Masken är den enda del av ansiktet som människan själv skaffar sig

Så börjar sakta höstsäsongen att rulla igång när det kommer till filmindustrin. Även om jag haft ovanligt många inspelningar under sommaren, så har de ändå varit färre än under en vanlig månad under resten av året. Och det känns bra att äntligen börja få lite uppdrag på firman och faktiskt dra in en och annan krona även den vägen – liksom att ha något att göra på sin fritid, för i grunden är detta trots allt en hobby och ingenting annat. Men visst har man vant sig vid de pengar som inspelningarna ändå inbringar, det går trots allt inte att komma ifrån. De månader jag av någon anledning inte har pengar på firman blir liksom en liten gnutta kämpigare än vanligt rent ekonomiskt – det märks direkt när jag inte haft inkomster den vägen. Det blir liksom lite av en extrabuffert att ta av när det behövs – och en inkomst som gör att man kan unna sig lite extra saker här och där. I normala fall försöker jag dock att inte ta av pengarna jag har på firman, utan försöker låta pengarna sitta – men ibland blir det så att jag tar därifrån för att ha kunna unna mig en liten extra guldkant i tillvaron.
Jag har i princip en inspelning i veckan inplanerad under augusti, vilket är tämligen normalt för denna månad får man lov att säga. I normalfallet snittar jag en till två inspelningar i veckan, men augusti är fortfarande lite av en semestermånad, då det fortfarande är lugnar än övriga månader – även om vardagen börjar ticka igång så sakteliga.

Med åren jag varit med om de mest märkliga saker genom mina uppdrag som statist – det har varit nakenscener, resor kors och tvärs över landet, jag har plötsligt varit gift, haft familj och så vidare. Så visst får man vara med om både det ena och det andra – liksom träffa väldigt mycket folk från landets alla hörn. Mitt statisteri har tagit mig till ställen som Uppsala, Tallinn, Köpenhamn, Strängnäs, Göteborg, Helsingfors och Lund – vissa ställen som jag förmodligen aldrig kommit till annars, andra där jag varit tidigare i olika sammanhang. Ibland får man gå utanför sin comfortzone, som när jag för några år sedan spelade in den där nakenscenen (nej, inget sexuellt i övrigt) – eller som när jag häromdagen skulle stå och kedjeröka i en scen för en kommande långfilm. Det var örtcigaretter jag fick röka, så ingen tobak och inget nikotin – men jag insåg snabbt varför jag en gång faktiskt slutat röka för en massa år sedan. Jag fick ont i huvudet, hostade och fick taskig andedräkt. Och jäklar vad illa jag kände att jag luktade när jag var på väg hem från inspelningen. Det krävdes en lång dusch och byte av kläder när jag väl kom hem.
Röka har jag fått göra även i tidigare produktioner, men denna gång var det många, långa omtagningar så det hann gå X antal örtcigaretter innan vi faktiskt var klara. Tidigare gånger har det i princip varit enstaka cigaretter jag behövt röka, så då har det inte varit fullt lika smärtsamt. När jag väl fått en örtcigarett i handen, har jag känt mig som rökare på nytt – men det behövs inte många bloss innan jag faktiskt inser att det var bra att jag slutade för snart 20 år sedan. Jag kan ibland sakna cigaretterna, men saknar inte att vara rökare – vilket är en jäkla skillnad.

Sen är det verkligen olika hur produktionsbolagen går tillväga när de rekryterar statister till sina produktioner. Det vanligaste är någon form av provfilmning, antingen där man filmar sig själv eller är på plats för en provfilmning. Men jag har också varit med om flera gånger att man har en mer vanlig anställningsintervju, ofta via Skype eller liknande. Något som känns lite konstigt när det är en filmroll man söker och inte en vanlig anställning. Men produktionsbolagen får ju naturligtvis själva lägga upp hur de enklast rekryterar till de roller de ska tillsätta – och oftast tror jag resultatet blir bra i slutändan, oavsett hur man gått tillväga för att rekrytera skådespelare och statister. Sen är jag själv väldigt restriktiv med just det där med provfilmningar och det är ytterst sällan jag lägger tid på dem. Oftast för att det är så sällan man i slutändan får rollen. När jag var ny som statist, rände jag ständigt på olika provfilmningar – men insåg snart att det var svårt att stå sig i konkurrensen om rollerna. Med andra ord var det ytterst få provfilmningar som i slutändan ledde att jag fick rollen ifråga.
Och har man väl fått en roll, då är det väldigt olika hur det går till på själva inspelningen – inte minst när det kommer till det där med kläder man ska ha med sig. Det är sällan produktionen står för kläder för statister eller om man fått mindre roller – utan oftast får man ta med sig egna kläder utifrån instruktioner från produktionsbolagen. Vissa gånger får man långa listor på vad man ska ha med sig, men när man väl kommer till inspelningen tittar man knappt på vad man har för alternativ på kläder med sig. Medan andra gånger kan man få tämligen fria tyglar och behöver inte alls ta med sig särskilt mycket – då tittar man desto noggrannare på vad jag har med mig.