Den tid som går bra, kommer inte tillbaka

Under några veckor har jag haft tid i överflöd, jag har gått hemma och kunnat sova hur länge jag velat på morgnarna. Det har varit skönt på ett vis, men nu börjar jag bli riktigt less på hela situationen och vill bara återgå till en normal tillvaro igen. Jag är less på att gå hemma, på att hosta, på att inte orka, på att inte kunna göra det jag vill. Det är skönt en period att gå hemma och pula med saker, men i längden blir det bara tråkigt. Nu längtar jag tillbaka till jobbet, nu vill jag hålla igång igen och kunna leva ett normalt liv med jobb och allt annat som hör tillvaron till.
Jag har knappt varit utanför dörren på flera veckor och det tär verkligen på psyket. Hade jag åtminstone orkat göra lite saker, hade det varit en helt annan sak. Jag var sjukskriven en längre tid i samband med att man hittade mina cellförändringar i nacken för ett par år sedan, men då orkade jag ändå hålla igång litegrann. Då orkade jag vara på stan ibland, jag orkade på ett annat vis hålla igång. När man hittade min tumör var jag också sjukskriven ett antal månader, men då hade jag fullt upp med att bli frisk. Jag var först inlagd på sjukhus och sen en rehabmottagning. Sen kom jag hem, men var på rehab tre dagar i veckan – så jag hade liksom att göra och hålla igång litegrann.
Nu har jag varit hemma en månad utan att orka särskilt mycket och det tär verkligen på måendet, jag blir alltmer uttråkad och längtar alltmer tillbaka till en normal tillvaro. Hade jag orkat hålla igång lite, hade det känts mer som att jag vore ledig och då hade jag nog inte klagat särskilt mycket egentligen. Men så fort jag går en lite längre sträcka – det räcker med några hundra meter – så börjar jag hosta som en galning och måste vila.

Jag har varit hemma från jobbet väldigt länge och inte heller kunnat åta mig några uppdrag på firman, vilket känns jättetråkigt. Firman är inte bara en bisyssla, utan något av en hobby – något jag sysslar med för att jag tycker det är roligt. Så det känns trist att behöva avböja de uppdrag som kommer in, att jag inte kan vara med på filminspelningar och annat jag gör via firman. Och det är inte bara tråkigt att vara hemma från jobbet och avböja uppdrag på firman, det kostar pengar att vara hemma också. Visserligen får man sjukpenning, tanken är ju att man ska klara sig ekonomiskt även om man är sjuk. Men i och med att man bara får 80% av lönen, så förlorar man ju en hel del pengar på att vara hemma.
Sådana här gånger är jag i alla fall glad att jag har tryggheten som en anställning innebär när man är sjuk. Tänk vad med pengar man skulle förlora om man hade egen firma som man levde på istället. Det hade känts oerhört surt om man levt enkom på sin firma och tvingats vara hemma i flera veckor – oavsett sjukdom. Det viktigaste är givetvis att bli frisk, att man tar hand om sin hälsa – så är det ju. Självklart ska man ta hand om sig och vara hemma när man behöver. Men det är tråkigt och dyrt i längden och till sist vill man bara tillbaka till en normal tillvaro. Framförallt om man är så sjuk att orken inte räcker till för att göra saker. Det är visserligen just därför man är hemma, men faktum är att det inte är så roligt i långa loppet.

Jag tänker ibland på personer som är långtidsarbetslösa, det måste blir oerhört tråkigt till sist. Även om man då inte är sjuk, inte är hemma för att man inte orkar jobba så måste det vara fruktansvärt till sist – jag skulle inte orka med en sådan tillvaro. I det perspektivet är jag glad att bo i en storstad, där det är tämligen lätt att få jobb – åtminstone om man jämför med hur det kan vara på många mindre orter. Just arbetsmarknaden var en av orsakerna till att jag flyttade ifrån Hudiksvall för ganska exakt 24 år sedan och inte har några större planer på att flytta tillbaka dit.
Jag skulle inte orka med en tillvaro utan arbete under en längre tid. Visst har jag också varit arbetslös, men bara under ytterst korta perioder. Totalt har jag nog arbetslös under några få månader under hela min yrkeskarriär. Många skulle säkert säga att det vore skönt med all tid man har om man är hemma, men jag är övertygad om att det blir fantastiskt tråkigt i långa loppet.

