Även den mörkaste av nätter kommer ta slut och solen gå upp

Nu ska jag faktiskt äntligen försöka mig på att skriva ett positivt inlägg för en gångs skull, till skillnad från inläggen de senaste veckorna. Jag ska försöka att inte klaga, utan plocka fram det positiva som ändå skett de senaste dagarna. Det har tärt på krafterna att vara hemma så här länge och inte kunnat göra så värst mycket om dagarna. Och inte bara på krafterna, utan på psyket – jag är så van vid att kunna hålla igång dagarna i ända och nu plötsligt har jag inte kunnat göra någonting, jag har helt plötsligt inte orkat. Och jag som i princip aldrig är sjuk, har haft svårt att acceptera att jag inget kunnat göra – att jag behövt vara hemma från jobbet, att jag inte kunnat åta mig några uppdrag på firman, att jag inte kunnat träna, kunnat gå på stan eller förbereda allt jag velat inför den kommande julen.
Jag har verkligen varit riktigt uttråkad somliga dagar, jag har verkligen haft svårt att få tiden att gå. Orken då? Ja, den har verkligen inte funnits till någonting. Jag har beställt mat på hemkörning, min sambo har fått hämta ut min medicin på apoteket, hon har fått handla och laga mat – jag har inte kunnat göra något. Så jag har verkligen varit medtagen av lunginflammationen, det har jag verkligen varit. Aptiten har varit dålig, orken saknats och jag har bara legat på soffan och hostat och rosslat.

Men vändningen kom när jag besökte akuten i fredags. Efter en grundlig undersökning, fastslog man domen som första läkaren kommit med, nämligen att det är en lunginflammation jag lider av. Det var ingen propp i lungan som läkaren först befarat, det var inte lungcancer, KOL eller något annat dumt efter mina år som rökare. Jag fick stark antibiotika utskriven, som jag skulle ta tre gånger per dag under tio dagar – jag fick slemlösande medicin att ta vid behov och jag hade sedan tidigare stark hostmedicin utskriven. Enligt läkaren skulle jag inom några dagar känna en påtaglig förbättring. Om inte, skulle jag uppsöka vårdcentralen – och blev jag sämre, skulle jag in till akuten igen.
Men det tog inte många dagar efter att jag kom hem från akuten, så började jag faktiskt känna mig bättre. Sakta men säkert har hostan gått tillbaka, snuvan lagt sig och orken kommit krypande tillbaka igen. Nu är det bara lite småputs kvar, lite detaljer så ska jag nog snart kunna vara tillbaka på jobbet igen och i full gång med firma och filminspelningar. Jag hostar fortfarande litegrann men får sova ostört om nätterna, jag är lite snuvig men inte lika illa som det har varit, jag har fortfarande ett lock för höger öra, men börjar nu sakta höra med örat, luktsinnet börjar komma tillbaka – och framförallt orkar jag nu göra saker.
Jag har äntligen börjat ha ork att bädda sängen ordentligt på morgnarna, jag klär mig inte längre i mjukis på dagarna, utan har nu mina vanliga kläder på mig igen. Jag är nämligen innerligt trött på sjava runt i mjukis hela dagarna.

Så ja, nu är allt äntligen på väg åt rätt håll och det känns så fantastiskt skönt! Det är sällan det känts så skönt att något är på väg att gå över, som det har gjort denna gång. Jag är ännu inte riktigt redo att gå tillbaka till jobbet, men det känns som att den dagen kommer allt närmare. Att gå tillbaka och göra tolvtimmarspass med relativt hög arbetsbelastning känns inte som ett alternativ just nu. Men inom de närmsta dagarna ska det nog ändå funka.
Jag får i samråd med läkaren komma fram till hur jag ska gå tillbaka till jobbet, om jag ska jobba halvtid någon period till exempel innan jag går upp på heltid igen. Det är i alla lägen inte helt lämpligt att gå tillbaka på heltid på en gång efter en längre sjukskrivning. Men det är som sagt något man får ta med läkaren framöver. Blir jag bara ännu lite piggare, är det inte alls omöjligt att jag kan gå in på heltid på en gång.

