Lögnen är de svagas vapen

Om ni inte sett SVT:s Dokument inifrån: Stalker, så tycker jag att ni ska göra det! Jag slog på första avsnittet av en ren slump för en tid sedan – och satt som klistrad framför TV:n. Programmet handlar om Felix, som blir utsatt för en stalker under flera års tid. Det började med några relativt oskyldiga sms från ett okänt nummer, men tog inte lång tid innan det började komma en lång rad anklagelser – om våld, våldtäkter och annat på olika sätt olämpligt beteende. Det hela eskalerade rätt snabbt och Felix utreddes av sin arbetsgivare – Försvarsmakten – för diverse påhittade saker från stalkerns sida. Rykten spreds i hans hemstad om vilken hemsk person han var och stalkern tog kontakt med vänner, familj, dejter – och så vidare.
Det var med viss stigande fasa jag sträcksåg de tre avsnitten. Jag insåg snabbt vad en tillräckligt driven och motiverad person kan ställa till med för en annan människa. Och jag berördes verkligen av Felix historia, av hur utsatt man måste känna sig i den situation han försattes i.

För min del förs tankarna direkt till mitt ex för över 20 år sedan, som mycket väl hade kunnat ställa till med något liknande. På den tiden fanns inte all av dagens teknik med internet, sociala medier och liknande. Men hade det funnit, är hon garanterat kreativ nog att ställa till med något liknande som det Felix utsatts för. Och eftersom hon fortfarande gör kontaktförsök lite då och då, så skulle jag inte bli förvånad om jag blev försatt i just denna sits någon gång. Det finns definitivt ett par personer – båda ex till mig – som jag skulle kunna misstänka för en sådan sak. Och det väckte en del obehagskänslor hos mig att se dokumentären på TV, jag tänkte på de personer i mitt eget förflutna som både är kapabla till det hela och mycket väl skulle kunna hitta på att göra något sådant.
Jag har några gånger fått frågan varför mitt ex från 90-talet skulle vilja söka kontakt med mig igen, eftersom hon uppenbarligen tycker att jag är en så hemsk pojkvän. Svaret är rätt enkelt: för att hon är hon och är den hon är. Och jag fick också rätt; det tog ungefär 20 år, men till sist sökte hon kontakt igen genom att skicka en vänförfrågan på Facebook. Jag har blockat henne på Facebook, nu väntar jag på nästa kontaktförsök. Kanske blir det ett sms, kanske ett telefonsamtal. Och hur reagerar hon när jag återigen ber henne dra åt helvete (vilket jag i princip gjorde när hon skickade vänförgrågan)? Kan hon får för sig att göra något liknande det Alex varit utsatt för?

I Alex fall dömdes slutligen stalkern – som visade sig vara en person i Alex närhet. Mycket kan man säga om mitt ex, men hon är väldigt smart och – inte minst – oerhört manipulativ. Jag skulle ha en rejäl utmaning om jag skulle vilja få henne fälld i domstol för en eventuell stalking. Hon skulle med lätthet kunna manipulera såväl myndighetspersoner som vittnen och andra inblandade. Förmodligen skulle hon börja anklaga mig för en massa saker och dessutom få det att låta oerhört trovärdigt.
Jag minns de rykten hon spred om mig i Hudiksvall månaderna innan jag flyttade därifrån. Hur hon kunde få personer jag trodde var mina vänner att vända mig ryggen. Hur jag plötsligt utsattes för hat och hot, som slutligen ledde till att jag valde att lämna stan – för gott. Samma sak skulle mycket väl kunna hända igen om jag inte spelar mina kort rätt när hon söker kontakt. Och idag finns helt andra ”hjälpmedel” än vad som fanns i slutet av 90-talet om man vill starta ett drev emot någon. Med hjälp sms, sociala medier och internet överlag är det lätt att sprida falska rykten om någon. Och det kan gå fort, väldigt fort.

