Mitt framtida jobb har inte presenterat sig än

Jag har bytt jobb massor med gånger genom åren och tänker ofta på de olika yrken jag provat på under min yrkeskarriär. Det har blivit ett 15-tal arbetsplatser jag varit på, vissa har varit roligare än andra – och på somliga ställen har jag totalt vantrivts. När det kommer till somliga arbetsplatser, tycker jag nästan lite synd om dem som blivit kvar och inte tagit sig vidare i yrkeslivet. Jag tänker inte hänga ut någon arbetsplats där trivts extra illa, men på somliga har jag blivit riktigt illa behandlad och på andra har jag farit illa av andra anledningar. Det har varit stress, dåliga arbetsförhållanden, usla chefer och diverse olika anledningar till att jag så småningom sökt mig vidare. Ett par gånger har jag fått en provanställning avbruten – däribland på Trafikverket för ett antal år sedan – och har tvingats söka mig vidare. Det är dock inte många månader jag gått arbetslös genom åren, utan kan räkna dem på ena handens fingrar. Så jobb har jag haft och stretat på genom åren. Jag har aldrig längtat efter att göra karriär och stiga i graderna, utan har varit nöjd med att jobba på golvet. Tro det eller ej, men jag har till och med blivit tillfrågad om jag vill bli chef på vissa arbetsplatser – men alltid tackat nej. Är det något jag aldrig haft en längtan efter, så är det att ha ekonomi- och personalansvar – jag har aldrig ens saknat att vara någon form av arbetsledare. Jag skulle inte klara av att bossa över folk helt enkelt. Det ska nog till en speciell personlighet för att klara av att vara chef – i synnerhet om man ska vara en bra sådan. Jag har varit med om alltför många dåliga chefer genom åren och vill helt enkelt inte bli en i raden av dåliga chefer.
Men trots ett stort antal byten av jobb genom åren, är det ytterst få beslut som jag faktiskt ångrar. Varje nytt jobb har varit en ny erfarenhet och jag har lärt mig något på vägen. Jag har lärt känna nya människor, skaffat mig nya erfarenheter och alltid lärt mig något på vägen. Jag kan idag tänka att somliga beslut hade varit annorlunda med facit i hand, men jag tog de beslut jag ansåg vara korrekta då, utifrån den erfarenhet och de fakta jag hade. Men så är det med det mesta i livet, man tar genomtänkta beslut (oftast) utifrån den erfarenhet och den fakta man har – sedan kanske det i slutändan inte blir bra ändå. Men det vet man inte förrän i efterhand. Och allt kan man heller inte veta i förväg när man börjar på en ny arbetsplats, som att cheferna är rent olämpliga på sin position eller att man kommer bli utsatt mer eller mindre för mobbning. För så har det varit på vissa arbetsplatser, att kollegerna inte varit särskilt snälla. På andra har jag haft en chef som varit rent olämplig, snuddpå elak och gjort att man velat söka sig därifrån. Vissa har skällt ut en för skitsaker eller misstag man inte ens gjort till exempel – ett beteende jag har svårt att acceptera.