Många dagar har jag verkligen haft problem att få tiden att gå när jag nu gått hemma och varit sjuk. Det har varit en enorm tristess förenad med att vara hemma och det känns inte längre skönt att bara gå hemma. Visst är det skönt med sovmorgon varje dag, visst är det skönt att slippa tänka på hur man ser ut och kan klä sig i mjukis – men i längden är det inte roligt, tro mig! Tiden går somliga dagar oerhört långsamt, framförallt när jag inte orkar allt jag vill orka. Hade jag åtminstone haft ork att fixa middag tills sambon kommer från jobbet hade det hela varit okej. Men som det varit på sistone har hon fått fixa allt här hemma – inklusive gå till apoteket och hämta de mediciner jag behöver, handla och städa. Själv har jag haft fullt upp med att orka det allra mest praktiska, som att sköta hygien och se till att få i mig mat och vätska.
Det har varit en nästintill euforisk känsla när jag de senaste dagarna faktiskt orkat gå ut litegrann. Antibiotikan har trots allt börjat hjälpa och jag har trots allt börjat känna mig aningen piggare. Jag börjar sakta komma igång med vissa saker, trots allt kommer orken sakta tillbaka. Men det går sakta, alldeles, alldeles för sakta. Vissa småsaker börjar jag dock märka framsteg i trots allt. Som att jag börjat bädda sängen på morgnarna till exempel. Tidigare har jag bara snyggat till täcken och kuddar lite, men nu har jag börjat bädda den komplett med överkast och allt. Nästa steg blir säkert att börja klä dig ”anständigt” igen, att inte gå i mjukis hela dagarna utan faktiskt klä sig som folk.

I normala fall brukar man klaga på att ha för lite tid till saker och ting, men nu tänker jag faktiskt klaga på att ha för mycket tid. För det är inte roligt i längden, framförallt inte när man inte har något att göra med all tid. Lite småsaker har jag sakta men säkert börjat orka göra för att få tiden att gå, men det är inte mycket. En promenad till centrum och hem igen tar i bästa fall kanske en halvtimme, sedan känns det som att man är tillbaka på ruta ett igen. Bädda sängen? Ja, det tar ett par minuter så inte heller det är något heldagsprojekt. Men å andra sidan, projekt som tar hela dagar orkar jag heller inte med – inte ens om det tar några timmar. Jag måste fortfarande vila mycket och det känns oehört frustrerande. Nu har jag plöjt igenom de filmer jag velat se, jag har plöjt igenom serier jag inte sett och de flesta julkorten är skrivna – och ska nu bara postas en bit in i december.
Ja, jag har gjort mycket av det jag faktiskt orkat och nu har jag hur mycket tid som helst över till – ja, till vad? Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra med all tid. Framförallt när man faktiskt inte orkar göra en massa saker. Med lite mer energi i kroppen, hade jag inte haft några som helst problem att få tiden att gå, men nu sitter jag mest och stirrar rätt in i väggen. Sambon jobbar förstås som vanligt, så de flesta dagar är jag ensam hemma och har inte ens sällskap att hitta på något med.

Även om jag sakta mår bättre och bättre – för det gör jag faktiskt – så finns ännu inte energin där för att göra en massa saker. Så fort jag försöker gå någonstans, så hostar jag som en galning. Det räcker som sagt med de 200 meter jag har att gå ner till centrum, sedan är jag tämligen slut.
Men ska jag se det från den ljusa sidan, så klarar jag promenaden avsevärt bättre nu än för någon vecka sedan. Så låter jag det gå ytterligare några dagar, kan jag nog ta den promenaden utan att börja hosta. Hade jag inte märkt av några som helst framsteg i mitt mående, då hade jag nog kreverat totalt. För trots allt, det går framåt! Sakta, med små kliv. Läkaren på akuten i fredags hade rätt, inom några dagar skulle jag märka en markant förbättring sa hon – och det har jag gjort. Så visst går det hela åt rätt håll till sist, vilket det inte gjort tidigare. Fortsätter det så här, är jag visserligen på benen om några dagar hoppas jag på. Men det känns tröstlöst, ack så tröstlöst när man är mitt upp i det hela och inte orkar det man vill orka, inte kan göra det man vill göra.
Jag har bokföring till firman som behöver fixas, jag har papper som behöver sorteras och julklappar och födelsedagspresenter som behöver slås in. Men ingenting sådant har jag orkat ta tag i. Så jag har en hel del att ta igen när jag väl är på benen igen.