Att sköta sig är att se till att man hinner med det roliga

Sakta men säkert fortsätter det hela gå åt rätt håll, sakta men säkert verkar det som att kroppen börjar hämta sig från den envisa lunginflammation jag haft. Antibiotikakuren är klar imorgon och efter det får kroppen klara av läkningen på egen hand. Fram tills dess har jag tagit tre doser antibiotika per dag i tio dagar och det verkar ha boostat kroppen i rätt riktning. Jag är nu även inne på dag fyra utan hostmedicin, vilket känns oerhört skönt. Jag har fortfarande lite hosta, men inte så mycket att det känns som att jag behöver medicinera för den – åtminstone inte med den starka hostmedicin jag fått utskriven.
Sakta har jag börjat göra saker man kan göra när man är frisk, som att gå på stan, gå och handla och uträtta andra ärenden. Jag kan nu gå kortare sträckor utan att hosta som en galning, jag kan ligga ner en längre stund utan att lungorna är på väg ut genom munnen. Det känns fantastiskt skönt att kroppen börjar hämta sig, att jag inte längre hostar av minsta lilla ansträngning. Att äntligen få komma ut, att inte känna sig inlåst hemma är verkligen en frihetskänsla! Jag kan nästan förstå känslan hos personer som blir frisläppta efter ett kortare fängelsestraff. Att sedan faktiskt klä sig som vanligt igen, att inte gå i mjukis hela dagarna är också en enorm känsla. Det är visserligen ett eget val att gå i mjukis när man är hemma och är sjuk – men det har någonstans varit det mest praktiska på något vis.
Under de gångna veckorna har jag verkligen längtat ut, jag har verkligen längtat efter att göra annat än bara ligga hemma och hosta. Jag har varit hemma sjuk under längre perioder förut, men det här har varit en av de tuffare sjukperioderna jag haft känns det som. Mycket för att jag inte orkat göra så mycket, för att mitt allmäntillstånd varit så påverkat. Vid tidigare sjukskrivningar har jag orkat på ett annat vis och/eller haft saker för mig som gjort att jag fått tiden att gå. När jag fick min tumör var jag borta från jobbet i flera månader, men då var jag först inlagd på sjukhus och sedan rehab. När jag väl kom hem efter ett antal veckor som inlagd, så var jag på rehaben tre dagar i veckan – vilket gjorde att jag ändå hade saker att göra några dagar i veckan. Men nu har jag bara gått hemma och inte orkat göra något, minsta ansträngning har gjort att jag hostat som en galning.

Några symtom har jag kvar, men jag känner mig inte särskilt sjuk längre. Jag har lite hosta kvar och fortfarande ett lock för höger öra – även om även locket har börjat lätta en aning. Men det är ingenting som gör att jag direkt behöver vara hemma och kurera mig längre. Och det känns fantastiskt skönt att äntligen orka göra saker, att äntligen kunna vara igång och faktiskt ha energi att ha en normal tillvaro. Jag har gått ifrån att vara sängliggande för en tid sedan till att nu kunna vara igång hyfsat och faktiskt kunna göra annat än bara sitta hemma.
Nu kan jag äntligen börja fylla min kalender med saker igen, nu kan jag äntligen börja planera min tillvaro som vanligt. Jag får fortsätta ta det lite försiktigt med tanke på att jag har vissa symtom, men jag kan ändå hålla igång litegrann. På fredag har jag återbesök på vårdcentralen och då får man fastslå ifall jag är återställd eller ej från lunginflammationen. Och det ska bli skönt att faktiskt bli undersökt och få det fastställt ifall jag är frisk eller ej. Jag har verkligen tagits på allvar när jag sökt vård för lungorna och fått mer vård än jag vågat hoppats på till en början. Det har blivit några vändor till vårdcentralen – och även akuten, där jag spenderade tio timmar i fredags kväll och natt. Nu hoppas jag att jag åtminstone slipper akuten på ett bra tag framöver – att det räcker med besök på vårdcentralen, bli undersökt och sedan få åka hem igen.
Och det ska bli skönt att slippa alla piller jag behöver stoppa i mig för lungorna. Jag äter mediciner ”till vardags” också, så när man sedan får kurer av antibiotika, hostmedicin och slemlösande mediciner – ja, då blir det väldigt många tabletter att hålla reda på. Så jag har haft fullt upp de gångna dagarna att hålla reda på de mediciner jag ska ta. Och jag har fått strikta förmaningar att det är viktigt att inte missa någon dos av antibiotikan, utan att verkligen se till att ta alla tabletter på rätt tid. Och det har jag också gjort, jag har noga doserat upp tabletterna i min dosett och faktiskt sett till att ta alla tabletter under dagarna.

På tisdag räknar jag i nuläget med att vara tillbaka på jobbet igen, det är då jag är schemalagd att arbeta nästa gång. Jag känner mig så pass pigg att jag nu tror mig klara av att jobba igen, vilket känns helt fantastiskt. Det är nog länge sedan jag längtat så mycket efter att få börja jobba igen som jag gör just nu. Det kommer kännas så skönt att vara tillbaka igen och att ta tag i utbildningen till trafikledare på allvar. Det tog sin lilla tid innan jag accepterade att jag faktiskt var sjuk och bestämde mig för att stanna hemma, några dagar gick jag hostande till jobbet, jag bet ihop och försökte jobba förkylning till trots. Jag ville verkligen inte missa något i utbildningen, utan nyttja varje stund att lära mig mer.
Men till sist var det bara att acceptera att jag var för sjuk att gå till jobbet och jag sjukskrev mig. När jag varit hemma några dagar behövde jag ett läkarintyg för att fortsätta vara hemma och gick till vårdcentralen – och det var då det uppdagades att jag hade lunginflammation. Så det blev en längre vistelse hemma än jag hade räknat med, jag tror även längre än vad läkarna räknat med. Lunginflammationen har varit envisare än vad som känns normalt och det är stark antibiotika jag fått utskriven.

Nu kvarstår fajten med Försäkringskassan, för att få sjukpenning för den vecka jag varit hemma och som arbetsgivaren inte betalar sjuklön för. All kontakt med denna myndighet känns som ett lotteri och det är svårt att veta hur lång tid det tar innan man får sina pengar. Sen har man hört så många skräckexempel om konstigt bemötande, där Försäkringskassan inte godkänt läkarintyg och bemött folk på de mest horribla sätt. Själv har jag på det stora hela haft tur när jag haft med dem att göra, men vid ett tillfälle tog det månader innan jag slutligen fick mina pengar – vilket förstås var extremt enerverande.
Jag har nu gjort min sjukanmälan i alla fall och läkarintyget är inskickat av läkaren, så nu är det bara att vänta på beslutet. Man får väl hoppas på en bra handläggare även denna gång så att man slipper ta fajten om huruvida sjukpenning ska betalas ut eller ej. Sen tänker jag att det kanske är skillnad när man – som jag – tidigare har sökt sjukpenning för cancer och cellförändringar. Nu har jag istället varit borta tre veckor för en envis lunginflammation, vilket jag tänker kan vålla lite fler diskussioner. Å andra sidan är det bara en av de tre veckorna som Försäkringskassan ska betala, resten står ju arbetsgivaren för. Så – som sagt – något av ett lotteri ifall man går med på det hela eller ej.