Ödet, det var en man som kunde lägga pussel!

Så börjar pusselläggandet igen, läggandet av det så populära och kända livspusslet. Från och med denna vecka går jag in på en egen schemarad och kommer därmed att jobba heltid på riktigt igen. Ekonomiskt gör det absolut ingenting, men visst känns det ovant att vara tillbaka i en vardag av heltidsarbete igen – med allt det pusslande det innebär för att få vardagen att fungera. Samtidigt har jag ett fantastiskt bra schema som innebär en hel del ledighet, vilket förstås innebär att man inte behöver pussla fullt lika mycket som vid ett annat schema. Jag kommer ha tid att ägna mig åt firman men också få den återhämtning jag behöver. Självklart blir det inte som tidigare, när jag till den största utsträckningen blivit inringd när det varit dags att jobba – då har jag kunnat säga nej i vissa sammanhang, men nu blir det liksom tvärtom och jag får sålla bland uppdragen på firman. Så nu blir det det omvända mot vad jag hunnit vänja mig vid de senaste månaderna. För man vänjer sig snabbt vid en bekväm tillvaro, det går liksom inte riktigt att komma ifrån.
Det där med att jobba heltid kommer man å andra sidan inte riktigt ifrån i dagens läge, utan det är något man faktiskt måste göra. På sätt och vis hade jag gärna haft en tillvaro där man jobbat mindre än heltid, men det funkar ju oftast inte rent ekonomiskt. Så det är bara att gilla läget och jobba heltid – och jag är glad att ha hittat ett jobb där jag trivs så pass bra med arbetssysslor, tider och kolleger att jag faktiskt inte tycker att det gör så mycket att jobba mycket. Allt har sitt pris och det gäller att anpassa vardagen efter detta helt enkelt.

Just denna kommande vecka kommer vara praktexemplet på hur mina veckor kommer att se ut framöver, nämligen en hel del jobb och några filminspelningar. Jag har några dagar ledigt ifrån jobbet, dagar som kommer att läggas på firman och vardagsärenden. Sen återstår alltid att se om veckan blir som planerat från början. Jag är ju fortfarande timvikarie och kan därmed bli inringd när som helst på dygnet eller få mitt schema ändrat om någon blir sjuk eller behöver vara ledig. Jag gillar trots allt charmen med denna tillvaro och det gör mig ingenting att tillvaron kan ändras från en stund till en annan. Det kommer kännas konstigt den dag jag tillträder min fasta tjänst och inte längre har samma flexibilitet i tillvaron. Samtidigt får jag istället en trygghet som man inte har som timanställd. Så man får ta det onda med det goda helt enkelt, jag vill trots allt helst ha en fast anställning – något annat ska jag inte säga. Nu får jag passa på den sista tiden som timanställd att fixa och dona på det sätt som tillvaron tillåter, när jag sedan tillträder min fasta tjänst får jag trixa med tillvaron på det sätt som tillvaron trots allt tillåter.
Men visst känns det ovant att plötsligt jobba heltid igen, att inte ha den tid som jag varit van vid under de gångna månaderna. För just tid är något vi har lite brist på i dagens hektiska samhälle – och jag har inte varit bortskämd med att kunna styra så mycket över min tid som jag kunnat göra under det gångna året. Jag har vänt uppsägningen från Trafikverket till något positivt, jag har inte ens tyckt att det varit något negativt att inte få vara kvar på den arbetsplatsen. Snarare blev det något positivt – det enda jag kan ångra är att jag borde slutat redan efter det första uppföljningssamtalet med min dåvarande chef. Jag fick klart för mig att man ansåg mig vara en säkerhetsrisk på grund av min blogg och mina mediciner – och kände mig otroligt ifrågasatt och nästan kränkt. För jag kan inte se skillnaden mellan en blogg och att vara aktiv på exempelvis Facebook. Å andra sidan hade jag förmodligen inte hamnat där jag är idag om jag sagt upp mig redan under hösten. Kanske hade jag hittat ett annat jobb att stortrivas på, kanske inte – det är sådant man inte vet. Alla som sett filmen Sliding doors vet vad jag talar om – vad hade hänt om man gjort ett annat val i en given situation? Vad händer om man missar tunnelbanan och kommer till jobbet några minuter senare kontra om man kommit fram som tänkt? Ja, det är eggande att tänka på – men inget man vet eller kan sia om.

