En bra bok ska vara ishackan till den frusna sjön inom oss

Igår kom så antagningsbeskedet från högskolan – och som jag förstås hoppats på, kom jag in på psykologikursen jag lite av en slump sökte in till tidigare i höstas. I januari är det dags för kursstart och nu är det dags att inhandla kurslitteratur och allt annat som behövs inför kursstarten. Det är både roligt och spännande, men också lite kluvet att börja inhandla en massa kurslitteratur – för jag vet, vis av erfarenhet, vad sådant kostar. Nu har jag i alla fall tackat ja till min plats och ska förstås ge det hela en ärlig chans – jag hoppas på att psykologin inte är fullt lika krävande som ryskan var när jag försökte mig på att läsa det vid sidan av heltidsjobbet. Studier på högskola eller universitet är alltid krävande, men jag inbillar mig att olika ämnen är olika tuffa och krävande att läsa. Jag har redan 30 högskolepoäng i psykologi och minns inte att jag upplevde den förra kursen som nämnvärt krävande, även om det naturligtvis var mycket att göra och ta in. Men jämför man med ryskan, så var det nog ändå aningen mer lättsamt, det är min spontana känsla. Nu är det fortsättningskurs på den förra kursen i psykologi och då kanske det byggs på lite hur mycket man behöver plugga – men förhoppningsvis inte mer än att det är görbart.
Vecka fyra är det kursstart och jag ser fram emot att sätta tänderna i psykologin. Nu får jag hålla utkik efter vad jag ska göra och fixa med innan kursstarten – utöver inhandlande av litteratur så ska man förstås registrera sig på kursen och lite annat. Och det är nästan alltid förberedelserna inför kursen som är roligast, då är man förväntansfull och har en positiv inställning till det hela. Man kanske inte kommer vara fullt lika positiv när man sena kvällar sitter lutad över böckerna för att hinna med allt. Men tycker man ämnet är roligt och intressant, inbillar jag mig att det är ett ganska kärt nöje att sitta och plugga. När jag pluggade till sjökapten, tyckte jag till och med att matten var rolig – eftersom jag äntligen insåg vad man kunde använda ekvationssystem och andra avancerade uträkningar till. Matte var annars mitt stora hatobjekt när jag gick högstadiet och gymnasiet, då ogillade jag verkligen ämnet. Numera tycker jag det är rätt intressant – men inte så intressant att jag skulle läsa det igen på samma vis som jag läst ryska eller psykologi.

Så har julkorten jag skickat börjat delas ut till kunder och släktingar runtom i Sverige – och jag har redan fått flera sms och mejl där man tackat för de julkort jag skickat. Än så länge har jag inte fått några kort i retur, men å andra sidan har det också bara gått ett par dagar sedan jag postade julkorten. Varje år får jag alltid tillbaka några kort, där mottagaren flyttat eller liknande – men jag får också tillbaka kort där jag vet med all säkerhet att mottagaren finns på den angivna adressen. Tidigare år har jag oftast inte brytt mig, men i år kommer jag lämna in ett formellt klagomål till PostNord om jag får tillbaka en massa julkort där adressaten faktiskt existerar på den adress jag angivit. Det är ganska frustrerande när man betalar tämligen mycket i porto för att skicka en försändelse – och så kommer den bara tillbaka med motiveringen ”adressaten okänd”. Förra året fick jag tillbaka en rejäl bunt julkort, bland annat hade brevbäraren inte bemödat sig med att dela ut en enda försändelse i Bagarmossens centrum. Och just det sistnämnda varierar från år till år, ibland delas julkorten ut i centrum och andra gånger inte alls. Ytterligare andra år delas bara vissa av julkorten ut medan resten returneras till mig. Väldigt trist då man först betalar en slant för själva julkortet och sedan en slant för portot – så varje julkort kostar nog totalt närmare 30 kronor med porto, tryck, kuvert och allt.
De släktingar och vänner som föräras med julkort brukar ofta vara duktiga på att tacka när julkorten kommer fram, lite annorlunda är det bland produktionsbolag och andra kunder som får julkort. Där är det långt ifrån alla som faktiskt hör av sig och tackar för kortet. Däremot brukar varje år märka av en ökad trafik på hemsida och blogg efter att julkorten skickats, så att folk faktiskt läser kortet och sedan besöker någon av mina sidor på nätet är uppenbart. Och trots allt är ju det lite av tanken med skicka ut dessa kort, att folk faktiskt ska hitta mig och i slutändan kanske återigen anlita mig i egenskap av företagare. I år blev det ganska exakt 250 julkort som gick iväg, vilket är ganska många – men samtidigt färre än jag skickat tidigare år. Vissa år har jag legat över 300 stycken, så jag har dragit ner ganska rejält på antalet julkort. Det har varit framförallt en kostnadsfråga, men också att jag inte alltid har så mycket tid att ägna åt julkorten, utan rent tidsmässigt måste de också vara färre.

Nu har jag några dagar kostat på mig att ha hyrbil, vilket varit tur eftersom jag flängt ganska mycket åt höger och vänster under de gångna dagarna. Det har varit turer till Södertälje några dagar, men också till nya arbetsplatsen inne i stan, där jag gått dubbelt för att lära mig inför min min nya tjänst. Utöver jobbet har julförberedelserna varit i full gång och jag har bland annat behövt bege mig till Nacka för att köpa en av de julklappar jag tittat ut. Det är inte alltid helt lätt med julklappar ens till syskonbarnen, de har så fruktansvärt mycket prylar att de sällan önskar sig något speciellt. Men nu hittade jag en julklapp via nätet – som tyvärr bara gick att reservera, inte beställa hem. Så jag reserverade den och begav mig en eftermiddag till butiken i Nacka Forum för att hämta ut den. Och det märks att det börjar närma sig jul, för julruschen är verkligen i full gång. Det märks när man rör sig på stan, det märks i trafiken. Till och med när jag kört hem vid tretiden på eftermiddagarna, har trafiken varit riktigt tät.
Ibland blir jag full i skratt när jag knappar in i GPS:en vart jag vill köra och ser vilken väg den föreslår att jag ska ta. Igår – på självaste Nobeldagen – skulle jag köra hem från jobbet vid tretiden på eftermiddagen. GPS:en insisterade på att jag skulle köra genom stan, att det var smidigaste vägen – vilket jag själv inte höll med om. Istället tog jag E4 och Essingeleden, vilket fler än jag tänkt göra upptäckte jag. Men det gick ändå smidigare än vad jag misstänker att det skulle göra att köra genom city en sådan dag. Så det är nog inte alltid man ska lyssna på vad GPS:en säger, utan ibland får man ta den väg som man själv tror är smidigast.