Så blev jag slutligen bönhörd, till sist kom trots allt vintern till Stockholm. Jag har verkligen lidit av det grådaskiga väder som varit under merparten av hösten och vintern hittills. Grått, trist, regn, dimma och nästintill ingen sol alls är ju det tillstånd som dominerat vädret sedan tidigt i höstas. Det har varit praktiskt taget själsdödande med det kompakta mörker som rått de senaste månaderna.
Men så verkar det som att vädergudarna faktiskt tagit sitt förnuft tillfånga – och nu har det kommit lite snö lyser upp i mörkret. Och föredrar verkligen “riktig” vinter framför det snöfattiga och trista höstväder som dominerat både den gångna hösten och vintern, precis som 2019/2020.
Jag kan till och med njuta av plogbilarnas ljud utanför fönstren om nätterna, det är något hemtrevligt över det något vis. Sedan min tid som driftoperatör på Trafikkontorets driftcentral, vet jag att just snöröjningen kan väcka rätt heta känslor hos folk. Plogar man nattetid, tycker vissa att man får sin nattsömn störd. Plogar man på dagtid, tycker andra att plogbilarna är i vägen i trafiken. Men snöröjas ska det, bara plogbilarna inte stör eller är i vägen. Själv tänker jag att man får finna sig i att plogbilarna är ute och arbetar dygnet runt vid snöväder. Snön måste bort från gatorna och någon gång måste det göras. I mitt område ser och hör jag plogbilar dygnet runt vid snöväder och har aldrig känt mig störd. Snarare tänker jag att jag får valuta för min skattepengar, att viktiga samhällsfunktioner fungerar som de ska.
Och just denna vinter är jag extra glad över ljudet från plogbilarna. Jag tycker det är så skönt att det kommit lite snö som lyser upp i mörkret – och är bara glad att det finns människor som dygnet runt jobbar för att vi ska kunna ta oss fram trots snön.
