Om sanningen är vit och lögnen svart kommer grått alltid att vara modefärg

Jag tycker inte det är länge sedan jag senast skrev att det är måndag och att en ny vecka tar vid. Men nu är det återigen måndag och ny vecka, vilket i och för sig inte gör mig särskilt mycket. Den kommande veckan kommer inte vara fullt lika intensiv som den förra, vilket faktiskt är skönt – jag känner att jag behöver vila en aning och komma till ro med allt. Så nu ska det bli en och annan välförtjänt sovmorgon och en del vila för att ta igen sig efter föregående vecka. Sen får man givetvis se om det kommer att hålla, sådant vet man aldrig som timanställd och egenföretagare. Jag vet att jag kan bli inringd med tämligen kort varsel både på jobbet och olika filminspelningar, så det där med lugn vecka får jag rapportera på söndag om det faktiskt blivit eller ej. Sedan går det förstås alltid att tacka nej till saker och ting, men just nu har jag inte riktigt råd att göra det. Så blir jag erbjudan jobb, hakar jag på det – så enkelt är det. Tiden rinner i alla fall iväg i en väldig fart och måndagarna står liksom på rad efter varandra känns det som. Veckorna tickar på efter varandra och det är en väldigt intensiv tillvaro för tillfället.
Jag försöker planera min tid efter att jag kan få arbetstimmar och uppdrag med kort varsel och att tillvaron kan ändras från en stund till en annan. Vissa saker går förstås inte alltid att ändra på med kort varsel, men många gånger kan jag trixa och fixa med det jag planerat för att kunna hoppa in och jobba när man ringer. Jag har delvis fått ett schema som gäller oktober ut, vilket är väldigt skönt. Det är alltid bra att kunna veta en bit framåt hur man ska jobba och på så viss kunna lägga upp sin lediga tid på det sätt man vill. Men även om jag nu har ett schema för några veckor framåt, kan jag fortfarande bli inringd utanför dessa arbetspass, vilket man förstås får ta höjd för.

Jag hade inte alls räknat med att jag skulle få jobba så mycket som jag har fått göra under de månader jag varit på min nya arbetsplats. Men ju mer man får jobba, desto bättre är det ju förstås. Nu håller jag på att trixa med arbetstimmarna hos A-kassan, det har nämligen visat sig att det jag rapporterat in inte riktigt stämt med det jag faktiskt jobbat. Det är inte mycket som skiljer mellan det jag rapporterat och vad jag jobbat, men A-kassan kan ju trots allt vara ganska petig. Det som skiljer är förmodligen inget annat än ett ärligt misstag möjligen i kombination med att jag ibland jobbar ett visst antal timmar, men bara bara kan rapportera jämna halvtimmar – jag måste alltså avrunda vissa gånger till närmsta halvtimme. Och det är väl där det kan ha blivit fel några gånger misstänker jag. Men man får alltid hjärtat i halsgropen när A-kassan börjar begära in diverse dokument för att jag ska kunna styrka hur jag jobbat – jag vill helst inte hamna i sitsen att bli återbetalningsskyldig av en massa pengar. Framförallt inte om det går att undvika. Nu ska jag begära ut de dokument man kräver från de arbetsgivare man specificerat och sen får man bara be till alla gudar att det kommer att räcka.
Man har ju genom åren hört hur petiga man kan vara från A-kassans sida, så jag blir alltid lite nervös när jag får aviseringar om ett nytt meddelande från dem. Hittills har jag inte haft några som helst problem med A-kassan, utan allt har funkat friktionsfritt sedan jag började stämpla i januari. Enda stötestenen var att man till en början hävdade att jag själv orsakat min uppsägning – vilket ju var helt befängt. Men man gav slutligen med sig och jag har fått de pengar jag är berättigad till. Sedan dess har pengarna kommit varje månad, med avdrag för de timmar jag jobbat – och det har känts skönt att ändå ha den grundtryggheten. Även om jag inte får så många timmar på jobbet, så har jag en viss inkomst som säkerhet.

