allkonstnarenSå har vårvärmen äntligen kommit till Stockholm och jag har plockat fram vårjackorna från garderoben och hängt dem på klädhängaren i hallen inför säsongens användning. Och det är en härlig känsla att det äntligen börjar bli lite varmare ute och man faktiskt längtar ut på ett helt annat sätt än tidigare. Ljuset har kommit tillbaka sedan länge, men vårvärmen har låtit vänta på sig i år. Det har blivit att man suttit inomhus väldigt mycket under den gångna våren och inte alls haft särskilt stor lust att vara utomhus. Först den gångna veckan har jag velat komma ut och vara utomhus igen, det är först nu som vädret faktiskt varit tillräckligt välkomnande.
Minns ni när man var liten och äntligen slapp de tunga vinterkläderna? Eller när man fick ta fram cykeln frampå vårkanten och äntligen fick svischa fram som ett jehu på gatorna?! Det var en fantastisk känsla och jag kan fortfarande ana just den där känslan nu som vuxen när våren kommer och man kan ta på sig en tunnare jacka när man ska ut.
Äntligen har jag blivit av med en envis vårförkylning som inte riktigt velat ge med sig förrän nu. Det har inte varit så illa att jag behövt vara hemma, men snuvan och hostan har hållit i sig ett bra tag och jag hann bli lite orolig att det skulle bli som sist jag var förkyld och det hela utvecklade sig till en lunginflammation. Den gången var jag borta från jobbet ganska exakt en månad och det är inte vad jag direkt skulle varken lust eller råd med just nu. Men det blev inte någon lunginflammation denna gång – utan förkylningen gav med sig tämligen snabbt trots allt. Jag har – som tur är – inte haft någon feber, utan i första hand en envis hosta som stundtals hållit mig vaken vissa nätter. Och det är väl just hostan som gjort mig orolig att jag haft en lunginflammation på gång. Som tur är, har jag hittat lite Cocillana i medicinskåpet för att dämpa den värsta hostan. Det är kanske inte den bästa lösningen att ta så pass starka mediciner, men vad gör man inte för att få sova?!
Det är verkligen ytterst sällan jag blir sjuk, det hör liksom till ovanligheterna. Så det är väl en vana att slippa vara borta från jobbet, att slippa vara sängliggande med jämna mellanrum. Det är väldigt skönt att ha det så, det måste jag ändå erkänna. Men när jag väl blir det, så är det när det absolut inte passar – och blir gärna väldigt långdraget. Jag kan liksom inte bli lite sjuk som går över på ett par dagar, det måste bli rejält – och gärna över jul, när jag har en viktig utbildning eller när jag absolut inte har råd. Men den här gången var turen med mig och förkylningen blev varken en lunginflammation eller höll i sig särskilt länge.
Några filminspelningar har jag betat av under den gångna veckan, somliga mer hektiska än andra. Vissa längre inspelningar är det oerhört mycket väntan, medan andra är mer intensiva och kräver mer av mig som statist. Jag har börjat lära mig att hantera många timmar av väntan under filminspelningarna och har ofta med mig dator och läsning för att få tiden att gå. Ofta får jag oerhört mycket gjort under dessa inspelningar och det blir många blogginlägg som produceras. Jag kan till och med komma på mig själv att bli besviken när jag inte kan sitta med datorn under inspelningarna, det har liksom blivit så att jag börjat räkna med att få en massa gjort när jag filmar. Trots att jag ju någonstans vet att det jag får betalt för är just att filma, inte att sitta vid datorn och blogga eller göra annat. Att jag får andra saker gjorda under inspelningarna är ju trots allt bara en bonus.
Men jag brukar ofta vara tidigt på plats för inspelningarna, allt i hopp om att hitta en plats i närheten av ett vägguttag så att jag kan koppla in datorn och ”jobba” lite mellan tagningarna. Oftast kommer jag också ihåg att ta med min stora powerbank också, som jag kan koppla in datorn till ifall inget strömuttag finns att tillgå. Inklusive batteritiden på datorn har jag då el i ganska många timmar och kan streta på med mitt skrivande rätt bra under pauserna mellan tagningarna.
Man börjar märka vilken skillnad det är i hur mycket produktionsbolagen kostar på oss statister – och det har blivit väsentligt mycket bättre under de år jag har hållit på som statist. Arvodena har gått upp en aning och det har blivit bättre fika och mat under inspelningarna – även om skillnaden är enorm mellan produktionsbolagen. Somliga kostar på en hel del när det kommer till mat, fika, godis, dricka, kostym, smink och så vidare, medan andra produktioner påtagligt är riktiga budgetproduktioner. Och det gör mycket till att märka att produktionen kostar på oss en bra arbetsmiljö. Reklamproduktioner har generellt mer pengar än filmer och serier, det har man märkt sedan länge, även om det beror lite på vad man gör reklam för. Spelreklam är rena guldgruvan, medan reklam för hjälporganisationer har lägre budget.
Jag har märkt att jag börjar bli igenkänd i filmkretsar efter att ha varit med i cirka åtta år som statist. Sminköser, kostymörer, statistansvariga och andra involverade kommer till och med ihåg mig vid namn, vilket är otroligt imponerande, inte minst för mig som har oerhört svårt för att komma ihåg namn. Ansikten känner jag igen och jag känner ofta igen många av de inblandade både framför och bakom kameran, men namnen vill liksom inte fastna.
Till veckan ska jag dock hålla mig ifrån filminspelningarna och ta en vecka ”ledigt” för en sväng till sommarstugan. Såvida inget väldigt välbetalt dyker upp, kommer jag hålla mig ifrån storstan och tillbringa några dagar på en idyllisk skärgårdsö. Det ska bli skönt att komma bort några dagar och få göra lite annat. Jag håller mig dock i kontakt med arbetsmarknaden och skulle en anställningsintervju eller liknande dyka upp, då beger jag mig direkt till storstan igen. Längre bort än så kommer jag inte att vara, än att jag kan hålla den kontakten vid liv. Stugan är från 1890-talet och jag tänker ibland på vilken skillnad det är mot idag. Numera har vi ström indragen, med allt vad det innebär i form av TV, kyl, frys och elspis. Till det kommer mobiltelefoner, datorer och internet som vi fått ut de senaste åren. Så jag har full möjlighet att söka jobb och hålla kontakt med omvärlden inklusive arbetsmarknaden. Och det är väldigt skönt att ha den möjligheten. Jag kommer dessutom ha hyrbil den här gången, vilket gör mig extra rörlig och ger möjligheten att åka till Stockholm om det skulle behövas.
Och det är sådana krav Arbetsförmedling och A-kassa ställer för att jag ska få ersättning. Jag kan inte sticka utomlands och tro att jag fortfarande får ersättning, men Söderhamn är inget problem – bara jag är beredd på att åka tillbaka till Stockholm om det skulle behövas. Och att vara borta några få dagar är oftast inte ett problem, då man sällan får intervjuer från en dag till en annan – utan oftast går det att diskutera sig fram till ett datum som passar båda parter. Jag tror heller aldrig att jag varit med om en arbetsgivare som föreslår en intervju med någon dags varsel, utan oftast är det minst en veckas varsel man får.
Upptäck mer från Kompasskurs
Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.
