Att gå upp ur sängen på morgonen är en handling av falsk självsäkerhet

Jag har börjat ställa klockan somliga lediga dagar, helt enkelt för att hinna med allt jag behöver hinna med när jag inte jobbar. Och jag måste erkänna att jag börjar tycka om att vara uppe i tid på morgnarna, även om jag har möjlighet att sova lite längre. Det är faktiskt ganska skönt att komma upp där runt sex, sju på morgonen, att se till att börja komma i ordning inför dagen och sedan ta tag i dagens övningar. Somliga morgnar behöver jag inte ens ställa klockan, utan vaknar av mig skälv i god tid för att kunna ta mig upp. Jag vaknar, tänder upp i lägenheten, sätter på dagens första kaffe och slår mig ner på ”kontoret” för att börja plugga eller jobba. Numera är det ju mörkt den tiden på morgonen och det är en viss känsla i att få se dagen ljusna utanför fönstren medan man tar tag i det som ska göras under dagen. Och numera är det trots allt att räkna som sovmorgon om man får sov till runt sex, sju på morgonen – när jag är van att stiga upp vid halv fyra somliga dagar. Ofta sitter jag uppe en stund innan det blir dags för frukost, tar tag i vissa saker och ser till att komma ikapp med pluggande och arbete. Så blir det frukost, en dusch och sedan fortsätter jag med det som ska göras.
Det är länge jag inte varit mycket till morgonmänniska, utan gärna sovit ut rejält när jag haft möjlighet till det. Och det gör jag visserligen fortfarande ibland – det finns tillfällen få jag känner att nu måste jag få sova ut. Då kan jag med lätthet sova till framåt tio, elva och äta frukost först vid tolvtiden på dagen. Men i normalfallet ser jag till att vara uppe i skaplig tid för att tag i dagens övningar. Vilket jag som sagt verkligen börjat njuta av och tycka är skönt. Jag äter frukost, lunch och middag, vilket inte alltid är fallet om man sover länge på förmiddagen, då skippar jag ofta lunchen och går direkt på middagen framåt kvällskvisten. Men oftast blir det tre mål mat om dagen liksom stora mängder kaffe för att ta mig igenom de ibland ganska långa dagarna vid skrivbordet i det lilla ”kontor” vi inrett i lägenheten. Jag pluggar ryska, skriver, sköter redovisningen för företaget och en lång rad andra saker – och har inga som helst problem med att få tiden att gå.

Radion går igång bland det första som sker på morgnarna och det är skönt att hänga med i nyhetsrapporteringen och vad som händer i Stockholm och världen. Just radion har blivit ett givet sällskap under dagarna då jag sitter hemma och pluggar och jobbar. Min favoritkanal är P4 och det är skönt att slippa reklamen som ständigt pumpas ut i musikkanalerna. När musikkanalerna kom på 90-talet, lyssnade jag gärna på dem, men numera är jag så innerligt trött på all reklam man matas med via dessa kanaler att jag helt bojkottar dessa. Istället blir det P4, vilket är en riktigt bra kanal om man frågar mig. Framförallt är det roligt att höra mycket av det lokala som rapporteras, liksom trafikinformationen ifall man ska iväg någonstans under dagens gång. Då vet jag om det är problem i bil- eller kollektivtrafiken och vad jag isåfall ska undvika när jag ska iväg. Och det är en mysighetsfaktor att ha radion på i bakgrunden, det är skönt med lite ljud då det annars blir extremt tyst när man sitter själv en stor del av dagarna. För sambon jobbar ju oftast på dagarna och det blir då väldigt tyst när man sitter hemma, det går liksom inte att komma ifrån.
Förr tillbaka var det ofta stereon som stod på när jag var hemma, men jag har med tiden spelat allt mindre CD-skivor – trots att jag har sisådär 300 stycken. Men det är nog just för att jag vill höra nyheter, trafikinformation och så vidare som jag låter radion stå på. Ibland känns det nästan överflödigt att slå på TV-nyheterna på kvällen, eftersom jag redan hört nyheterna ett stort antal gånger under dagen. Ofta vet jag på en höft vad det är man ska ta upp på nyheterna på kvällen och det kan kännas överflödigt att även se nyheterna på TV. Men det har blivit en vana att se nyheterna på kvällen, så oftast gör jag det ändå trots att jag hängt med i nyhetsrapporteringen under dagen.

