Att vara chef

Bland det svåraste man kan vara på arbetsplatsen måste nog ändå vara att vara chef. Alla har en åsikt om chefen och chefen är nog ett av största samtalsämnena kring fikabordet. Som chef får man vänja sig vid att det pratas om en och att alla har en åsikt om hur man sköter sitt jobb. Något man oftast slipper i samma utsträckning som ”vanlig” anställd. Åsikter om ens arbetsinsats finns säkerligen i vanliga fall också, men oftast inte i samma utsträckning som när du är chef. Man är oftast inte det stora samtalsämnet kring fikabordet i alla fall.
Jag har bytt jobb ganska många gånger genom åren och hunnit med en rad både bra och dåliga chefer. Somliga har jag undrat de överhuvudtaget hamnat på en chefsposition, andra har gjort ett helt klanderfritt arbete. Jag minns den alkoholiserade rektor som var min chef under min ytterst korta lärarkarriär på en högstadieskola i Hudiksvall. Han tafsade på kvinnliga kolleger på personalfesterna, hotade med uppsägning om man opponerade sig mot ett beslut och kunde vara riktigt otrevlig. De flesta chefer jag haft därefter har varit avsevärt bättre och – framförallt – lämpligare på en chefsposition.
Några saker har jag dock lärt mig att jag gärna vill se hos en chef. Hen ska kunna jobbet som hen ska leda och ha en förståelse för hur arbetet funkar och är till sin natur. Som chef ska du ha en bra förmåga att ta de jobbiga samtalen – som när en medarbetare inte mår bra av någon anledning, när det uppstår mobbing eller trakasserier, komma med tillsägelser när någon missköter sig, du ska på ett smidigt sätt kunna förmedla jobbiga besked eller obekväma beslut. Inom psykologin pratar man om diktatoriska, demokratiska och några andra typer av ledare som jag inte riktigt minns. Själv tror jag på en kombination av olika ledarstilar. Det gäller att faktiskt kunna vara lite diktatorisk när det behövs – men även demokratisk i andra situationer.

Själv ställer jag nog ganska hög krav på hur jag förväntar mig att min chef ska vara. Och det gör att jag själv aldrig i livet skulle vilja vara chef. Jag har inga som helst ambitioner att avancera och en dag bli chef. Jag har svårt att se mig själv kunna leva upp till de krav jag själv ställer på hur en bra chef ska vara. Jag skulle helt enkelt inte känna mig bekväm i en chefsroll, det finns liksom inte på världskartan.
Jag har faktiskt vid ett par tillfällen under mitt arbetsliv blivit tillfrågad om jag vill bli chef, men jag har alltid avböjt. Det finns säkert saker som är roligt och givande med att vara chef, men jag ser inget chefsmaterial i mig själv. Jag skulle bara känns mig obekväm i rollen som chef och ha svårt att finna mig tillrätta. Det är inte alls omöjligt att jag skulle klara att axla manteln som chef, men jag är inte villig att ge det hela ett försök.
Det närmsta jag kommit att ha en chefsposition var när jag på Trafikverket var tjänsteman i beredskap. Det var roligt på sitt vis och jag trivdes med det, men måste också erkänna att jag inte kände mig helt bekväm i rollen. Man förväntades till exempel i vissa lägen kunna ta beslut om stabsläge och kalla in den personal som krävdes för en stab. Jag behövde aldrig ta det beslutet när jag hade beredskap som tur var och det är jag faktiskt glad för.
Så nej, jag kommer inte göra karriär i bemärkelsen att bli chef eller arbetsledare – det kommer helt enkelt inte att ske. Jag är väldigt nöjd med att låta andra sköta chefsskapet. När jag fått frågan om att bli chef har jag tackat nej, vänligt men ytterst bestämt. Det passar helt enkelt inte mig att bossa över andra, så enkelt är det. Jag skulle inte vara bekväm med personalansvar, ekonomiansvar och att ta obekväma beslut.

Hur resonerar ni andra därute? Skulle du vara bekväm i en chefsroll?