Kompromissen är, om inte livets krydda, åtminstone dess bas

Jag tänker ibland på de diskussioner som uppstått på olika arbetsplatser genom åren. För även om jag aldrig varit involverad i någon direkt konflikt på någon arbetsplats, så har det ibland uppstått diskussioner om somliga saker som folk stört sig på. Det är alltifrån cigarettdoft, snusdoft och matos till parfym och en lång rad andra saker som är grogrund till diskussioner på våra arbetsplatser. Är det allergier som ligger bakom diskussionerna, då kan jag oftast köpa dem. Men många gånger klagar folk på saker jag har desto svårare att förstå. Visst kan jag störa mig på saker hos en kollega, men det ska mycket till innan jag tar upp det till diskussion eller påtalar saker – det ska vara väldigt allvarliga ting innan jag faktiskt påtalar något. Någonstans tänker jag att det skadar arbetsmiljön och samarbetet med kollegerna om man ska göra en grej av minsta lilla sak som man stör sig på.
Visst, jag tycker kanske inte det luktar gott när en kollega varit ute rökt någon minut tidigare. Självklart kan det hända att en kollega har lite för mycket parfym på sig för min smak. Och naturligtvis är det inte så trevligt med någon som luktar svett. Men ska man dra det till sin spets – då kan jag även klaga på att någon har mat med sig som inte luktar gott, att en viss parfym inte faller mig i smaken eller att jag tycker det är osmakligt att någon klär sig i skinnkläder. Ja, ni förstår säkert vart jag vill komma. Man behöver inte göra en grej av allt, utan först när något verkligen är ett problem. Jag tycker inte att det är ett jätteproblem att någon luktar rök, svett eller parfym. Det är inte ett jätteproblem med lite matos/matdoft när någon värmt sin matlåda. Det är inget jätteproblem att det någon slänger snus i papperskorgen och det därmed luktar lite snus. Inget av dessa ting gör att jag gör ett sämre jobb eller att samarbetet med mina kolleger påverkas.

Däremot ska man naturligtvis ta hänsyn till folk med astma och allergier och anpassa till exempel hur mycket parfym man har på sig eller inte ta med sig vissa födoämnen som kan framkalla en allergisk reaktion. Jag har varit på arbetsplatser där parfym varit förbjudet på grund av svår allergi hos vissa kolleger. Men i övrigt är allt ett givande och tagande och man får lov att kompromissa om saker och ting. Jag har till exempel haft kolleger som klagat på snusdoft från papperskorgen samtidigt som man själv varit rökare och formligen stunkit rök när man kommit in efter en rökpaus. Detta blir för mig en väldig dubbelmoral som jag inte riktigt kan få att gå ihop. Jag tycker visserligen inte att rök nödvändigtvis luktar gott, men det är inte ett större problem än att jag kan leva med det.
Och i samspelet med andra människor – som på en arbetsplats – får man så lov att kompromissa och anpassa sig lite till andras människors vanor, dofter och beteenden. Jag skulle klaga på en persons tobaksvanor först när de påverkar hur vederbörande sköter sitt jobb. Däremot skulle jag inte klaga på att någon luktar rök, för det stör mig inte – även jag kanske inte tycker att det luktar jättegott.

Sen har vi det där med att ha en dålig dag och ändå gå till jobbet, något som kan få somliga att se rött. Jag hade under ett par år en chef som ansåg att man inte skulle gå till jobbet om man kände att man hade en dålig dag – istället skulle man sjukskriva sig en sådan dag. Själv frågar jag mig då var man ska dra gränsen för en dålig dag? Ska jag stanna hemma om jag sovit lite dåligt under natten? Ska en kvinna med mens stanna hemma? Var drar du gränsen för att stanna hemma om du har en dålig dag? Själv tänker jag att gränsen går vid om du inte kan bete dig och/eller sköta ditt jobb – först då är det läge att stanna hemma. Har du en så dålig dag att du inte kan bete dig gentemot kolleger och/eller andra du har kontakt med i tjänsten, ja då bör du förstås inte gå till jobbet. Men var drar du i övrigt gränsen?
Jag tänker att det även här är en fråga om att kompromissa och överseende med varandras olikheter. Så länge du kan bete dig någorlunda, får jag ha överseende med att du kanske har en lite sämre dag och inte är den pratglada person du brukar vara. jag kan dra mig tillbaka lite, låta bli att skämta om saker och låta dig vara ifred om jag märker att det inte är läge för kallprat och skämt – ett sätt att kompromissa helt enkelt. Men jag tycker inte att du behöver stanna hemma från jobbet så länge du sköter ditt jobb och inte är direkt otrevlig.

Sen köper jag inte att någon är otrevlig eller att man på något sätt inte sköter sina åtaganden som anställd med hänvisning till att man har en dålig dag. Jag har haft chefer som betett sig illa på olika sätt och när jag tagit upp det med någon annan chef och haft åsikter om det – då har det ofta bortförklarats med att ”äh, hen hade nog bara en dålig dag”. Detta är i min värld möjligen en förklaring, men inte en ursäkt. Som chef har du ett extra stort ansvar att vara ett föredöme, att föregå med gott exempel och att bete dig korrekt. Då funkar det liksom inte att ha en dålig dag på jobbet, utan du har ett större ansvar att hålla dig hemma om du känner att du inte kommer kunna sköta dig eller bete dig på ett korrekt sätt.