allkonstnarenDen 14 maj 2020 greps Paolo Roberto för sexköp i en lägenhet på Östermalm i Stockholm. Han fick ett så kallat strafföreläggande på plats, godtog det och betalade sina böter. Dagen efter gripandet ångrade sig Roberto i en intervju med Jenny Strömstedt i TV4. Jag var nog inte den enda som blev lätt illamående över hur han grät ut i TV och försökte få det att låta som att han gjort sig själv en otjänst och förstört tillvaron för sig och sin fru. Offret i det hela var han själv och ingen annan – allra minst kvinnan som han köpt – om man frågade honom själv.
Sen den där dagen för ganska exakt ett år sedan har det varit rätt tyst kring Paolo Roberto och man har inte hört särskilt mycket av honom. Men senaste dagarna har han återigen varit tillbaka i rampljuset och fått en hel del publicitet, inte minst i Aftonbladet. Det sedan han intervjuats i podcasten “Sista måltiden“, där han tar tillbaka vissa av sina uttalanden från förra året. I podcasten säger han bland annat att han inte alls haft intrycket att den aktuella kvinnan tvingats till prostitution, att hon pratade flytande italienska och kunnat bli läkare om hon bara pluggat. Roberto har fått mycket kritik för sitt uttalande i podcasten från flera håll.
Själv blir jag mest förbannad över hur sexualbrottslingar ges tillfälle att om och om igen tala ut öppet i media – eller som i fallet Paolo Roberto i en podcast. Vi har sett det förr, med till exempel Göran Lambertz och Soran Ismail. Män som på olika sätt varit offentliga och sedan blivit tagna på bar gärning med fingrarna långt ner i syltburken får om och om igen ta plats i det offentliga rummet för att prata ut och ge sin version av vad som hänt. Och det inte bara en gång i någon kort intervju – utan i direktsända, improviserade presskonferenser, program i flera avsnitt och hela artikelserier i tidningar som Aftonbladet. Det är lätt att tro att det kan vara en fördel för män i offentligheten att göra bort sig, inte minst om de vill ha publicitet. För det vet vi ju, att all publicitet är bra publicitet.
När ska offren – i det här fall kvinnorna – få samma utrymme i media? När ska kvinnorna få serier av tidningsartiklar och utrymme i TV för att få berätta vad de varit med om? Hur har övergreppen påverkat dessa kvinnor, är det någon som ens är intresserad av den sidan av historien?
Nej, istället ska vi matas med reportage om förövarna, som ska få gråta ut i det oändliga. Har man gjort bort sig – oftast mot bättre vetande – får man stå sitt kast och inte om och om igen offentligt göra sig själv till ett offer. Det blir liksom bara pinsamt.
Jag tror inte att Paolo Roberto gjorde sitt första sexköp den gång han åkte dit. Det är klart att han gjort det fler gånger, det är bara löjligt att påstå något annat. Jag tror inte för en sekund på att han gjorde sitt första sexköp och hade oturen att åka dit just då. Göran Lambertz erkänner själv att han har för vana att kladda på kvinnor när han fått lite innanför västen. Det är alltså inte första gången han kladdar på någon, men ändå vill han utmåla sig själv som ett offer som utsatts för en lögnerska till kvinna som råkat anmäla honom. Soran Ismail är ett offer för sitt kändisskap, som han utnyttjat för att få ligga runt lite.
Ja, ni ser ju! Det är de aktuella männen som är offer, inte de kvinnor som utsatts för övergrepp. Det är åtminstone den bild de vill måla ut i media.