I grunden ångrar jag väldigt få saker i livet, men jag kan ibland tänka att jag med facit i hand skulle ha gjort vissa saker annorlunda. Så ibland tänker jag att jag kanske skulle sagt upp mig tidigare från Trafikverket med tanke på min chefs inställning till mig, att det egentligen hade varit det allra bästa för alla parter. Men nu blev det inte så och då är det inte mycket man kan göra åt saken så här i efterhand. Samtidigt är det så att det blev ett bra slutresultat av att jag faktiskt slutade på Trafikverket, jag har inte längtat tillbaka, känt mig bitter eller något liknande sedan jag gick därifrån för sista gången i januari 2024. Nu, ett drygt år senare, har jag jobb som jag trivs med, där chefen accepterar mina internetvanor och att jag måste ta vissa mediciner – och dessutom hälsar när vi ses och som verkar tycka att jag gör ett bra jobb. Och sådant gör otroligt mycket till för trivseln på jobbet, det tror jag att många håller med mig om. Man måste helt enkelt ha en god relation till sin chef, men som alla andra relationer bygger det inte på envägskommunikation – relationen måste vårdas från båda håll. Och där anser i alla fall jag själv att min tidigare chef brustit rejält, själv gjorde jag vad jag kunde för att bibehålla en sund relation men det räckte inte tyvärr. Numera har jag en väldigt bra relation till min nuvarande chef, upplever åtminstone jag själv och jag tror att det är besvarat.
Tro nu inte att jag ägnar mig åt någon form av rövslickeri för att ha en god kontakt med min chef, nej då. Men jag är mån om att ha en god relation till min chef och så borde de flesta vara anser jag. Har man sedan en god relation till sin chef, kan man framföra klagomål och åsikter på ett sunt plan och kan framföra om man inte är nöjd med vissa saker. Jag känner själv att jag har det spelrummet på min nuvarande arbetsplats på Sjöfartsverket, det går alldeles utomordentligt bra att framföra om jag inte är tillfreds med vissa saker – samtidigt gör jag givetvis det i en bra ton utan att gå över någon gräns. För det finns bra och dåliga sätt att framföra klagomål på en arbetsplats. Man behöver inte bråka, skälla och koppla in facket för varje liten sak. Många gånger räcker ett mejl, ett sms eller ett samtal och sedan är det bra.

Men oavsett relationen till sin chef, så är jag nu tillbaka på heltid vilket är jätteskönt – allt pusslande till trots. Det har inte varit helt enkelt att få ekonomin att fungera på önskvärt sätt under tiden som timanställd så framförallt ur den synvinkeln ska det bli skönt med en heltidslön. Sedan ska jag på timmar ett tag till innan det är dags för fast anställning. Så jag kommer fortsätta att stämpla upp ett litet tag till. I och med schemat, kommer jag inte riktigt upp i heltid vissa månader och kan då stämpla upp. Något som får bli en bra grundtrygghet fram tills jag tillträder min tjänst. När jag sedan väl fått min fasta tjänst kommer jag givetvis meddela såväl A-kassa som Arbetsförmedlingen att jag börjat jobba heltid igen. Sedan är det märkligt att chefer kan göra så otroligt olika bedömning av hur man sköter sitt jobb och hur lämpad man är för en anställning. Min förra chef ansåg mig vara totalt olämplig för en tjänst på Trafikverket, men på Sjöfartsverket gör man en helt annan bedömning. Man blir inte riktigt klok på arbetsgivare vissa gånger. Framförallt när en arbetsgivare avslutar en anställning på så lösa grunder som man gjorde på Trafikverket för ett drygt år sedan.
Men nu har jag i alla fall ett jobb där jag trivs och har en god relation till arbetsledning och kolleger. Och i ärlighetens namn trivs jag avsevärt bättre än på Trafikverket. Visserligen tjänade jag aningen bättre på Trafikverket, men lönen är inte allt trots allt. Är det något jag lärt mig genom åren, är det att lönen inte alltid är det viktigaste. Självklart är den viktig, men den är inte allt – viktigare är att man trivs på jobbet och känner att det man gör känns meningsfullt. Sedan ska man naturligtvis ha en lön som man klarar sig på – men det gör jag faktiskt på den lön jag har. Så just nu känns tillvaron liksom fulländad på något vis. 😊