Bara den som står ut med att vara ensam, kan fungera i gemenskap

Inte minst under jul och nyår talas det lite extra mycket om det där med ensamhet, om hur många mer eller mindre ofrivilligt tvingas sitta ensamma över helgerna. Och det är väl få gånger under året som ofrivillig ensamhet blir så påtaglig som just under jul och nyår. Själv har jag svårt att inte tillägna en liten tanke till dem sitter ensamma över helgerna trots att de kanske inte vill något hellre än att spendera dem med nära och kära. För många finns det inte ens några nära och kära att spendera helgerna tillsammans med. Och just ofrivillig ensamhet måste vara bland det vidrigaste som faktiskt finns. Men det är inte bara under jul och nyår man påminns om detta tragiska som existerar mitt bland oss utan att vi andra kanske märker så mycket av det. Någon gång då och då läser man om personer som avlidit i sina hem och blivit liggande i månader utan att någon saknat eller efterfrågat dem. Många gånger hittas dessa personer avlidna först sedan grannar börjat klaga på stank från den aktuella lägenheten och polisen helt enkelt bryter sig in.
Jag tänker ofta på dessa människor, vad ensam man måste vara när ingen ens saknar en när man gått bort – att man kan ligga död i månader utan att någon egentligen reagerar. För de allra flesta av oss är det trots allt någon som kommer sakna oss inom tämligen rimlig tid, även om man lever ensam så går det inte många veckor innan folk börjar fatta misstankar om att något inte står rätt till. Man har familj i någon form och någon utsträckning, vänner som man hörs med i någon utsträckning – och så vidare. Så det tar inte månader innan man saknas och någon faktiskt förstår att något kan ha hänt.

Själv är jag dock något av en ensamvarg och väljer gärna att vara ensam med jämna mellanrum – jag kan trivas riktigt bra i mitt eget sällskap. Jag har en mycket liten, men naggande god bekantskapskrets och trivs alldeles utomordentligt bra med det. Så länge ensamhet är självvald, är den varken tragisk, jobbig eller negativ – snarare tvärtom. För mig är det förlösande skönt att vara ensam och att själv kunna styra över min tid – jag trivs fantastiskt bra i mitt eget sällskap och måste få vara ensam ibland för att helt enkelt känna balans i tillvaron. Jag har inga som helst problem att göra saker på egen hand, alltifrån att gå på krogen till att resa. Självklart gör jag gärna saker tillsammans med andra också, men hittar jag inget sällskap av någon anledning – då gör jag saker på egen hand. Och det gör mig absolut ingenting att gå på bio, går ut och äta eller resa någonstans på egen hand.
Men det är en enorm skillnad mellan självvald och icke självvald ensamhet – liksom att vara så ensam att ingen saknar en om något plötsligt händer. Själv har jag en tillräckligt stor bekantskapskrets för att bli saknad om något händer, jag kommer inte att bli liggande i månader utan att någon märker det innan det börjar stinka lik. Jag har dessutom själv valt att inte ha en särskilt stor bekantskapskrets för att jag trivs med en sådan tillvaro. Det finns garanterat personer som själva valt en långt mer ensam tillvaro än vad jag har gjort – men i min värld är det ändå sorgligt när ingen saknar en person som plötsligt dör. När du inte har en familj som saknar dig, när det inte finns vänner och bekanta som ställer upp, som reagerar om man plötsligt inte hör av sig eller svarar när man ringer.

Någonstans tänker jag ändå att det där med närhet till andra människor i någon utsträckning är ett grundläggande mänskligt behov. Vi är ett flockdjur som behöver varandra inte bara för att överleva utan även för att må bra. Vi behöver ett socialt sammanhang i någon utsträckning – oavsett om det är i större eller mindre omfattning. Vissa av oss har svårt för att vara ensamma, medan andra av oss mår bra av att får vara ensamma vid väl valda tillfällen. Men visst har de allra flesta av oss ett behov av att vara en del i ett socialt sammanhang, av att faktiskt ha personer i vår närhet att prata och umgås med. Jag är medveten om de personer som själva väljer att leva som eremiter, men jag tänker att de flesta väljer en sådan tillvaro under en begränsad tid – i alla fall så länge man bortser från saker som psykisk ohälsa, missbruk eller liknande.
Jag kan själv känna att jag ibland har ett uppdämt behov att att ha folk omkring mig och verkligen sakna att träffa folk – medan jag i andra perioder känner det totalt motsatta och bara vill dra mig undan allt vad umgänge vill heta. Är det någon gång jag verkligen trivs med min ensamhet, är när jag befinner mig på vårat sommarparadis i det yttersta av Söderhamns skärgård om somrarna. Jag kan vara där ensam i flera veckor och nästan totalt isolera mig från omvärlden. Allra helst ska det vara på sensommaren, när det inte är så hemskt mycket folk i övriga stugor. Det är en fantastiskt frihetskänsla att få vara där ensam och inte ha så värst mycket kontakt med omvärlden – det är det närmsta jag kommer att själv leva som eremit. Sen ska jag erkänna att det är skönt att komma hem efter en sådan vistelse och faktiskt återgå till en mer social tillvaro.