Jag minns en grej som hände på den tiden jag fortfarande internetdejtade, en grej som kunde liknas vid stalking ultralight, men som till sist löste sig oerhört smidigt trots allt. Det började med att jag via Mötesplatsen (tror jag det var) kom i kontakt med en tjej som hette Marie. Vi hade kontakt en kort period och bytte även nummer med varandra. Men jag kände tämligen snart att vi inte passade ihop och avslutade det hela. Jag fortsatte dejta och träffade slutligen en tjej som jag blev tillsammans med. Marie föll lite i glömska och hamnade i ”arkivet” av tjejer jag dejtat men som det blev så mycket mer med.
Men så började det komma sms från en Marie, som skrev på ett sätt som om vi faktiskt kände varandra, som om vi var goda vänner. Det var inte många sms till en början och jag lade ingen större notis vid dem. Tänkte att det antingen var denna Marie jag chattat med och som blandat ihop mitt nummer med någon annans – eller en helt annan Marie som helt enkelt skrivit till fel person.
Men när sms:en fortsatte att komma och blev fler till antalet, började jag svara. Jag var inte det minsta otrevlig till en början, utan frågade vänligt vem jag hade med att göra, vem som skrev sms till mig och hur hon fått mitt nummer. Svaren var kortfattade och lite kryptiska. ”Det är Marie. Numret har jag fått av dig.” Så kunde hon svara – och jag blev inte mycket klokare. Sms:en fortsatte att komma och Marie verkade väldigt tjenis med mig, även om hon inte direkt verkade veta några personliga saker om mig. Men när det plötsligt dyker upp ett vykort från Grekland, där hon är på semester, blir jag ytterst fundersam. Denna Marie har alltså inte bara mitt telefonnummer, utan även min adress. Nåja, båda delarna är ju lätta att ta reda på genom en enkel sökning på nätet. Men obehagligt var det ändå, någon har trots allt lagt ner energin på att ta reda på dessa uppgifter om mig.
Till sist tar jag för givet att det var min gamla dejt Marie som skrev fortfarande och inte ville acceptera att det hela var slut. Jag skriver ett ganska otrevligt sms, där jag gör klart att jag träffat en tjej och inte har något intresse i att ha kontakt med för detta dejter. Då får jag ett sms – från samma nummer, men från en person som påstår sig vara Maries sambo. ”Vad snackar du för skit, mannen? Marie och jag lever tillsammans sedan flera år och har till och med barn ihop. Lämna oss ifred nu”.

Så det var jag som skulle lämna dem ifred? Jag som tyckte det var tvärtom. Nåja, jag brydde mig inte om att skriva mer, tänkte att kanske polletten ändå fallit ner den här gången – och hoppades på att inga fler sms skulle komma. Men det gjorde det, de tog inte många veckor som kom nästa sms. Den här gången försökte jag några gånger att ringa numret för att se vem som svarade. Men det var ingen som svarade. Jag skrev tillbaka och frågade varför Marie ena stunden bad mig lämna henne ifred men samtidigt fortsatte höra av sig. Det fick jag inget svar på.
Jag försökte allt jag kunde försöka göra. Jag nonchalerade sms:en, jag svarade vänligt, jag försökte ringa numret, jag var otrevlig – men de fortsatte att jag komma. Till sist svarade jag med samma mynt – jag hade en gammal mobiltelefon liggande, som jag inte använde. Så jag skaffade ett oregistrerat kontantkort som jag laddade med 100 kronor. Och så började jag skicka anonyma sms till Marie. Sms där jag frågade hur hon mådde, hur barnen hade det – och med ungefär samma tonläge som de sms Marie skickat till mig.
Det tog inte många dagar innan frågorna började komma; vem är du? Var har du fått mitt nummer ifrån? Och jag svarade med samma mynt, jag hittade på ett namn och sa att numret, ja det har jag ju fått av dig… Marie verkade inte göra kopplingen att kunde vara jag som låga bakom den anonyma sms:en, men hon blev uppenbart frustrerad över det dessa meddelanden. Till sist verkade det om att bollen var hemma och hon slutade höra av sig på min vanliga telefon – och jag slutade skicka de anonyma sms:en.

Det är ett antal år sedan detta inträffade och jag har inte hört ifrån Marie sedan dess. Men jo, jag har själv erfarenheter som gör att jag kan relatera till Alex upplevelser. Jag kan känna igen mig i maktlösheten man måste känna, hur kränkt och utsatt man måste känna sig i en sådan situation. Och jo, jag väntar faktiskt på att något liknande ska hända mig med tanke på mina egna erfarenheter av damer och dejting genom åren. Det är verkligen inte så att jag hoppas på det, men jag skulle definitivt inte bli förvånad.

Relaterade artiklar

Aftonbladet 1