Barnaga

Att aga (i uppfostrande syfte slå eller kroppsligt bestraffa) barn är tillåtet och klassas normalt inte som misshandel i de flesta länder, men i 58 länder får barn enligt lag inte bli utsatta för aga eller annan form av fysiskt/psykiskt våld. Många andra länder, däribland samtliga länder i Europa, har förbud mot aga i skolan men inte i hemmet. Varje år dör cirka 150 000 barn globalt av olika former av barnmisshandel såsom fysiskt/psykiskt våld, kränkning och vanvård, av vilket cirka 80 % utövas av föräldrar enligt en amerikansk studie.
I Sverige är allt våld mot barn, uppfostrande eller icke, uttryckligen förbjudet sedan juli 1979 (föräldrars rätt att aga sina barn avskaffades 1966). Barnmisshandel behandlas inte separat i brottsbalken utan rubriceras istället som misshandel. (Källa: Wikipedia 1 2 och Riksdagen)

För mig, som är uppvuxen i ett land där barnaga varit förbjudet i över 40 år, är det så fruktansvärt avlägset att någon ens kan tänka tanken att bruka våld mot ett barn. Oavsett om det är i uppfostrande syfte eller ej. När man aldrig själv blivit utsatt, går det knappt att föreställa den förnedring och kränkning som det måste innebära att utsättas för våld av en närstående, som man är i en sådan beroendeställning till.
Trots allt är det en gåta att det fortfarande – år 2021 – är tillåtet i en majoritet av världens länder. Det känns som en uppfostringsmetod som tillhör stenåldern – och knappt det. Att det ens går att argumentera för att använda våld mot ett barn – oavsett syfte – ligger extremt långt ifrån mitt förstånd. Hur är man funtad om man tror att våld kan ha något gott med sig? Jag har svårt att se mig själv använda våld mot någon, allra minst mot ett barn – oavsett hur arg och uppretad jag är och oavsett vad barnet ifråga ställt till med.
Hur resonerar man när man förespråkar våld de allra svagaste i samhället, en person som inte kan försvara sig eller på andra sätt larma om att något är fel? Hur försvarar man att sådant som klassas som en kriminell handling om det riktas mot en vuxen, är helt okej när offret är ett litet barn?

Trots allt ligger det inte alltför långt bort i tiden att denna horribla uppfostringsmetod faktiskt var tillåten. Själv var jag två när barnaga förbjöds i Sverige 1979. Så det är egentligen bara en generation bort, så har vi personer som vuxit upp med våld som en given del av vardagen. Samtidigt känns det – som sagt – som något som verkligen tillhör en förfluten, avlägsen tid. Man borde långt tidigare än 1979 vetat bättre än att våld faktiskt inte löser några som helst problem, snarare visar ju trots allt studie efter studie på det motsatta.
Och att det idag är tillåtet i de flesta länder känns rent hårresande. Det är ett så primitivt sätt att se på barnuppfostran att jag har svårt att finna ord. Jag har svårt att förstå varför denna problematik inte diskuteras oftare på internationell nivå. Att man inte sätter press på de länder där fysiska bestraffningar av barn fortfarande är fullt tillåtna. Hur kan man ens säga att man jobbar för barns rättigheter när man tillåter en våldsam uppfostran? Enligt mig frånsäger man sig rätten att ens tala om barns rättigheter om man samtidigt tillåter att barn misshandlas. Först den dag ett land förbjuder barnaga kan jag tänka mig att lyssna på dess företrädares prat om barns rättigheter och välfärd. Punkt slut.