Biggest looser

Det gick fortare än jag trodde att det skulle göra, men i slutet av augusti har jag fått tid hos en dietist och ska förhoppningsvis äntligen komma igång med att gå ner i vikt på riktigt. Jag har ju gjort några tappra försök på egen hand men det har liksom gått lite sisådär i slutändan. Jag har visserligen gått ner, men har haft det tufft med att hålla ut så länge som jag skulle behöva – liksom att hitta en strategi för att sedan behålla min vikt. Nu kommer jag få hjälp av en dietist och har även fått läkemedel utskrivna för att lättare nå mitt mål. Förhoppningsvis kommer det gå bättre den här gången, med lite hjälp av dietist och läkemedel.

Jag vill verkligen inte hamna i sitsen att behöva genomgå en bypassoperation eller liknande ingrepp, det skulle kännas väldigt tråkigt. Jag har några bekanta som genomgått sådana operationer och jag är inte det minst avundsjuk. Visst går de ner markant i vikt – något annat kan man inte säga – men de kan bara äta väldigt små mängder mat åt gången och tål i princip ingen som helst alkohol. Det är förstås grejen med operationerna, det förstår jag, men de verkar också väldigt tråkigt. Jag vill kunna äta mer än en liten förrätt när jag går på restaurang och vill kunna ta mer än en ynka drink utan att bli dyngrak.
Att man sedan får hålla sig lite mer till vardags är en sak, det är ju så det är med att gå på diet. Sedan kan man unna sig lite mer under till exempel helger och semestrar. Men att aldrig mer kunna äta en rejäl portion god mat känns oerhört trist. Så det får verkligen vara sista utvägen för att gå ner i vikt.

Jag vet ju vad problemet är egentligen, vad det är jag behöver komma tillrätta med för att all extravikt kring midjan ska försvinna. Jag klarar helt enkel inte av att vara måttlig med sådant jag tycker om, utan det blir gärna lite för mycket av det goda. Och det är någonstans jag behöver hjälp med att försöka lägga om mina vanor och faktiskt tänka annorlunda än idag.
Till viss del har jag redan börjat tänka annorlunda och försöker till exempel hålla mig ifrån att ta påfyllning när jag äter, hur gott det än må vara. Det är annars något jag ofta gör, tar en portion till när jag tycker något är riktigt gott. Detsamma gäller godis och öl, jag har svårt att bara ta några få bitar godis och sedan vara nöjd, utan jag trycker i mig tills det sprutar ur öronen. Och en öl är svårt att hålla sig till, även om det är ytterst sällan jag dricker så mycket att jag blir direkt full. En hellre 2-3 öl en bara en enda brukar vara min inställning.

Ofta tänker jag på hur det var när jag var i tonåren och kanske runt 25-årsåldern. Jag har inte växt särskilt mycket på längden sedan jag var i övre tonåren, men då vägde jag bara runt 64 kilo – och kunde äta i princip vad och hur mycket som helst utan det märktes det minsta på vågen. Det var egentligen först när jag passerade 25, som något hände i kroppen och jag började märka av när jag vägde mig om jag varit oförsiktig med något i mat- eller dryckesväg.
Och jag skulle vad som helst för att komma tillbaka till hur det var i tonåren. Visserligen vägde jag kanske aningen för lite för någon som är dryga 180 centimeter lång, men i övrigt hade jag gärna haft tillbaka den ämnesomsättning som jag hade då. Nu, när man börjar närma sig 50 får man istället tänka lite mer på vad man äter och när man äter, så att det inte sätter sig på midjemåttet. Det räcker trots allt med att tänka på en pizza så går man ju upp i vikt!