Och jag vet inte hur jag skulle klara mig utan min internetuppkoppling idag. Mycket av det jag göra under dagarna hemma är starkt beroende av att jag faktiskt har tillgång till internet och det skulle inte funka om jag inte hade en bra uppkoppling. Visserligen börjar det bli dags att skaffa en ny router, men det är en annan fråga som vi får ta tag i vid ett senare tillfälle. Den vi har i nuläget har några år på nacken och har förmodligen gjort sitt för länge sedan. Nåja, den vi nu har fungerar trots allt någorlunda och den får duga ett tag till, så länge den inte ger upp totalt. Men det är skönt med internet, det går helt enkelt inte att komma ifrån. Jag sköter alltifrån bokföring och allt annat kring företaget till ryskastudier och blogg via internet och undrar ibland hur mång gigabyte jag gör av med varje månad. Jag skulle tro att det är en hel del, men har ingen större uppfattning om exakt hur mycket som går åt.
Minns ni hur det var när internet kom för några decennier sedan? Min första internetuppkoppling var så kallat uppringt internet och gick via telefonjacket. Med andra ord gick det inte att ringa till mig på min fasta telefon medan jag var uppkopplad mot internet. När bredband sedan kom, var det ganska dyrt och det blev – till en början – ändå billigare att hålla sig till uppringt internet. Idag kan man inte tänka sig något annat än en bredbandsuppkoppling, det skulle inte funka annars. Och vem skulle kunna tänka sig att inte kunna använda telefonen samtidigt som man använder internet idag? Det skulle ingen acceptera, eller hur?!

Så är man ju numera på sätt och vis bilägare och måste ordna med allt som det innebär att ha bil. Jag har ju förmånen att få låna en bil av en släkting under en period mot att jag fixar med allt som har med bilen att göra, liksom betalar alla tillhörande kostnader för bilen. Snart är det dags för besiktning och inom de närmsta veckorna även dags att byta till vinterdäck. Sådant som man aldrig behöver bekymra sig om när man – som jag – brukat hyra bil vid behov. Då behöver man aldrig bekymra sig om saker som däckbyte, besiktning eller ens att behöva kolla olja eller fylla på spolarvätska. Nu måste man komma ihåg att göra allt detta för att underhålla bilen – eller åka på böter, som man ju kan göra om man till exempel inte har vinterdäck när så krävs. Sådant håller ju hyrbilsfirman koll på i normala fall, vilket gör det väldigt bekvämt när man hyr bil. Men i övrigt är det ju fruktansvärt bekvämt med bil, det går liksom inte att komma ifrån, det är fantastiskt skönt – inte minst när man som jag har så långt att åka till jobbet. Jag har närmare fyra mil enkel väg och det tar en bra bit över en timma att åka om man åker kollektivt. Åker jag bil, tar det en dryg halvtimme – vilket ju är en viss skillnad. Dessutom missar jag rusningstrafiken i och med att jag har de arbetstider jag har. Jobbar jag dagpass, börjar jag klockan sex på morgonen och åker hemifrån strax efter fem, sedan slutar jag vid tvåtiden och hinner ofta hem innan rusningen drar igång.
Nu har jag skippat att köpa SL-kort och bara löst enkelbiljett de gånger det blivit att jag faktiskt åkt tunnelbana eller buss. Något som blir långt mer ekonomiskt eftersom det ändå kostar en hel del att köpa månadskort hos SL. Visserligen kostar det att ta bilen dit man ska också, men det är dumt att lägga pengar både på bensin och månadskort, utan det får räcka med det ena. Nu får det kosta med lite bekvämlighet istället, bekvämligheten att ta bilen när man ska åka någonstans. Och jag börjar vänja mig vid att jaga parkeringsplats, att kolla i förväg om det finns möjlighet till parkering där jag ska vara i olika sammanhang. Det är nämligen inte alltid en självklarhet, i alla fall inte alltid i Stockholmsområdet.