Mycket har kretsat kring min lunginflammation på sistone, en åkomma som varit ovanligt envis och långvarig. Jag ska på återbesök till vårdcentralen nästa fredag och då ska jag försöka komma ihåg att ta upp frågan om en vaccination mot lunginflammation. Jag har liksom en tendens att få just sådant när jag drabbas av förkylningar, det är inte första gången i livet. Och det är ganska frustrerande att bli så förbaskat sjuk av en enkel förkylning. Förkyld kan man ju bli, det blir alla ibland – men ska man få lunginflammation lite titt som tätt blir det väldigt jobbigt.
Nu ser jag fram emot att återuppta min internutbildning på Trafikverket så att jag med tiden ska kunna bli självgående som trafikledare. Exakt hur upplägget kommer att se ut framöver är väl inte helt klart än, men jag hoppas på att man kan rota fram en handledare som kan hålla i min utbildning de kommande veckorna tills man gör bedömningen att jag klarar av att arbeta på egen hand. Och jag ser fram emot att komma tillbaka, att återuppta min utbildning och faktiskt börja jobba igen. Nu hoppas jag att det inte tar alltför lång tid innan jag är tillbaka och att jag kan vara tillbaka på heltid så snart som möjligt. Jag ska även prata med mina chefer och se vad de tycker, vilka planer de har för min återgång i arbete.

Det är skönt att tillvaron sakta men säkert börjar gå tillbaka till det normala igen, att jag kan se slutet på tillvaron som sjukskriven och att jag faktiskt börjar må så pass bra att jag kan hålla igång litegrann. De senaste veckorna har varit något av en pärs, det är länge sedan jag varit så pass sjuk som jag varit de gångna veckorna. Att jag skulle hamna på akuten trodde jag nog knappast när jag lite lätt började snörvla för ungefär en månad sedan. Och inte trodde jag att jag skulle vara borta så länge från jobbet, att jag skulle behöva gå på starka mediciner under en flera veckor. Men så blev det – och nu är jag äntligen, äntligen på bättringsvägen efter alla turer fram och tillbaka.
Det ska bli främmande att se vad de kommer fram till på läkarbesöket nästa vecka, om det kommer upp något nytt till ytan. Jag hoppas att jag då hunnit jobba några dagar, jag räknar med att börja jobba som vanligt igen till veckan om inget oförutsett inträffar. Antibiotikan ska jag fortsätta ta hela denna vecka, så jag tror att den kommer bita på de sista symtomen jag har i kroppen.

Det känns konstigt att jag var så fruktansvärt sjuk för bara några dagar sedan och att jag nu mår så pass bra som jag gör. Det har verkligen gått väldigt fort sedan jag fick min starkare antibiotika. Förra fredagen var jag väldigt sjuk och skickades till akuten av läkaren på vårdcentralen. Sedan har jag för varje dag känt mig lite piggare, för varje dag har jag blivit aningen bättre och kunnat göra alltmer. Det har varit som en mirakelkur jag fått genom den antibiotika jag fick på akuten, medicinen har verkligen hjälpt. På en vecka har jag gått från att vara riktigt sjuk till att vara i princip frisk. Och det känns fantastiskt att vara så här pigg igen, att orka vara igång lite igen och att faktiskt få sova ostört natt efter natt efter natt.

Ska jag fortsätta i samma positiva anda, så har jag ju gått ner rejält i vikt under min sjukdomstid – så inget ont som inte har något gott med sig. Jag hade innan jag blev sjuk börjat med en medicin som hjälper kroppen att gå ner i vikt och började sakta gå ner i vikt. När jag sedan blev sjuk, tappade jag aptiten ganska rejält – vilket gjorde att viktminskningen ökade i takt. Nu har aptiten börjat komma tillbaka, viktminskningen minskat i takt men jag har inte gått upp i vikt igen vilket känns fantastiskt skönt. jag fortsätter att min viktminskningsmedicin och hoppas på att den fortsätter att hjälpa.
Jag har även lagt om strategin lite när det gäller att gå ner i vikt, jag kan inte helt förlita mig till medicinen har jag insett. Jag ska försöka avstå socker så långt det bara går, när jag äter, tar jag en portion sen är det bra. Hur gott det än är, så tar jag inte påfyllning – något jag har haft att hålla mig till tidigare. Är det något jag haft svårt för i alla år, så är det att vara måttlig. Är maten god, tar jag gärna en portion till. Jag kan inte bara ta en eller ett par godisbitar, utan finns det godis vräker jag i mig. Och så vidare. Men nu ska jag försöka vara måttlig så långt det bara går.
Och det märks i kroppen att jag gått ner i vikt, det måste jag erkänna! Jag känner mig redan smidigare, det är lättare att böja sig ner, det är lättare att röra sig, lättare att gå och så vidare. Och till min stora glädje börjar vissa klädesplagg kännas för stora. Jag måste dra åt bältet något snäpp hårdare när jag tar på mig byxor, vissa skjortor är luftigare att ha på sig – och jag kan bara glädjas åt att jag med tiden måste byta ut min garderob.