Så har höstförkylningarna dragit igång och det känns som att var och varannan människa är sjuk. Ironiskt nog gör det inte mig någonting om folk på jobbet är sjuka, eftersom det är det som gör att jag får jobba. Ju fler sjukdagar, desto fler arbetspass till mig – jag trodde aldrig art jag skulle säga detta, men det är trots allt den krassa verkligheten. Däremot går man själv konstant och känner efter ifall man trots allt inte är lite sjuk. Har jag inte lite feber? Kommer det inte lite hosta? Och varje nysning känns som ett tecken på att man börjar blir sjuk. Än så länge har jag hållit mig frisk, men man vet ju aldrig. Förra hösten åkte jag på en förkylning som senare utvecklade sig till en lunginflammation och jag var borta från jobbet i två veckor. Det var ingen större höjdare och jag var ganska medtagen när jag slutligen kunde gå tillbaka till jobbet. Jag minns att jag till och med var in till akuten, där jag tillbringade ungefär 12 timmar innan personalen hade tid med mig. Jag fick två kurer antibiotika innan jag äntligen tillfrisknade och kunde börja jobba igen. Så det vill jag helst slippa att uppleva igen om det går.
Grejen är att jag ytterst sällan blir sjuk, men när jag väl blir det så blir jag rejält sjuk. Det är inte första gången jag råkat ut för en lunginflammation efter en förkylning, utan det har hänt flertalet gånger tidigare. Så min kropp kan – om man ska överdriva lite – inte nöja sig med en vanlig förkylning, utan vi ska gärna ta i lite mer än så. Och det är klart att jag får vanliga förkylningar också, som inte utvecklar sig till något annat. Men varje gång jag får en förkylning, känner jag efter lite extra och håller instinktivt tummarna för att det inte ska bli något annat. Och sedan jag fick cancer för en del år sedan, är alla sjukdomar numera cancer för mig. Börjar jag hosta, har jag lungcancer, har jag ont någonstans är det en tumör som sitter där – och jag känner och klämmer på kroppen för att hitta eventuella knölar någonstans. Hittills har jag inte hittat fler knölar och min hosta har inte varit något värre än en lunginflammation – men tanken finns förstås där att vissa saker kan vara tecken på allvarlig sjukdom.

Ibland får jag frågan om jag inte längtar tillbaka till sjöss, inte minst nu när jag jobbar så ”nära” sjönäringen. Många frågar om jag inte blir frestad att hoppa på ett fartyg att gå till sjöss på nytt. Men svaret är ganska kort och enkelt – nej, det är jag inte. Jag insåg ganska tidigt att livet till sjöss inte var något för mig, att det var långt mycket tuffare att vara borta veckor och månader i stöten från tillvaron iland. Att man är borta mycket som sjöman var ingen större nyhet när jag började plugga – men det var väsentligt mycket tuffare än jag trodde att det skulle vara. Det är långa perioder av mycket jobb och lite sömn och inte alls en så glamourös tillvaro som man kan tro. Man hinner inte se så mycket av de länder man besöker, utan ser mest hav och hamnområden under de veckor man jobbar. Så nej, det är ingen glamourös tillvaro som sjöman. Kanske hade jag lite av en romantiserad bild av tillvaron till sjöss när jag började plugga, kanske trodde jag att man skulle se mer av världen än vad man i realiteten har möjlighet att göra. Sen insåg jag att det inte var fullt så spännande som jag trodde att vara till sjöss och ändrade ståndpunkt.
Jag sökte lite sporadiskt jobb till sjöss under de första åren efter min examen, men tog nog inte jobbsökandet på särskilt stort allvar. Nu är jag glad att det inte blev någon tillvaro till sjöss, utan att jag blivit kvar på landbacken. Däremot är jag nöjd med att nu jobba med något som har med min utbildning att göra, att få ha närheten till sjönäringen men slippa slitgörat till sjöss. Nu har jag en rätt behaglig tillvaro iland och kan vara nära nära och kära hela tiden, vilket trots allt är guld värt. Det är mycket värt att inte vara borta halva året, så som det ju trots allt blir när man jobbar till sjöss.