Livet handlar inte om att hitta sig själv, utan om att skapa sig själv

Jag har varit inne på det tidigare här på bloggen, det är ytterst få saker i livet som jag verkligen ångrar. Det finns saker jag med facit hand skulle ha gjort annorlunda, men det är som sagt få saker jag verkligen ångrar – och jag ångrar hellre de saker jag gjort än de saker jag inte har gjort genom åren. Men jag tänker ibland på de livsval man gjort genom åren, hur hade livet sett ut idag om jag hade valt annorlunda i de stora frågorna? Hur hade livet blivit om tackat ja eller nej till det eller det jobbet, om jag inte flyttat dit eller dit eller om jag valt att utbilda mig till något annat eller inte utbildat mig alls? Det var mycket slumpen som avgjorde att jag hamnade i Stockholm för dryga 26 år sedan – och jag ska villigt erkänna att jag vacklade lite i beslutet veckorna innan flytten, den var faktiskt på väg att inte bli av. Hur hade livet då blivit? Hade jag blivit kvar i Hudiksvall eller hade jag hamnat någon annanstans i Sverige eller världen? Jag vet att jag var inne på att flytta utomlands igen efter min vistelse i London i slutet på 90-talet – kanske hade jag flyttat utomlands igen och kanske hade jag rentav blivit kvar där om tiden velat det…?
Vi som är lite äldre minns filmen Sliding doors från 1998, där huvudkaraktären Helen får sparken från sitt jobb. Hon rusar till sitt tåg i Londons tunnelbana men missar det precis eftersom tågets dörrar stängs, men filmen spolas sedan tillbaka, och scenen spelas upp igen förutom att hon nu lyckas gå ombord på tåget. Resten av filmen växlar mellan de två berättelserna som respektive händelse leder till – om hon hinner med tåget eller om hon inte gör det. Och jag kan inte låta bli att tänka på den här filmen ibland – hur små saker och händelser ibland kan vara avgörande för vad som sker under lång tid framöver. Filmen drar det hela till sin spets, men ibland leder kanske ett missat tåg eller att man precis hinner med ett tåg till något som annars inte hade skett.

Med facit i hand hade jag förmodligen valt en annan yrkesutbildning, men jag ångrar inte åren på Sjöfartshögskolan i Kalmar. Och hur hade livet blivit om jag valt att inte utbilda mig till sjökapten? Vad hade jag då pluggat till? Hade jag valt att inte plugga vidare alls – och vad hade jag då jobbat med idag? Hade jag kanske idag ångrat att jag inte gav sjökaptensyrket en chans? Så nej, jag ångrar inte att jag gav sjökaptensyket en chans, men hade jag vetat vad jag vet idag hade jag förmodligen valt en annan utbildning. Exakt vad det hade blivit vet jag inte, men det finns många yrkesutbildningar jag kunnat tänka mig, som jurist, läkare, kock och en lång rad andra saker. Om mina gymnasiebetyg räckt till alla dessa utbildningar vet jag inte – och kommer förmodligen aldrig att få veta heller – men det kostar inget att drömma och fantisera om hur livet sett ut om inte hade funnits. När jag bestämde mig för att börja plugga, stod det mellan sjökapten eller kock – men om jag velat bli kock egentligen vet jag faktiskt inte. Det är nog slitigt och stressigt och jag tror det blir monotont i längden att stå och serieproducera mat på löpande band.
I gymnasiet hade jag bestämt mig för att bli språklärare, men det är jag glad idag att jag inte valde den yrkesvägen. Under ett par läsår på 90-talet jobbade jag som språklärare, det här var på tiden innan lärarlegitimationer då vem som helst kunde hoppa in som lärare bara man kunde ämnet. Men efter att ha provat på yrket under ett par läsår kände jag att jag inte skulle trivas som lärare, utan jag sållade bort de planerna. Något jag faktiskt aldrig ångrat, jag har aldrig längtat tillbaka till skolan i bemärkelsen att jobba där – jag pluggar gärna, men tror inte jag skulle trivas som lärare. Sen blev jag fruktansvärt illa behandlad och bemött på den skolan jag jobbade på, vilket förmodligen spelade in i att jag valde bort läraryrket. Och det var inte eleverna som var jobbigast, utan det var rektorn och vissa av lärarna som inte kunde bete sig som folk.

Nu har jag – lite av en slump – hamnat på Sjöfartsverket och trivs fantastiskt bra med mitt jobb. Också av en slump hamnade jag i boendemässigt i Bagarmossen, även där trivs jag fantastiskt bra. Så ibland kan slumpen göra att man hamnar på ställen där man trivs fantastiskt bra. Även där kan jag tänka ibland på beslut jag tagit, att jag tackade ja till lägenheten i Bagarmossen, att jag till sist faktiskt fick lägenheten och slutligen hamnade i den fina lägenheten på idealiskt avstånd från centrum och tunnelbanan. Så mina livsval till trots – eller kanske just på grund av dem – har jag hamnat i en lägenhet där jag trivs oerhört bra och går varje till ett jobb som jag tycker väldigt mycket om. Och jag tänker ibland att jag kanske inte hamnat här om jag inte gjort det val jag gjort – om jag inte missat det där tåget som i Sliding doors. Eller kanske just för att jag hann med vissa tåg på vägen, vad vet jag?!
Så jag gillar slumpen trots allt, den gör sina krumsprång ibland men oftast blir det bra i slutändan. Jag vet att det råder en hel del missnöje på min arbetsplats runt vissa saker, men jag väljer att bortse från allt detta utan ser det positiva i situationen istället. Så som jag försöker göra med det mesta i livet och tillvaron, jag försöker se allt från den ljusa sidan istället för att gräva ner mig i det som är negativt. För självklart finns det alltid saker som kan bli bättre på en arbetsplats, precis som med ett boende eller vad som helst i tillvaron. Men man får se det positiva i saker och ting istället, vilket jag väljer att göra.