Alla vill ha utveckling, men ingen vill ha förändring

Sakta men säkert går tiden framåt trots allt och sakta börjar jag finna mig tillrätta i min nya tillvaro. Jag har under de gångna veckorna inte riktigt haft tid att känna efter och reflektera så hemskt mycket över den situation jag plötsligt befinner mig i. Jag har haft fullt upp med att söka jobb (i första hand), gå på intervjuer, göra tester i olika rekryteringar, hålla kontakt med potentiella arbetsgivare, blogga, gå på inspelningar, ansöka om A-kassa – ja, tiden har verkligen fyllts med en lång rad saker och jag har inte haft tid för reflektion och eftertanke. Och det verkar inte direkt som att det hela kommer att lugna ner sig, utan kalendern förblir fulltecknad med diverse övningar som ska hinnas med. Jag har liksom inte tid att bli uttråkad, att sitta hemma och reflektera över situationen och vad som inträffat i och med mitt uppbrott från Trafikverket. Det var egentligen inte något särskilt oväntat, jag tror att min före detta chef bestämde sig redan i höstas när jag kallades för en säkerhetsrisk på grund av min blogg och mina mediciner. Jag kan med facit i hand nästan inte förstå varför jag tilläts vara kvar så pass länge som jag blev med tanke på vad min chef sa så pass tidigt under min anställning. Så nej, jag blev nog egentligen inte särskilt förvånad när beskedet kom, det ska jag villigt erkänna.
Jag trivdes trots allt egentligen rätt bra på Trafikverket med arbetssysslor och kolleger, det var bemötande från chefsskapet som var mindre roligt. Jag tänker inte lägga några värderingar i hans lämplighet som chef, även om jag givetvis har åsikter om det bemötande jag fick. I och med min publicering av vad som hänt, har jag fått många kommentarer om hans lämplighet att vara chef, men det får stå för dem som ligger bakom kommentarerna. Jag tycker min före detta chef har fel, jag är ingen säkerhetsrisk – åtminstone inte på grund av min blogg eller mediciner. Men jag håller det hela därvid och utvecklar inte det hela mer än så.

Jag har kommit över det som hänt och har väl genom hela processen inte känt någon större bitterhet. Det är trist, men jag sörjer inte, jag är inte bitter och jag klandrar ingen. Sådant får en bara att må dåligt och gräva ner sig, vilket jag inte tänker göra. Nu har det gått ett antal veckor och jag har sakta börjat finna mig tillrätta med vad som skett. Nu ser jag framåt istället och hoppas på att snart vara ute på arbetsmarknaden igen – vilket jag också tror och är övertygad om att jag kommer att vara. Förr eller senare dyker något upp som kan passa mig och där jag tar mig igenom hela rekryteringsprocessen. Bara det faktum att jag kallats på så många intervjuer redan säger ju en hel del om att jag verkar vara attraktiv på arbetsmarknaden trots allt. Och jag har ju en bred yrkeserfarenhet och en högskoleutbildning i bagaget, så helt oattraktiv kan man ju inte vara.
Numera ligger jag i för fullt och söker de jobb jag hittar på olika sidor. Det varierar från dag till dag och vecka till vecka hur många man hittar, men några jobb här och där blir det. Och – som sagt – jag har redan gått på ett antal intervjuer och har ytterligare en intervju inplanerad framöver. Så jag är inte särskilt orolig, snarare tvärtom.

