Allt vad vi kan göra är att göra det bästa av var ny dag

Vardagen är inte alltid så hemskt spännande och det är inte alltid det händer så där jätte mycket intressant. Vissa veckor pendlar man mellan hemmet och jobbet och i övrigt sker inte så värst mycket – vardagen känns ganska grå helt enkelt. Inte minst så här i januari när jul och nyår är över och man ska hämta sig efter det överdåd som helgerna ofta innebär. Ett överdåd både vad kommer till mat/dryck, presenter och upplevelser. Hela december är egentligen ett överdåd av julmat, glögg och allt som hör advent till. Så när man går in i januari känns vardagen ganska grå och trist. Sen tar allt överdåd liksom tvärstopp på nyårsdagen, när allt firande är över – plötsligt får man vänta länge på att ha något större att fira igen. Såvida man inte har några födelsedagar eller liknande att fira under januari. Samtidigt är ekonomin inte alltid den bästa i januari, så det är svårt att ha något överdåd under denna månad. Åtminstone för de allra flesta av oss. Att fira jul och nyår är ofta tämligen dyrt och något som tär på ekonomin om man inte är höginkomsttagare.
Så januari, februari och mars är tämligen tråkigare – och desto viktigare att planera in saker som man kan se fram emot. Jag själv är väldigt noga just med att planera in roliga saker att kunna se fram emot, inte minst under den mörka delen av året. Just i år tillåter inte ekonomin några alltför vidlyftiga planer – som att bege sig på några utlandsresor eller liknande. Men det går trots allt att hitta på andra saker som inte kostar fullt lika mycket. Jag har själv en finlandskryssning inplanerad nu i januari och är sedan i full färd att planera sambons födelsedag i februari. Kryssningen kommer visserligen att gå på några tusenlappar, men väsentligt mycket mindre än om man ska tänka sig en resa till Thailand eller andra så här års varma länder. Medelhavet är inte så särskilt lockande i januari, utan dit vill man åka senare under året när det blivit lite behagligare temperaturer.

Så i januari vankas det kryssning och sedan fyller sambon år i februari – och där är jag i full gång att ordna med firande av något slag. Jag har redan bokat bokat upp ett par saker, där jag vet att det inte är helt enkelt att få platser om man bokar för tätt inpå. Ibland är det bra att vara ute i god tid och jag fick för mig häromdagen att boka lite upplevelser som vi båda pratat om att göra någon gång. Vad? Nej, det tänker jag inte avslöja här eftersom jag vet att hon läser de allra flesta av mina inlägg. Men när det väl är det dags att fira födelsedag, kanske jag avslöjar ett och annat – vem vet? De enda instruktioner hon hittills fått, är att åtminstone det ena stället har klädkod som är smart casual, så det gäller att välja sina plagg med omsorg innan man ska dit. När vi ska äta middag på kvällen, är det inte lika strikt med klädseln – de har åtminstone inte en uttalad klädkod. Men det är ett tämligen flott ställe, så man får ändå tänka lite på vad man har på sig när man ska dit.
Vi brukar ofta ge varandra upplevelser i födelsedagspresent, oftast saker som man dels vet att den andra kommer att uppskatta, men som vi också båda två pratat om att göra vid något tillfälle. Det har blivit resor, Yasuragi, hotellövernattningar, middagar, spa och liknande saker genom åren. Så varje upplevelse är lika mycket en present till mig själv som till sambon eftersom det är saker jag själv också vill göra. Så i mitten av februari blir nästa happening som ska ge lite guldkant på tillvaron. Och jag lovar att det kommer en liten rapport efteråt om vad det är vi har gjort den dagen.

Vi har haft en smärre dust med Grand Hotell i Saltsjöbaden sedan vi spenderade vår nyårshelg där. Vi var lovade ett tämligen gediget program efter att ha checkat in vid 15:00 på nyårsafton. Det skulle därefter vara champagne och snittar följt av tid i spaet innan det var dags för middag på kvällen. Men när vi väl checkat in och frågade efter champagne och snittar, såg personalen ut som levande frågetecken – de hade minsann inte hört talas om denna punkt på programmet. Receptionisten jag pratade med innan jag gav upp sökandet efter snittarna, tog mitt mobilnummer och skulle återkomma när hon lyckats få utrett vad som hänt. Men hon återkom aldrig, vilket i sig inte var ett vidare bemötande.
Vid utcheckningen påpekade jag det hela igen och frågade om det utgick någon form av kompensation, eftersom vi faktiskt inte fått vad vi beställt och betalat för. Det kunde receptionisten inte svara på, eftersom han inte hade mandat att ta sådana beslut. Men man lovade att återkomma angående det hela. Väl hemma skrev jag även ett mejl till hotellet och frågade samma sak – men det mejlet har man i skrivande stund inte ens besvarat – vilket är lika uselt det. Så snart tänker jag skriva ett nytt mejl och ställa dem emot väggen litegrann, för det här är ingen vidare bra reklam för ett så pass fint och anrikt hotell som Grand. För det är nämligen inte första gången det strulat när vi varit där, utan det har hänt en rad sak tidigare när vi bokat in oss på detta hotell. Så det börjar kännas som att man väljer andra hotell snart eftersom man inte kan vara säker på att man får det man betalar för eller bokar när man ska dit.

Men mitt i allt tampandes med struliga hotell, så flyter vardagen ändå på i sakta mak. Det är ett visst pusslande för att få vardagen att gå ihop, men så är det ju alltid. Jag har varit tvungen att boka om min magnetkameraundersökning, som från början skulle ägt rum den 28 januari. Sen har jag länge försökt få till ett återbesök efter min sterilisering utan att lyckas, men nu har jag i alla fall fått en tid och får hoppas att den inte kommer att krocka med något annat – som att jag skulle behöva jobba till exempel. Det är trots allt nackdelen med att gå på timmar, jag vet aldrig mer än i bästa fall några veckor framåt hur jag ska jobba. Och får jag till exempel en läkartid en bra bit fram i tiden, då vet jag aldrig om jag ska jobba eller ej den dagen. Visserligen kan jag tacka nej till arbetspass – men jag vill helst undvika det om det går. Dels förlorar jag en massa pengar på att säga nej, dels finns alltid risken att man slutar ringa och höra av sig om jag alltför ofta tackar nej till pass. Så tackar nej gör jag bara i yttersta undantagsfall.
Samtidigt måste jag ha en fungerande vardag även utanför jobbet, jag måste kunna göra saker som att gå till läkaren, tandläkaren, banken, ha kontakt med myndigheter och så vidare. Liksom kunna ha tid över även till nöjen någon gång här och där. Som timvikarie har jag ingen betald semester att ta ut, så det får bli obetald ledighet när jag ska göra annat än att jobba – oavsett vad det är jag ska göra. Med lite tur blir jag inte tillfrågad om att jobba de dagar jag ska göra annat, men ibland måste man helt enkelt säga nej till jobbet för att få till saker och ting och vardagen ska fungera. Andra gånger får man tricksa lite med tider och annat och kanske jobba ett halvt pass eller liknande för att både jobb och fritid skall fungera. För jag vet också att jag ibland sätter kollegerna i skiten genom att inte kunna jobba, så jag vill ställa upp så ofta jag bara kan.