Alla är inte sjuka som stönar – inte ens på akuten

Så har jag avverkat veckans tredje läkarbesöket för veckan – och jag vet inte vad jag ska tycka efter detta besök. Antibiotikan har hjälpt, men inte så bra som jag hoppats på. Hostan, snuvan och övriga förkylningssymtom hänger fortfarande i. Luktsinnet vill fortfarande inte komma tillbaka, jag har fortfarande lock för höger öra. Och det var även igår en utmaning att ta sig till vårdcentralen för mitt inbokade läkarbesök. På något vis hade jag räknat med att snabb bli bättre i och med medicinen. Så har det ju varit tidigare gånger då jag fått lunginflammation, antibiotikan ha bitit fort och snabbt röjt undan alla symtom. Men inte denna gång.
Och även sjukvårdspersonalen rev sina huvuden – antibiotikan borde ha hjälpt även enligt dem. Jag tror jag tillbringade närmare en timme på vårdcentralen utan att varken jag eller personalen blev något klokare. Det hela slutade med en remiss till akuten på Södersjukhuset. Jag jublade väl inte direkt över att spendera fredagskvällen på akuten, men kände inte direkt att jag hade något alternativ. Vårdcentralen satte mig i en taxi, som körde mig till akuten på Sös och där var det bara att sätta sig i väntrummet för att invänta sin tur.

Och det blev som jag befarat med exceptionellt lång väntetid. Det är inte många gånger jag behövt åka till akuten för egen räkning, men gårdagen slog nog alla möjliga rekord för min egen del. Jag kom till akuten vid fyratiden på eftermiddagen och kallades in efter någon timme för första provtagningar och EKG. Sedan var det dags att träffa läkaren – och det tog tid! Slutligen fick jag träffa läkaren en första gång och hon ordinerade en rad tester liksom röntgen av lungorna. Det man befarade var en propp i lungan och man ville verkligen utesluta att det så var fallet. Jag undersöktes grundligt och hela besöket på akuten präglades av mycken väntan.
Framåt tvåtiden på natten fick jag slutligen träffa läkaren en sista gång. Då hade många patienter som kommit senare än mig till akuten redan givit upp och åkt hem. Men jag bestämde mig för att hålla mig kvar in i det längsta, jag ville verkligen veta vad som var fel på mina lungor. Och under de många timmarna på akutmottagningen hann många tankar fara genom huvudet. Kommer jag bli inlagd? Är det något allvarligare än en vanlig lunginflammation – och i så fall vad? Eller kommer jag släppas hem i slutändan med något lugnande besked?
Så slutligen, efter tio timmar på en obekväm brits på Sös akutmottagning, kom läkaren tillbaka med mina provresultat. Det var inte covid, någon förkylning eller propp i lungan – utan en osedvanligt envis lunginflammation. Jag fick stark antibiotika utskriven och blev hemskickad med rekommendationen att vila men också att försöka hålla igång litegrann, att komma ut och aktivera kroppen en aning. Jobba på måndag? Nej, det tyckte inte läkaren, utan på måndag ska jag kontakta vårdcentralen för nytt läkarintyg och stanna hemma ytterligare ett tag. Men inom ett par dagar ska jag känna mig markant bättre och skulle jag bli sämre igen, då är det akuten som gäller igen.

Mitt minne från gårdagens besök på akuten…

Men jag måste säga att jag är djupt imponerad av personalen på akutmottagningen. Vilka otroliga förutsättningar de jobbar under! Läkaren var jättetrevlig, men man märkte hur extremt stressad hon var. Och detsamma gällde sköterskorna; alla var jättetrevliga, men superstressade och de hade alldeles för många patienter att ta hand om. Och det var långt ifrån alla patienter som var särskilt trevliga mot vårdpersonalen. Jag blev så imponerad över det lugn som personalen kunde hålla hela tiden, utan att brusa upp, utan att rent ut be någon dra åt helvete (som jag själv hade frestats att göra ett stort antal gånger under kvällens gång).
Framförallt var de totalt underbemannade, vilket förstås gav anledning till en enorm frustration hos många patienter. Många reste sig och gick innan det blev deras tur, andra blev förbannade och otrevliga. Jag var själv på god väg att gå, men kände att jag var alldeles för sjuk – jag ville verkligen veta vad som var fel i kroppen. Hade jag avvikit från akuten, hade jag snart behöva söka läkarvård igen – förmodligen med lika mycket väntetid som resultat.
Enligt läkaren hade man ovanligt mycket att göra denna fredagskväll och det märktes verkligen. Jag kunde knappt prata till punkt som patient innan personalen var på språng att springa vidare till nästa. Några gånger undrade jag i mitt stilla sinne om de verkligen uppfattade vad jag sa, om saker och ting i slutändan blev rätt med så stressad personal.

Det kändes på något vis lite kluvet att vara på akuten så länge och inte komma hem med något ”allvarligare” än en lunginflammation. På något vis hade jag nästan hoppats på att det var något värre när jag skulle uppta tid och resurser för akutmottagningen. Samtidigt hade då alternativet varit att jag blev inlagd – och det ville jag verkligen inte. Jag tycker det känns riktigt skönt att vara hemma igen, att jag slapp bli inlagd på sjukhus. Det känns betryggande att nu ha blivit undersökt av två av varandra oberoende läkare, som båda kommit fram till samma sak: nämligen att jag har lunginflammation. Mina lungor har röntgats två gånger och frågan är om man kan göra så hemskt mycket mer för att komma fram till detta. Och blir man rekommenderad av en läkare att åka till akuten, då känns det som att man inte har så hemskt mycket val – jag brukar göra som läkarna säger.

Nu blir jag hemma ett tag till, oklart hur länge dock. Det beror väl på hur antibiotikan biter och om jag tillfrisknar så pass snabbt som man räknar med. Men jag får nog räkna med åtminstone ytterligare en vecka i hemmets lugna vrå skulle jag tro. Det har det inte gjort mig så mycket, om det inte vore för att jag är mitt uppe i internutbildningen. Jag har redan varit borta två veckor och frågan är hur man löser när jag är borta ytterligare en till två veckor. Det är inte helt lätt att ta igen och det ska bli intressant att se hur man löser det hela. Förhoppningsvis förlängs bara praktiken, men det vill ju till att det finns handledare som också kan ta hand om mig under praktiken. Samtidigt kan jag ju inte göra något åt att jag blivit sjuk, det är sådant som händer – det är bara olyckligt att det händer just nu.