefon offentligt

För en massa år sedan satt jag på en SL-buss mellan Solna och Danderyd. Vid en hållplats steg det ombord en relativt ung tjej som satte sig på sätet bakom mig. Det gick inte många minuter innan hon inledde ett samtal i sin mobil – och med ganska hög samtalston – med vad som verkade vara en kompis. Under samtalet undgick det inte någon av oss medpassagerare runtomkring att höra hela samtalet. Och tjejen ifråga var i allra högsta grad personlig med sin väninna. När jag steg av bussen, kände jag inte bara till vilka sexställningar tjejen ifråga föredrog och ofta anammade med sin pojkvän. Jag visste även att pojkvännen oftast somnade direkt efter sexakten. Jag är inte särskilt finkänslig och det ska mycket till för att jag ska bli generad, men den här gången var jag nära att vända mig om och be tjejen att dämpa sig lite. Jag kan vara tämligen tolerant gentemot människor som pratar telefon i det offentliga rummet, men någonstans går det en gräns. Och den gränser går för mig vid att diskutera sitt sexliv så att alla andra hör.

Personligen brukar jag försöka undvika att prata i telefon när jag till exempel åker kollektivt. Jag svarar om det ringer, men försöker hålla samtalet så kort som möjligt. Dels för att jag kan tycka att det är lite respektlöst gentemot mina medresenärer, men också för att jag vill kunna prata fritt utan att tänka på vad jag säger. Vissa saker vill man ju helt enkelt inte att vilt främmande människor ska ta del av. Och det gäller inte bara sexställningar, utan väldigt mycket andra – mindre personliga – saker.
Jag kan till och med bli lite irriterad på folk som babblar i telefon offentligt, framförallt om man gör det lite hänsynslöst på något sätt. Och då tänker jag på folk som pratar väldigt högt eller – ännu värre – pratar med högtalarfunktionen på. Visst att man kan prata i telefon offentligt (det gör ju även jag själv), men då får man hålla ljudnivån nere och kanske utelämna vissa privata ämnen.

Sen har jag själv varit med om det omvända också, folk som inte alls kan tolerera när man pratar i telefon offentligt, ens om man håller samtalet lågt och så vidare. Jag minns så väl när jag för något år sedan skulle åka buss några hållplatser inne i stan. Strax innan jag ska kliva på bussen ringer min telefon och jag svarar, så jag är i telefon när jag kliver ombord på bussen. Jag hittar en ledig plats bredvid en äldre herre och är på väg att sätta mig. Men då skriker han rätt ut att ”Nej, du sätter dig fan inte här om du ska prata i telefon!!”. Jag blir lite ställd, men avstår från att sätta mig ner. Istället – faktiskt för att djävlas lite – ställer jag mig faktiskt bara ett par meter bakom den argsinta herren och försätter samtalet i godan ro. Flera gånger under det relativt korta och tystlåtna samtalet märker jag hur han vänder sig om och kastar arga blickar mot mig, svär för själv och tycks allmänt irriterad över att jag pratar i telefon.
Han börjar även prata med passageraren mittemot om det oförskämda i att prata i telefon på bussen. Bland annat hör jag kommentaren att ”Sådana där idioter gjorde man ett bra arbete med i Dresden under kriget”.
Riktigt sådana raseriutbrott brukar jag själv inte få på folk som pratar i telefon i kollektivtrafiken. Dessutom har jag oftast hörlurarna i när jag åker någonstans, så det är numera ganska sällan jag själv störs av andras telefonsamtal.