En sak som jag ibland kan känna viss bitterhet över, men i grunden faktiskt inte ångrar, är att jag aldrig gick till sjöss efter min sjökaptensexamen. I perioder tycker jag det känns lite trist att jag inte nyttjat min examen, att jag inte gjort något av allt kämpande med tentor och praktik. Samtidigt känns det faktiskt skönt att ha ett jobb där jag kommer hem efter varje arbetpass. Jobbar man till sjöss, är man borta veckor och månader i stöten och det är svårt att ett fungerande liv iland. Så ja, i slutändan är jag trots allt ganska nöjd med mitt beslut att jobba iland och kunna vara hemma mycket. Nu jobbar jag ändå inom sjöfarten i och med min anställning på Sjöfartsverket, så jag får nytta av min utbildning i alla fall. Nästan varje arbetspass dyker frågor, dilemman eller situationer upp som jag kan lösa just på grund av min bakgrund som utbildad sjökapten. Och det bästa av allt – jag är kvar iland hela tiden, jag är inte borta veckor eller månader i stöten utan kan faktiskt vara hemma. Jag kan ha en fungerande tillvaro iland med familj och fritid, gå kurser om jag vill, resa när jag vill och så vidare. Sen tror jag att jag hade en ganska romantiserad bild av tillvaron till sjöss när jag började plugga. Jag såg framför att ha tid att få iland när fartyget låg i hamn, att hinna se en massa saker – men riktigt så är inte verkligheten. Istället är det när fartyget ligger i hamn som man har som allra mest att göra ombord. Det lastas, lossas, är ibland besättningsbyten, det är otroligt mycket dokumentation – och så vidare. Så gå iland kan man i princip glömma, oftast i alla fall. Visst händer det att man hinner iland, men det är tämligen sällan.
Det var nog först när jag gjorde min praktik till sjöss som jag insåg hur jobbigt det var att vara borta så pass länge från nära och kära. Att man är borta länge som sjöman var ingen nyhet, det visste jag redan innan – men det var mer påfrestande än jag kunnat ana innan jag gick till sjöss. Att ta farväl av familj och vänner och sedan vara borta kanske uppåt fyra till fem månader, det är tufft. Även om man sedan är ledig minst motsvarande tid och kan vara hemma. Jop, jag trivdes till sjöss och tyckte det var roligt när jag väl var ombord på fartygen, men hemlängtan var alltid väldigt stark. Och inte minst var avresedagarna hemifrån oerhört jobbiga, när man har flickvän/sambo hemma liksom övrig familj – och visste att man skulle vara borta i flera månader. Idag är jag borta knappt två dygn när jag jobbar och sover på jobbet mellan mina arbetspass – det räcker fullt tillräckligt för min del. Jag sökte visserligen några jobb till sjöss strax efter min examen, kom på intervju för somliga – men fick aldrig jobbet. Till sist slutade jag söka jobb till sjöss och bestämde mig helt enkelt för att vara kvar iland, jag blev för bekväm för att vara borta veckor och månader i stöten. Kanske kan man resonera att jag slösat bort fyra år och hundratusentals kronor i studieskulder på något jag inte kommer ha användning av – men jag väljer att inte se det så. Jag har nytta av utbildningen just nu i mitt nuvarande yrke – och utbildning är aldrig fel eller en belastning.

Om jag blir kvar som på min nuvarande position livet ut vet jag inte, men jag har i alla fall hittat min nisch när det kommer till yrke. Jag trivs fantastiskt bra med arbetsuppgifter, kolleger och allt annat som är relevant för att man ska trivas på en arbetsplats. Det enda som möjligen är lite besvärligt är resorna till och från jobbet, eftersom jag pendlar från Bagarmossen till Södertälje. Ibland har jag tänkt tanken att skaffa en bil, men samtidigt är resorna till Södertälje så pass få att det känns som det funkar även utan bil. Jag åker sträckan max två gånger i veckan tur och retur, vilket inte är så farligt. Sedan har jag ibland hyrbil för att få vardagen att fungera – och då känns det oerhört skönt och lyxigt att åka till och från jobbet. Dessutom åker jag alltid på tider som gör att jag slipper rusningen, vilket är extra skönt. De få gånger jag är ute i rusningen och ska någonstans, blir jag alldeles chockad över hur mycket folk det är i farten och hur tät biltrafiken är. Jag undviker att köra bil i rusningen om jag inte absolut måste, däremot gör det mig inte så mycket att åka tunnelbana – även om det är trångt emellanåt. Så om jag blir kvar i Södertälje livet ut vet jag inte, men jag blir definitivt kvar inom sjöfarten på ett eller annat sätt. Nu har jag fått in en fot och förhoppningsvis blir det då lättare att få andra positioner inom samma bransch.
Å andra sidan har jag inte groteskt många år kvar till pension, utan kan nu räkna med 16 år tills jag är 65. Så jag kommer inte byta jobb så hemskt många gånger till i livet med all sannolikhet. Framförallt inte med tanke på att jag trivs så pass bra som jag gör i dagsläget. Kanske byter jag jobb inom myndigheten, kanske börjar jag med tiden jobba kontorstider om kroppen börjar säga ifrån vad gäller skiftgången. Många säger att skiftgången blir jobbigare med åren, men jag har hitintills inte känt av det – utan snarare tvärtom. Jag har jobbat kontorstider och då brände jag ut mig för att jag tyckte det var så påfrestande. Sedan jag gick tillbaka till att jobba någon form av skift, har jag mått väsentligt mycket bättre – och framförallt inte märkt av någon tillstymmelse till utbrändhet. Och sömnen funkar utomordentligt bra trots att jag ständigt vänder och vrider på dygnet fram och tillbaka. Många säger att man med åldern sover sämre om man jobbar skift, men jag har inte känt av något sådant – snarare sover jag tvärtom som ett litet barn.