allkonstnarenNär jag var liten, växte jag upp med föräldrar som i sin tur växte upp när TV:n var ett nytt påfund. Jag kunde som barn inte förstå att de klarade sig med en enda kanal – som dessutom enbart sände program i svartvit (om man inte trädde en nylonstrumpa över skärmen vill säga 😊).
När jag var liten var det färg-TV som gällde, men det var bara två kanaler – och att man hade fjärrkontroll var inte alltid en självklarhet. Jag kan fortfarande minnas diskussionerna när någon behövde resa sig ur soffan för att gå fram till TV:n för att justera volymen eller byta kanal. Så mina föräldrars barndoms-TV-apparater kändes i min värld som rena stenåldern. Inte minst när vi fick en tredje kanal – TV4 – att titta på.
Sen blev videon allt vanligare och man behövde inte längre alltid vara hemma för att se sitt favoritprogram när det sändes. För då gick det ju plötsligt att programmera videon så att den spelade in programmet och vips kunde man se programmet när det passade en själv.
Och minns ni videobutikerna som fanns i nästan varje gathörn?! Till och med bensinmackarna erbjöd ju ofta hyrfilm.
Idag är det svårt att inte känna sig lite gammal när man jämför teknikutvecklingen från den tid man själv växte upp och fram tills nu. För en billig peng kan man följa serier via olika streamingtjänster – och se programmen precis när man själv vill. Detsamma gäller om man missar ett program på TV – då är det att leta reda på programmet i kanalens playtjänst.
Om man nu inte lägger sin tillit till exempelvis Youtube, där det ju går att hitta allt mellan himmel och jord. Plus en hel del skräp givetvis. Personligen tittar jag mycket mer på TV nu än streaming- och playtjänster började komma. Det har blivit så lätt att följa serier och se filmer, som går att hyra med bara några knapptryckningar på fjärrkontrollen…
