När en människa blir ditt tålamods största fiende

Jag försöker ha tålamod med mina medmänniskor, men det är inte alltid helt lätt – det är ganska ofta som tålamodet sätts på hårda prov. Även om jag tycker att jag har hög toleransnivå, så promenerar vissa människor runt på mina nerver så att det står härliga till. Dit räknar jag i synnerhet en viss typ av människor som jag liksom har lite extra svårt för – nämligen personer som försöker vara något de inte är. I synnerhet när det skiner igenom att de förställer sig, jag vill liksom bara krypa ur skinnet – så generad blir jag. För en massa år sedan dejtade jag en kort, kort period en tjej fram tills det framkom hur hon förställde sig. Hon var väsentligt mycket yngre än mig, men gjorde sitt bästa för att agera så ”moget” som möjligt. Redan vid en av våra första dejter frågade hon mig rent ut ”Visst är jag väldigt mogen för min ålder?!”. Och jag drog öronen åt mig direkt, för plötsligt insåg jag att hon försökte vara något hon egentligen inte var – nämligen just mogen. Det blev ändå ett par dejter till och jag insåg alltmer hur mycket hon förställde sig och ansträngde sig för att verka vara så mogen som möjligt. Vid något tillfälle var vi ute och gick med hennes hund och såg ett par killar som varit på Systemet och köpt ett flak öl – vilket hon direkt kommenterade med hur omogna dessa killar var. Personligen fyller jag snart 50 år och tycker inte jag är särskilt omogen, men kan fortfarande köpa flak med öl ibland inför till exempel fester och liknande tillställningar. Så det har inte med mognadsgrad att göra om ni frågar mig. Men hennes ansträngningar att verka vara så mogen blev riktigt pinsamma – så pinsamma att hon dumpades ganska så omgående.
Vid ett annat tillfälle jobbade jag tillsammans med en kvinna som hade en enorm tendens att försöka visa upp sig och framstå i en dager som inte direkt prydde henne. Vi jobbade på en arbetsplats där det pratades många olika språk och vid något tillfälle kläckte hon ur sig något om att hon pratade sådan amerikansk engelska eftersom hon och hennes man rest så mycket i USA. En annan gång hävdade hon att hon var tvåspråkig och hade tyska som andraspråk (ovetandes om att jag pratar lite tyska). Grejen var att när jag hörde henne prata engelska eller tyska, så var hennes kunskaper i språken ytterst begränsade och hon pratade pinsamt dåligt på dessa två språk. Men det hindrade henne inte att anstränga sig för att försöka tala exempelvis amerikansk engelska ett sätt som blev mer eller mindre pinsamt. Och att hon var tvåspråkig vqr naturligtvis bara påhitt eftersom hon knappt talade tyska alls – till och med jag, som pratar rätt knackig tyska, hörde de grammatiska felen som hon gjorde och som man inte skulle göra om man var tvåspråkig.

Sen har vi nästa kategori människor, som i sociala sammanhang ska visa sig märkvärdiga, visa upp sig och förställa sig för att på något vis framstå i bättre dager. Ofta lyser det igenom väldigt starkt när någon förställer sig inför andra och försöker vara något de inte är. Det kan vara personer som i sammanhang med bara män försöker vara lite extra manlig och tuff eller personer som generellt bara blir flamsiga i sociala sammanhang. Jag tänker att många tror att man förväntas vara på ett visst vis i somliga sociala sammanhang – och så förställer de sig för att passa in. Men oftast skiner det igenom att man förställer sig och det blir bara pinsamt. Det kan vara att man blir väldigt yvig och kanske lite mer högljudd när normalt – eller att man flamsar runt med en massa tramsiga skämt och gör sig till. Och själv vet jag aldrig hur jag ska bete mig i närheten av dessa personer – jag blir liksom obekväm och vet inte vart jag ska ta vägen. Vari ligger liksom problemet att vara sig själv? Måste man förställa sig för att passa in i olika sociala sammanhang? Det är inte en fråga om att anpassa sig, som man naturligtvis ska göra. Självklart får man anpassa sig efter de sociala sammanhangen utifrån hur det är lämpligt att bete sig och vad man kanske förväntas prata om. Men det är en enorm skillnad mot att förställa sig – för det gör man för att man tror att man behöver eller förväntas göra det även om det inte stämmer. Alla känner vi nog någon som är på det här viset, men alla kanske inte tycker att det är fullt lika pinsamt som jag tycker att det är.
Jag undrar vad det är som gör att folk beter sig på detta vis? Är det osäkerhet som gör att man tror att man behöver förställa sig? Tror man att man inte duger som man är och därför måste förställa sig? Själv jobbar jag mycket på att inte bete mig så i sociala sammanhang utan faktiskt vara mig själv – sedan får folk ta det eller låta bli. Varför ska jag försöka framstå som något jag inte är? Jag kan inte se anledningen till det. Om jag skulle framställa mig som mer ”macho”/manlig än jag är, förlorar jag bara själv på det i slutändan. Eller om jag flamsar till och bara drar en massa larviga skämt, då kommer väl folk bara tycka att jag är knäpp – eller?? Självklart förväntas man bete sig på ett visst vis i vissa sociala sammanhang, självklart ska man anpassa sig efter de sociala koderna – men det finns gränser om ni frågar mig. Och det går vid att förställa sig för att framstå som något man inte är.

Det pratas ju ibland om vad som är ”en riktig man”, hur man ska vara för att vara riktigt manlig. Själv hävdar jag bestämt att en riktig man (vad nu det är?) är en person som vågar vara sig själv vad omgivningen än tycker om det. Med det inte sagt att du ska kränka folk eller göra folk ledsna – det ska du inte göra med motiveringen att det är så här jag är. Här tänker jag till exempel på en tidigare flickvän som vid något tillfälle sa till mig att om man ska vara tillsammans med henne, då får man acceptera att hon alltid är ärlig. Uttalandet följdes av en lång utläggning om hur överviktig jag var och att jag inte kunde klä mig utifrån min kropp. Visst ska man vara ärlig, men inte så att det sårar folk – precis som mitt ex här ovan gjorde. Jag blev jätteledsen över hennes uttalande och var på god väg att göra slut. Så här är andra sidan av balansgången, att vara sig själv så länge man inte sårar eller kränker någon. Man får tänka på vilken ärlighet som är nödvändig att leverera – är det värt priset att mottagaren kanske tar illa upp? Vissa gånger kanske det är värt det priset, andra gånger är det absolut inte det. Vad vinner du exempelvis på att tala om för någon hur överviktig denna är? Framförallt när det görs enbart med motiveringen att man bara är ärlig – det är i min värld inte ett hållbart argument.
Jag får det säkert att låta som att jag är perfekt på alla sätt och vis och att jag själv aldrig beter mig överhuvudtaget på något vis som jag beskriver här ovanför. Och nej, jag är verkligen inte perfekt alls – tvärtom. Jag har säkerligen sårat folk ett stort antal gånger, kanske inte på exakt samma sätt som mitt ex här ovanför, men på andra sätt. Och det har säkert varit tillfällen då jag förställt mig och försökt vara någon jag inte är. Men jag försöker medvetet att vara mig själv i alla situationer, men utan att såra någon. Och bättre än så kan man inte göra, inte sant?!