Att dölja sanningen är första steget mot lögnen

Jag tror jag har träffat på mitt livs första mytoman! Ibland känner man liksom på sig om en person är till hundra procent ärlig eller ej – och här var det så uppenbart att vederbörande inte var det. Här var det frågan om en person jag träffade på en filminspelning för en tid sedan och där vi var flera personer som reagerade på hens sätt att vrida på sanningen till de mest osannolika vändningar. Även om jag vet att det är en diagnos man inte kan styra över att vara mytoman, så kan jag inte låta bli att störa mig på personer som inte kan hålla sig till sanningen.
Vad som skedde? Jo, personen ifråga uppdagade sig på sagda filminspelning, en inspelning som pågick under flera dagar. Vi var alla där som statister, men mytomanen ifråga var noga med att hen egentligen var skådespelare och inte statist. Hen berättade vitt och brett om sin ”erfarenhet” från teatrar världen över – och själv undrade jag naturligtvis varför hen överhuvudtaget ställde upp som statist om man nu hade den erfarenheten och de meriterna. Inte minst när vi kom in på ämnet att vara modell – och min kära mytoman givetvis varit det också. Och hen hade givetvis inte bara modellat i Sverige, utan det var London, Milano och Paris som varit aktuella arbetsstäder för personen ifråga. Så – återigen – varför då ”bara” vara statist när man har det meriterna?

En av dagarna under den aktuella inspelningen, satt vi och pratade om olika kända skådespelare under en rast. Mikael Persbrandt dök upp som samtalsämne och mytomanen fick frågan om hen någon gång jobbat med Persbrandt. Nej, det hade hen inte gjort – men hen kände honom väldigt väl och beskrev honom som en kusin, någon hon umgåtts oerhört mycket med sedan barnsben och tyckte oerhört mycket om. Men kunde hen berätta några detaljer om Persbrandt? Nej, självklart inte – men kunde inte ge någon förklaring till att hen inte kunde några detaljer om honom. Och så här pågick det under hela inspelningen, samtliga inspelningsdagar. Hen lovade med ”sitt stora kontaktnät” att ordna jobb åt oss alla i statistgruppen – men som av en händelse ”glömde” hen att ta våra kontaktuppgifter för att kunna förmedla dessa.
Det är lätt att skratta åt en sådan här person, att tycka att hela situationen är komisk på något vis. Jag själv har aldrig varit med om något liknande, men kan inte låta bli att tycka lite synd om personen ifråga. Det är som att vi lever i helt skilda verkligheter, har helt olika syn på saker och ting och hur mycket man kan tänja på sanningen. Visst har en annan dragit någon vit lögn ibland – men jag skulle aldrig utge mig för att vara någonting jag inte är. Jag skulle inte ställa upp som statist i en liten, svensk produktion och utge mig för att vara skådespelare och modell med erfarenheter från hela världen. Och att sedan utge sig för att mer eller mindre vara släkt med en av Sveriges största skådespelare gör ju bara situationen rent pinsam.

Att vara statist gör att man kommer i kontakt med massor av människor, det är nya ansikten i princip vid varje inspelning. Och vissa statister har faktiskt en tendens att utge sig för att vara lite förmer än de faktiskt är – och det kan vara rent komiskt att se. Jag minns till exempel kvinnan jag träffade i början av min statistkarriär, på en av de första filminspelningarna jag var på för cirka åtta år sedan. Hon hade en tendens att prata med alla skådespelarna, att försöka ge en bild av att hon var lite ”tjenis” med flera av dem. Alltmedan skådespelarna verkade tämligen besvärade av samtalen och inte alls ville kännas vid att de var särskilt mycket polare med den här kvinnan. Hon var en person som jag med stor sannolikhet tror hade visitkort med titeln ”skådespelare” som hon delade ut så fort tillfälle gavs.
För att inte tala om mannen jag träffade inte så hemskt långt senare på en annan inspelning – och som antingen var mytoman han med, eller bara ville imponera på vissa av tjejerna som också var med som statister. Han var nämligen väldigt noga med att påpeka att han minsann varit med i massor av filmer och fått erbjudanden från Cannes – men inte ville tacka ja eftersom det förstörde hans skapande. Istället valde han att vara med som statist för några hundralappar för en lång arbetsdag – vilket i min värld föreföll som oerhört osannolikt.

Jag tror inte att statistsläktet är extra betyngt av mytomaner, men det verkar dra till sig en del personer som vill framstå i aningen bättre dager än att ”bara” vara statister. Det verkar viktigt för somliga att de framstå som att de är lite förmer än andra statister och att folk ska tro att de är mer än en ”simpel” statist. Något jag inte varit med om på någon som helst annan arbetsplats. Själv är jag väldigt nöjd med att vara just statist på filminspelningar och har inget som helst behov av att försöka framstå som någonting annat. Självklart skulle jag inte tacka nej till en större roll om jag fick en, men jag skulle för den sakens skull inte utge mig för att vara någonting jag inte är.
Och ibland är det så uppenbart när någon inte håller sig till sanningen, utan drar den ena lögnen värre än den andra. Självklart kan det vara så att tjejen ifråga kände Persbrandt eller att mannen jag träffade faktiskt fått erbjudanden ifrån Cannes. Men sättet de lade fram sina påståenden på, gjorde att jag helt enkelt hade svårt att tro dem. Ingen av dem var på något vis otrevlig, båda var tvärtom väldigt trevliga och öppna som personer. Men deras berättelser gick helt enkelt inte ihop – och jag kan inte låta bli att tänka tanken att de förmodligen hade en släng av mytomani.