Det största orosmolnet just nu är hur det ska bli med A-kassan, huruvida jag kommer att få ersättning eller ej. Det är ett tag sedan jag ansökte, men jag har ännu inte fått något svar på min ansökan trots att den är komplett med allt som ska skickas in. Och alla som någon gång ansökt om A-kassa, vet att det är en mindre avhandling som man ska lämna ifrån sig. Det är arbetsgivarintyg för ett år tillbaka och en lång rad uppgifter som ska fyllas i. Jag har fått redogöra för min sysselsättningsgrad i företaget och hur många timmar jag lagt ner på det det senaste året. Så det är tur att jag är noga med att skriva upp mina uppdrag så att jag nu kunnat gå tillbaka och räkna mina arbetstimmar. Så bara ansökan om A-kassa tog mig X antal timmar att knåpa ihop, det var inte direkt gjort i en handvändning. Självklart håller jag tummarna för att den går igenom, men i och med att det tycks dra ut på tiden med ett beslut känns som något av ett orosmoln. Däremot har jag fått ett par mycket märkliga meddelanden från ST:s A-kassa, där man ifrågasätter huruvida jag själv orsakat uppsägningen eller ej. Man menar på att jag kanske misskött mig eller liknande och därmed orsakat att jag blivit uppsagd. Nu vill man att jag ska kunna styrka att jag inte själv orsakat uppsägningen, annars kontaktar man Trafikverket för att begära ut underlaget för uppsägningen. Jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna styrka att uppsägningen skedde på arbetsgivarens initiativ, utan har hänvisat till Trafikverket.
Men man ska väl inte oroa sig för mycket, de har fortfarande tid på sig att besluta om A-kassa innan första utbetalningen ska göras i slutet av månaden. Och i värsta fall får man överklaga beslutet om det inte faller mig i smaken – alltså att man får ett nej av någon outgrundlig anledning. Under pandemin var det ju många som blev uppsagda och stod utan anställning – och A-kassorna blev överbelamrade med ansökningar, vilket gjorde handläggningstiderna väldigt långa. Det gjorde att många stod helt utan inkomst i flera månader, vilket jag inte fattar att man klarar rent ekonomiskt. Även om man drar på allt till ett minimum, har man ju fortfarande räkningar och amorteringar som ska betalas. Och visst att man kan klara sig en månad eller två, sådana besparingar har ju många – men sen då?! Då får man ju sonika gå till soc och be om hjälp, det finns ju ingen annan utväg.

Det är i alla fall kul att känna av hur telefonen ringer och piper allt oftare, vilket den verkligen gjort på sistone. I första hand är det potentiella arbetsgivare som hör av sig i olika ärenden, det är tester som ska göras, intervjuer genomföras och diverse annat. Men det har också börjat droppa in en del uppdrag på firman, vilket är oerhört roligt efter att det varit tämligen stiltje ett tag. Och det ger oundvikligen välkommet tillskott i kassan nu när man inte har någon fast inkomst. Jag har varit extra noga med att ansöka om de uppdrag som kommer ut på olika sidor dessutom, allt för att hålla mig á jour om vilka uppdrag som finns. Vilket även det nu har börjat bära frukt.
I många fall brukar man kräva en provfilmning innan man eventuellt blir aktuell för en roll, vilket jag sällan brukar anstränga mig att genomföra. Jag brukade göra det förut, men tyckte att man lade ner så mycket tid på provfilmningar utan att i slutändan få uppdraget – så jag slutade helt enkelt göra provfilmningar och har i princip bara tagit uppdrag som inte krävt någon sådan. Men nu har jag inte råd att låta bli, numera är varje uppdrag välkommet rent ekonomiskt – så får jag ett uppdrag av 20 sökta, så får det vara värt det. För är det något jag numera faktiskt har tämligen gott om, så är det ju just tid. Jag har liksom tiden att göra dessa provfilmningar och hoppas på att i slutändan få rollen. Innan pandemin var det allra flesta provfilmningar fysiskt på plats hos filmbolagen, men under pandemin övergick man alltmer till att man fick filma sig själv och skicka in istället. Något som är oerhört svårt, eftersom man inte får en tillstymmelse till regi och inte har en aning om vad det är filmbolagen vill se. Oftast får man bara ett manus och uppgiften att tolka innehållet, vilket kan vara väldigt svårt när man inte vet vad de vill se. På plats kan de ge lite regi, ta om ifall de inte är nöjda och be mig göra en annan tolkning.