Inflationen drabbar oss alla – fattig som rik

Jag har inte tyckt att de högre priserna drabbat oss särskilt mycket. Visst har man märkt att saker och ting blivit dyrare, men vi är bara två personer i hushållet med helt okej inkomster, så vi har inte drabbats särskilt mycket har det känts som. Elen har blivit aningen dyrare, men inte jättemycket. Vi betalar bara för hushållselen – som de flesta i hyresrätt – så det är bara några hundralappar vi pratar om som elräkningen gått upp. Och visst har vi börjat välja bort vissa saker i matbutiken eftersom det börjat bli dyrt med vissa varor, visst tittar vi lite mer på extrapriser än vad vi gjort tidigare. Men att vi drabbats nämnvärt mycket av de dyrare priserna på sistone känns som något av en överdrift.
Men nu har det faktiskt börjat märkas på allvar att saker och ting blir dyrare. Vi storhandlar på nätet en till två gånger i månaden, då bunkrar vi upp med framförallt basvaror och vi brukar handla för en dryg tusenlapp ungefär. Vår elräkning brukar ligga runt en femhundring, men har på sistone gått upp till 700-800 kronor. Men sist storhandlingen gick på nästan 2500 kronor och senaste elräkningen var på dryga tusenlappen. Båda delarna en enorm skillnad mot hur mycket det normalt brukar kosta.

Vi brukar i normala fall ytterst sällan jaga extrapriser eller tänka på att släcka i rum vi inte är i. Vi har en så pass god ekonomi att vi inte behövt göra det. Men nu är allt är så pass dyrt, får man börja göra det i en helt annan utsträckning. Att elräkningen för december blev lite högre kanske visserligen inte är så konstigt, i och med alla adventsstakar, stjärnor och julgran som varit tända en stor del av dygnet. Så man kan väl förvänta sig att elräkningen går ner något nu, när alla julprydnader är borta. Men mat måste man ju ha, oavsett tid på året – så där är det lite svårare att dra ner på kostnaderna. Vid senaste storhandlingen tittade vi mycket på extrapriser och utnyttjade verkligen de extrapriser vi kunde komma över. Ändå slutade notan på drygt det dubbla mot det normala. Så ja, nu börjar även vi känna av inflationen, vad man än tycker om det. Det känns förstås inte så jättekul att behöva börja jaga extrapriser för att få ekonomin att gå runt varje månad, men det är ju så det är just nu.

Man börjar förstå att det är tufft för personer som inte har världens bästa ekonomi. Vi är två personer med helt okej inkomst, men det är inte alla som har det så förspänt. Pensionärer, ensamstående, sjukskrivna och så vidare har kanske inte samma möjlighet som vi. Trots allt kan vi äta i princip det vi vill, vi behöver inte tänka jättemycket på att släcka efter oss och så vidare. Men så är det säkerligen inte för alla idag när allt blir allt dyrare. För många är prishöjningarna ödesdigra, näst intill katastrofala.
Jag brukar försöka se TV-nyheterna varje dag och i princip dagligen matas vi med spartips av alla de slag. Häromdagen såg jag en herre som lagade en hel veckas mat – varav en del på eftervärme – i ugnen samtidigt för att spara el. Storkok må vara bra, det försöker vi också göra. Men inte för att spara el, utan för matkontot blir lite lägre på så vis. Vi gör storkok och av det som blir över när vi ätit middag, blir det matlådor. På så vis har vi nästan alltid frysen fylld med matlådor. Men vi har inte sådana elräkningar att det känns nödvändigt att laga en veckas mat i taget för att spara el. Men vi har alla våra knep för att hålla nere på kostnaderna. Än så länge har vi själv inte sådana omkostnader att vi direkt behöver snåla och spara. Det räcker med att hålla lite koll på extrapriser när vi handlar än så länge.

Men visst är det kännbart att allt blir dyrare, det gäller givetvis även oss. Vi har inte obegränsat med pengar, utan måste givetvis hålla lite koll på vad saker och ting kostar. Och jag tycker synd om alla som har en tuff ekonomi redan med små marginaler. De marginalerna äts garanterat upp av alla högre kostnader vi ser just nu. Jag är glad att ha en relativt stabil ekonomi, att inte behöva bekymra mig alltför mycket för inflation och höjda priser.
Däremot är jag fruktansvärt glad att jag inte har bil och behöver tänka på höjda drivmedelskostnader. Om man har en bil man är beroende av i dagens läge, då blir det givetvis något helt annat. Jag är faktiskt glad att vi bor så pass centralt att vi inte behöver bil, att vi kan ta oss dit vill med kollektivtrafiken. Sedan hyr vi bil de gånger vi faktiskt behöver en bil och det inte går att lösa på något annat sätt.