All ekonomi beror på kreditsystemet – alltså på det felaktiga antagandet att andra betalar tillbaka lånade pengar

Man blir inte rik av att gå på A-kassa, det är en sak som är säker. Det gäller att vända på varje krona och jag kommer emellanåt på mig själv med att bli lite dumsnål. Jag vet att jag vissa gånger har pengar på ingång på till exempel företaget och kan ”låna” av mig själv – som när jag skickat en större faktura till exempel. Denna dumsnålhet kommer oftast fram när jag ska planera resor till och från olika filminspelningar. Även om jag vet att inspelningen är bra betald och jag har råd med till exempel en hyrbil, så tvekar jag ofta när det kommer till att boka till exempel en hyrbil trots att jag vet att inspelningsplatsen ligger olägligt till någonstans.
Samtidigt är det kanske också bra att vara lite dumsnål, det är väl bättre än att vara slösaktig – inte minst när man inte har så värst mycket pengar att röra sig med. Och det är dumt att köpa alltför mycket på kredit också, även om jag själv inte kan påstå att jag handlar nämnvärt mycket på kredit. Men det händer givetvis, det gör det – även om jag försöker hålla nere på det.

Trots att det gått några månader sedan jag slutade jobba, har jag inte riktigt vant mig vid det där med att ha en markant sämre inkomst än jag är van vid. Sakta men säkert trimmar jag ekonomin, drar ner på utgifter och börjar nu sakta komma dithän att A-kassan skapligt faktiskt räcker till räkningarna. Sen är det fortfarande tur att jag har firman, annars hade det inte gått överhuvudtaget – så enkelt är det bara. Firman ger inga stora inkomster, men tillräckligt stora för att dryga ut A-kassan så att jag klarar mig skapligt varje månad. Jag har dragit ner ganska rejält på mina omkostnader så ekonomin börjar sakteliga komma på fötter igen, trots mina minimala inkomster. Det är dock tur att vi är två om alla utgifter, annars hade ekonomin havererat totalt.
Men jag ser verkligen fram emot att börja jobba igen, inte minst på grund av det ekonomiska. Jag ser fram emot en vettig inkomst igen, att kunna unna mig i princip det jag vill utan att behöva tänka på det ekonomiska. Jag har inget på gång just nu, men hoppas givetvis att det löser sig så snart som möjligt. Och i grunden är jag inte särskilt orolig, utan är tämligen övertygad om att det snart kommer ett jobb. Frågan är bara när, det kan ta lite tid som det verkar.

Men jag kommer å andra sidan sakna friheten i att kunna göra det jag vill när det väl är dags att börja jobba igen. Den nuvarande tillvaron är – om man bortser från det ekonomiska – ganska soft. Jag går på mina filminspelningar, skriver, bloggar och kan i princip göra det jag vill. Så länge det inte kostar en jäkla massa pengar vill säga. Och det är väl den begränsning jag har just nu, att ekonomin inte tillåter alltför stora utsvävningar. Men tid har jag till sådant jag tycker är roligt, vilket känns fantastiskt. Så det enda jag tycker är lite påfrestande med situationen just är pengarna. Men det är väl inte heller meningen att man ska kunna leva livets glada dagar när man går på bidrag, meningen är att man ska klara sig men inte mer än så.
Det är en väldig frihet att inte ha ett jobb att gå till varje dag, det går inte att komma ifrån. Det finns sina fördelar trots allt, hur mycket det än sticker i ögonen på somliga att man säger det. Sen betyder det förstås inte att jag inte vill börja jobba igen, för det gör jag – jag vill inget hellre än att komma tillbaka till arbetsmarknaden igen. Fritid får man så man klarar sig när man blir pensionär, eller hur?! 😜 Det idealiska för mig skulle egentligen vara att jobba deltid så att jag hann med firman i den utsträckning jag vill, men frågan är om det håller rent ekonomiskt.

Å andra sidan är det bättre att jobba deltid än att inte jobba alls, så är det ju. Och jag jobbar egentligen hellre deltid än går hemma hela tiden, så är det trots allt. För hur trevligt det än är att gå hemma, så blir det lite tråkigt i perioder också – det vet alla som någon gång gått hemma och varit arbetssökande eller långtidssjukskriven. De veckor jag har mycket inbokat är de allra roligaste veckorna, medan de veckor som har ett mindre innehåll lite tråkigare. Men nu är det sommar och det känns ändå helt okej att vara ”ledig” och själv få styra över sin tid. Det hade nog varit annorlunda om detta skett frampå höstkanten, om jag varit arbetssökande i oktober/november och framåt. Då hade jag nog grävt ner mig totalt och tyckt att allt vore skittråkigt. Nu har jag tid att njuta av denna fantastiska sommar istället.
Och sommaren har ju fått en fantastisk start, trots att vi inte ens kommit in i juni ännu. Bortsett från några dagar i början av maj, har ju maj månad visat sig från allra bästa sida detta år. Jag väljer att försöka se saker och ting från den ljusa sidan istället för att grotta ner mig i det negativa. För visst finns det mycket negativt att gräva ner sig i som arbetssökande, inte minst när man blivit av med jobbet under så turbulenta omständigheter som i mitt fall.