Om den är långvarig är den inte allvarlig och ifall den är allvarlig så är den inte långvarig

Det som började som en vanlig förkylning, har plötsligt utvecklat sig till något tämligen dramatiskt – och inte minst till något större än jag trodde när jag först började känna mig lite krasslig. En förkylning brukar ju normalt vara tämligen odramatisk och inte särskilt mycket att haka upp sig på. Det var ju så det började, en vanlig förkylning och jag lade ingen större notis vid det hela. Sedan hängde det den i sig och jag bestämde mig slutligen att stanna hemma från jobbet. När jag varit hemma en vecka och det inte blivit bättre, gick jag till läkaren för att få ett läkarintyg så att jag kunde fortsätta vara hemma. Läkarintyg fick jag, men också en grundlig undersökning för att se vad jag faktiskt fått. Lungorna röntgades och man kom fram till att det var en lunginflammation och jag fick antibiotika utskriven – och ett återbesök inbokat några dagar senare.
Men när det var dags för återbesök, hade jag bra blivit marginellt bättre och läkaren misstänkte att jag eventuellt kunde fått en propp i lungan. Jag remitterades akut till SÖS och sattes i en taxi för att åka dit. Jag spenderade tio timmar på akuten och blev grundligt undersökt. Man röntgade lungorna en andra gång, man tog diverse prover – men kom fram till samma sak som läkarna gjort på vårdcentralen. Det är en lunginflammation jag lider av, en ovanligt envis sådan som inte riktigt vill ge med sig. Jag fick ännu starkare antibiotika utskriven, denna gång en tiodagarskur. Enligt läkaren skulle jag känna en markant förbättring redan inom några dagar. Jag remitterades tillbaka till vårdcentralen – med orden att blir jag sämre, ska jag åka in till akuten igen,

Ja, inte trodde jag detta när jag började snörvla litegrann för ganska exakt en månad sedan. Nu har jag hostat, rossla och snörvlat i fyra veckor, spenderat mycket tid på tre olika vårdinrättningar och pulat i mig diverse mediciner för att komma tillrätta med den envisa lunginflammationen. Jag som i princip aldrig är sjuk, har nu varit ”förkyld” i en månad. Jag har gått hemma i mjukis, bälgat i mig vätska och sovit omåttligt mycket på nätterna. Förutom de nätter då jag störts av min hosta och vaknat flera gånger under natten av omåttligt påfrestande hostattacker. Men sedan hostan sakta men säkert gått tillbaka, har jag äntligen fått sova om nätterna – vilket jag också passat på att göra. Till en början hostade jag som en tok, inte minst när jag låg ner och det var ett helsicke att tro att man skulle få sova en hel natt rakt igenom.
Jag hostar fortfarande, men inte på långa vägar lika mycket som för någon vecka sedan. Fortfarande känner jag mig aningen krasslig, men orkar ändå hålla igång litegrann här hemma. Jag orkar gå till centrum ibland, jag orkar pyssla med lite småsaker och snart kan jag nog vara på benen igen. Åtminstone som det känns just nu, men jag tänker inte ta ut något i förskott utan får helt enkelt se tiden an och hoppas på att jag har rätt helt enkelt.

Det är sådana här gånger jag känner mig så oerhört tacksam över att ha förmånen att leva i ett land som Sverige. Jag har fått så bra vård och blivit grundligt undersökt sedan jag sökte vård för mina symtom. Första läkarkontakten var min tanke inte ens att jag skulle bli undersökt, utan bara få ett läkarintyg. Men undersökt blev jag – och det var nog tur. Jag har sedan fått återbesök för ytterligare undersökningar – och nu har jag fått ytterligare en kallelse för att undersöka lungorna. I många länder finns inte ens den här vården, i andra länder finns den – men då får du betala för den själv.
Den vård jag hittills fått har garanterat kostat en duktig slant och jag hade förmodligen inte haft råd att betala för den själv om vi haft det systemet i Sverige. Så jag är överlycklig att kunnat få den hjälp jag trots allt fått och faktiskt kan känna mig trygg i att jag får hjälp att bli frisk – utan att det kostar mig en smärre förmögenhet.

Det känns verkligen betryggande att bli så grundligt undersökt och att bli så väl omhändertagen när man söker vård. Visst, jag fick tillbringa tio timmar på akuten och det kan man givetvis ha åsikter om. Men i slutändan fick jag den vård jag behövde, vilket trots allt var det allra viktigaste. Man har tagit mina symtom på största allvar och sett till att kolla alla eventualiteter. Och någonstans kändes det väldigt skönt när akutläkaren kom med beskedet att det inte var något annat än en lunginflammation jag fått. Många tankar hann rusa genom skallen under mina tio timmar på akuten och jag ville verkligen inte bli inlagd på sjukhus. Inte för att jag skulle ogilla sjukhus på något vis, utan för att jag någonstans hoppades på att det inte skulle vara något allvarligt jag led av. Jag ville hem, jag ville bli frisk och inte få någon allvarlig diagnos som krävde sjukhusvård.
Men det är klart att även andra tankar hann flyga genom skallen. Med den den sjukdomshistorik jag har – med tumörer och skit – hinner man förstås fundera på om det är något allvarligt man fått. Har cancern kommit tillbaka och spridit sig till lungorna? Har jag som tidigare varit rökare under många år fått någon läskig följdsjukdom på grund av mitt rökande för en massa år sedan? Ja, ni förstår säkerligen tankegångarna som kom när man låg där på akuten timme ut och timme in. Lungorna är ju en ganska vital del av kroppen och man vill inte ha några allvarliga sjukdomar där.

Men nu har hostan börjat gå tillbaka, jag har börjat få tillbaka luktsinnet och orken. Även om jag inte riktigt orkar gå till jobbet ännu, så känner jag att jag kan var igång mer än jag kunnat tidigare. Jag är inte längre sängliggande, utan kan faktiskt vara igång en liten, liten aning. Och vårdpersonalen har trots allt uppmanat mig att försöka hålla igång lite, så mycket jag i alla fall orkar. Så jag försöker ta någon liten promenad till centrum, jag försöker fixa lite hemma och rent allmänt hålla igång kroppen. Det är inte mycket jag orkar, jag börjar fortfarande hosta ganska duktigt när jag rör på mig – men jag orkar definitivt mer än jag gjorde för någon dryg vecka sedan.
Det enda som just nu stör mig, är att jag fortfarande har lock för höger öra – även om det sakta har börjat släppa litegrann. Ja ni vet ju hur det är när det slår lock för öronen, man hör inget vidare och det är ganska obehagligt på något vis. Oftast håller ju lock inte i sig särskilt länge, men det är ganska irriterande när det håller i sig dag ut och dag in. Jag hör nämligen knappt något med höger öra, vilket är nog så jobbigt i sig.

Men inget ont som inte har något gott med sig, jag har i alla fall gått ner ordentligt i vikt under min sjukdomstid och jag har i skrivande stund förlorat åtta kilo sedan jag började att på allvar försöka gå ner i vikt. Och de flesta kilona har jag blivit av med sedan jag blev sjuk. Till en början – när jag var som sjukast – hade jag inte särskilt mycket aptit och åt sämre än jag brukar göra, vilket givetvis gjort sitt till. Nu har min aptit blivit bättre, men jag har fortsatt att gå ner i vikt – om än lite långsammare.
Så något gott har lunginflammationen haft med sig, även om jag gärna sluppit vara sjuk i slutändan. Det är klart att jag gärna sluppit hostan, besök på akuten och alla mediciner man pulat i mig den senaste tiden.